Algeriet

Konflikten i Algeriet bröt ut tidigt år 1992, då krigsmakten ogiltigförklarade valresultatet i parlamentsvalet där det islamistiska partiet Front för islamsk frälsning (FIS) vann. Då valresultatet åsidosattes och presidenten upplöste nationalförsamlingen tog fem generaler makten i landet tills vidare. Samma år förbjöds FIS och ledarna för partiet fängslades.

Valet 1992 hölls bara tre år efter att landet hade övergivit det socialistiska enpartisystemet som infördes direkt efter självständigheten från Frankrike 1962. En mängd partier bildades på kort tid. FIS stod för den mest samlande politiken och tilltalade särskilt de fattiga på landsbygden. FIS popularitet börs ses i sammanhanget av den långvariga islamistiska oppositionen mot regeringen under det socialistiska styret. Väldigt många muslimer var missnöjda med religionens plats i samhället och missnöjet ökade från mitten av 1970-talet och fram till valet. FIS säkrade emellertid också ett brett stöd från befolkningen genom att spela vidare på den starka nationalism som upprättades av det styrande socialistiska partiet.

Då valet blev ogiltigförklarat ledde det till skottväxlingar mellan FIS-anhängare och krigsmakten och flera människor dog. Våldet ökade och under kort tid spärrades flera FIS-sympatisörer in i hela landet. Fängelserna fylldes långt över dess kapacitet och flera tusen människor placerades i fångläger i Sahara öknen. Under våren och sommaren drog sig FIS-anhängare upp i bergen och förde gerillakrig mot regeringsstyrkorna. I augusti samma år utvidgades konflikten till att också omfatta civila, då flygplatsen i huvudstaden Alger bombades och nio människor dog. FIS’ officiella fördömande av denna handling visade att partiet bara hade begränsad kontroll över de stadigt ökande gerillagrupperna.

Efter en kort tid upprättades den millitanta gruppen Islamsk armérörelse (MIA) som ett alternativ till det mer moderata FIS. Flera veteraner från kriget i Afghanistan och andra utländska krigare anslöt sig till MIA, som mot slutet av året blev den ledande motståndsgruppen. Samma år dök ytterligare en gruppering upp, Islamiska armégruppen (GIA). GIA utvecklades inom kort till att bli den mest extrema gruppen i kampen mot myndigheterna och drog sig inte för att angripa civila mål.

Vid nyår 1993 upprättade FIS sin egen gerillagrupp, Islamiska frälsningsarmén (AIS), och uttalade samtidigt sitt stöd för MIA. Vid denna tidpunkt började det bli klart att AIS och MIA stod för den moderata, förhandlingsvilliga sidan av konflikten, och GIA på den aggressiva, kompromisslösa sidan. Regeringen fick stöd från grannländerna Marocko, Libyen och Tunisien i kampen mot rebellerna. Dessa länder ville att regeringen skulle behålla kontrollen för att minska risken för att upproret skulle sprida sig till resten av regionen. Också den tidigare kolonialmakten Frankrike stödde regeringen militärt och ekonomiskt i kampen på rebellerna.

Frankrikes stöd var orsak till att GIA deklarerade krig mot landet. Aktivister från gruppen kapade ett flygplan på väg från Algeriet till Paris 1994 och försökte att styra det rakt in i Eifeltornet. Operationen misslyckades och visade sig bara vara ett prov på GIA:s extrema krigsförning. Gruppen utfärdade en fatwa (religiös dom) över alla i den algeriska befolkningen, som inte deltog aktivt i kampen mot regeringen och utförde terrordåd och massmord av hela byar. Upptrappningen av våldet medförde en intensiv jakt på framträdande ledare i GIA och svår tortyr och utbredda övergrepp ägde rum på båda sidor i konflikten. FIS-grupperna fortsatte sin verksamhet, men gick bara till angrepp mot myndigheterna och undvek konsekvent att angripa civila. Mellan 1994 och 1997 höll fängslade ledare från FIS och regeringen långa förhandlingar om vapenvila och amnesti för flera av de fängslade FIS-aktivisterna. År 1997 godtog de fängslade ledarna erbjudandet från regeringen och den FIS-knutna gruppen AIS gick med på en vapenvila. Vapenvilan varade till år 2000, då ett slutgiltigt avtal om frigivningen av 4 000 krigsfångar ingicks och AIS lades ner.

Parallellt med denna fredliga utveckling fortsatte GIA strida och 1998 dök det upp en utbrytargrupp från GIA, Salafistgruppen för predikan och kamp (GSPC). Efter att GIA mer eller mindre upplöstes 2002 är GSPC den enda motståndsgruppen som fortfarande är aktiv i Algeriet. GSPC tog först avstånd från de mest extrema massmorden i regi av GIA, men har under 2007 trappat upp aktionsnivån med en rad bombangrepp över hela landet.

Under konflikter har mellan 150 000-200 000 människor dödats. Landet saknar politiska strukturer och har gått igenom en rad misslyckade val och reformer. De senaste åren har präglats av sporadiska försök till försoning och återuppbyggnad från regeringens sida. Detta arbete har i stort sett bestått av att släppa de av upprorsmakarna, som inte våldtagit eller dödat någon samt att tillkännage enskilda regioner ett visst självstyre.

Båda sidor av konflikten i Algeriet har anklagats för grova brott mot de mänskliga rättigheterna av bl.a. Amnesty International. USA var länge väldigt kritisk till regeringens agerande mot upprorsmakarna och nekade bland annat att sälja vapen till landet. Efter terrorangreppet 11 september 2001 har emellertid både USA och flera andra länder fått en ny syn på konflikten och stödjer nu aktivt regeringens kamp mot islamisterna. GSPC har och sin sida öppet gått ut och förklarat sitt stöd till Al-Qaida och har flera gånger hävdat att de är nätverkets officiella representanter i Nordafrika. Huruvida det existerar någon formell koppling mellan dessa grupper är inte känt.