Afghanistan

Afghanistan har haft en utsatt position på grund av dess läge i Centralasien med Iran, Pakistan, Indien och Kina som gränsande länder. Makthavare i dessa länder har upprepade gånger invaderat Afghanistan. Rivaliteten mellan olika krigsherrar har dominerat landets politiska scen. Krigsherrarna har traditionellt styrt sina områden med hjälp av privata härar. Under perioden mellan år 1933 till 1973 var dock Afghanistan ett förhållandevis fredligt land även om det var ett diktatoriskt kungadöme. Landet var också ett populärt turistmål och Kabul var beryktat som en vacker stad. Men allt eftersom det kalla krigets fronter blev hårdare ökade också oroligheterna i Afghanistan.

Monarkin i Afghanistan avskaffades i samband med en militärkupp år 1973 och därefter följde några år med politisk turbulens. Fem år senare kom kommunisterna till makten för första gången. Diverse islamistiska grupper samlade sig i motståndsrörelsen Mujahedin (Heligt krig) och gick i strid mot kommunisterna. Efter uppmuntran från landets kommunistiska ledning begärde Sovjetunionen invasion av Afghanistan i december år 1979 för att säkerställa att kommunisterna behållit makten.

Den ryska invasionen ledde till en upptrappning av det kalla kriget som hade varit inne i en lugn fas sedan Kubakrisen år 1962. Nu möttes de två stormakterna USA och Sovjetunionen ännu en gång på slagfältet. USA ingrep inte direkt i krigshandlingarna men stöttade Mujahedin med vapen och millitärt material.

Dessutom fick Mujahedin militär hjälp av islamister från andra arabiska länder som såg detta som ett heligt krig. Det blev ett långt och hårt krig för den afghanska befolkningen. Först år 1989 drog sig Sovjetunionen ur. Då hade kriget krävt över en miljon människoliv och över fem miljoner hade tvingats på flykt.

I det maktvakum som uppstod efter de ryska soldaterna kom gamla konflikter upp till ytan. När det inte längre fanns en yttre fiende som hotade kom motsättningar inom Mujahedin. Gamla allierade förklarade krig mot varandra. Samtidigt hade de centrala myndigheterna, kommunisterna, nu stora problem när de inte längre hade Rysslands stöd. Kommunisterna förlorade kontrollen över allt större landsområden och olika krigsherrar tog över. Kommunisterna störtades år 1992 och ett nytt blodigt krig bröt ut. Det var detta krigskaoset som banade väg för den sunnimuslimska nationaliströrelsen Taliban. Talibanernas ledare var då som nu Mullah Mohammad Omar.

Taliban är en organisation med djupa rötter i Mujahedin-rörelsen. Talibanernas kärnområden är gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan. Organisationen lovade att det skulle bli slut på krig och korruption och den militära religiöst fundamentalistiska rörelsen fick snabbt anhängare i landet som längtat efter stabilitet. Under åren 1994 och 1996 erövrade talibanerna allt större landsområden och intog till slut också huvudstaden Kabul. Bara Nordalliansen höll stånd, en sammanslutning som också har sina rötter i Mujahedin-rörelsen och som bestod av krigsherrar som allt eftersom kontrollerade ett krympande område i norra Afghanistan.
Talibanerna förklarade Afghanistan som en ”ren islamistisk stat”, och införde sträng sharialagstiftning. TV, alkohol och icke-religiös musik förbjöds. Kvinnor tvingades bära heltäckande burka och fick inte lov att lämna hemmet utan manligt sällskap. Det blev också en hård ändring på lagbrott. Straffet för stöld blev att få handen avskuren och stening blev straffet för otrohet. Talibanerna satte i stort sett stopp för kriget men stod själva bakom stora och allvarliga övergrepp mot lokalbefolkningen. Bland annat anses talibanerna stå bakom omfattande massakrer på hazarerna, en folkgrupp som utgör ungefär tio procent av Afghanistans befolkning. Talibanerna chockerade en hel värld när de i mars år 2001 sprängde två Buddhastatyer i Bamiyandalen i luften. Statyerna var utsedda av UNESCO till världsarv, de restes fem- eller sex hundra år e.kr och var 37 och 55 meter höga. Talibanerna såg statyerna som gudsdyrkan.

Talibanerna har hela tiden haft nära band till al-Qaida.  Al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin bodde i Afghanistan i flera perioder och har haft landet som sitt primära hemvist sedan år 1996. Al-Qaida grundades år 1988 i samband med Mujahedins krig mot ryssarna. Bin Ladin etablerade då en bas i gränsstaden Peshawar i Pakistan för arabiska mujahedinsoldater. Så småningom etablerade han även baser i Afghanistan. Då talibanerna kom till makten år 1996 gjordes baserna om till träningsläger för al-Qaida-terrorister. Samarbetet blev formaliserat när en av Bin Ladins söner gifte sig med dottern till Mullah Mohammad Omar.

Al-Qaida och Usama bin Ladin ställdes som ansvariga för terrordådet mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 och USA krävde omedelbart att Bin Ladin skulle utlämnas. Då Afghanistan nekade invaderade en flernationell styrka under ledning av USA, Afghanistan. På marken allierade amerikanska och brittiska styrkor sig med Nordalliansen och framryckningen gick fort. Dessutom bombades Afghanistan omfattande från luften. Efter bara två månader överlämnade talibanerna sig. Många tidigare Al-Qaida och talibansoldater blev tagna till fånga och skickades till amerikanska fångläger, bl.a. till Guantanamo på Kuba. Al-Qaidas ledare, Usama Bin Ladin, hittades aldrig.
Afghanistan har efter talibanernas fall genomfört sitt första demokratiska val men bara i delar av landet. Vinnaren av valet som hölls i september år 2005 blev Hamid Karzai. Karzai var också ledare för interrimstyret efter att talibanernas regim störtats. Trots att valet kunnat genomföras är det långt kvar innan Afghanistan blir en välfungerande demokrati. Den sittande regeringen består av många från den tidigare Nordalliansen och har nära band till landets olika krigsherrar. Konfliktnivån har ökat de senaste åren och stödet för talibanerna ökar igen. Det förekommer sammanstötar mellan olika privata härar som administreras av olika krigsherrar. Självmordsbombare är också ett ökande problem.

Narkotikaproduktionen i landet ökar igen och det är något som skapar stora problem. Talibanerna lyckades minska narkotikaproduktionen men man tappade kontrollen de sista åren. Afghanistan producerar idag nära 95 procent av världens opium. I likhet med Colombia har man även i Afghanistan använt besprutning för att ta död på narkotikaplantorna. Besprutningen har den olyckliga effekten att den tar död på alla andra plantor också och gör därmed åkrarna obrukbara för de redan fattiga bönderna.

Motsättningarna mellan Talibanerna och den Afghanska regeringen skärptes år 2007 och nästan 5 800 personer dog under året. De flesta var talibanska upprorsmakare men också 900 afghanska poliser och över 200 internationella soldater dog i stridigheterna. Orsaker till de ökade oroligheterna vara att talibanska upprorsstyrkor försökte få fotfäste i söder samtidigt som ISAF-styrkorna blev mer defensiva. Talibanska soldater har utnyttjat de stora säkerhetsproblemen i landet. Under år 2007 var det flest självmordsbombningar sedan konflikten började och många soldater både civila och poliser dödades.
Det har på senare tid skett en positiv utvecklingstendens. Den afghanska krigsmakten har vuxit och blivit bättre rustad även om den fortfarande är helt beroende av västligt stöd. I norr har återuppbyggnaden fortsatt och upprorsmakarna har inte klarat av att angripa dessa områden. Samtidigt produceras mer opium än någonsin förr. Pengarna går till talibanska grupper, krigsherrar och kriminella gäng som angriper polisen för att säkra egna ekonomiska intressen. Alla olika aktörer gör situationen väldigt oöversiktlig. President Hamid Karazai har bjudit in talibanska ledare till förhandling flera gånger men blir avvisad och talibanerna nekar till förhandling med regeringen så länge det finns internationella trupper i landet.

Ett ökat problem är relationen mellan Pakistan och Afghanistan, där båda sidor har visat litet intresse av att lösa problemet med de talibanska baserna i gränsområdena mellan länderna. Afghaniska och pakistanska trupper hade flera sammanstötningar under år 2008 och det är stora spänningar mellan länderna. Samtidigt har USA:s nyvalde president Barack Obama lovat att prioritera Afghanistan och vill sända större styrkor till landet för att uppnå samma resultat som styrkeökningen i Irak medförde år 2007.

Brittiska myndigheter har också utlovat större styrkor under år 2009 samtidigt som fler av ISAF-ledarna, bl.a. Kanada och Nederländerna, troligen kommer att skicka ut sina styrkor.
Framtiden i Afghanistan är helt avhängig av två saker: Hur det går i det Afghanska presidentvalet  år 2009 och hur situationen utvecklas i Irak. Om valet medför att en handlingskraftig president kommer till makten och om Irak stabiliseras i så hög grad att ett betydande antal soldater kan överföras till Afghanistan kan stora positiva ändringar ske under året. Om detta inte händer finns tyvärr ganska litet hopp till optimism under den närmaste tiden.