Centralafrikanska republiken

Under perioden 1964 till 1979 var regimen i landet särskilt brutal. Landet leddes av den självutnämnde kejsaren Jean Bedel Bokassa. Efter att han blev avsatt i en militärkupp år 1979, var det i tio år militärstyre i landet. Under militärstyret växte en önskan om demokrati i landet och regeringen öppnade upp för demokratiska processer. Mot bakgrund av en stark intern press infördes ett flerparti system år 1992. Året efter vann André-Félix Patassé valet och blev landets första demokratiskt valda president. Hela 1990-talet präglades av politisk instabilitet.

Mot slutet av 1990-talet blev etnisk bakgrund och tillhörighet viktigare både i politiken och i samhället generellt. Detta påverkade också landets militärstyrka, som bestod av presidentens vakter och vanlig militär. Soldaterna i vaktstyrkan bestod av trofasta anhängare till presidenten, ofta med samma etniska bakgrund som honom. Soldaterna i den vanliga militärstyrkan menade att de blev orättvist behandlade och att vaktstyrkan fick fler fördelar.

I maj 2001 bröt en grupp soldater sig ur hären och gjorde ett kuppförsök mot president Patassé. De flesta stridigheterna skedde i huvudstaden, där upprorssoldaterna gömde sig. Efter två veckors stridigheter fick regeringen åter kontroll över hela staden. En förföljelse och jakt på soldaternas familjer förde med sig att mer än 80 000 civila flydde huvudstaden. Överstekommendant för militären, Francois Bozizé, anklagades för att vara involverad i kuppförsöket. Han avsattes och man försökte arrestera honom. Bozizé motsatte sig arresteringen och runt tre hundra soldater stödde honom och deserterade från militären.

Bozizé bildade en rebellrörelse med soldater från det tidigare kuppförsöket och som snabbt växte sig stor. Målet för gruppen var att avsätta presidenten och regeringen. De menade att presidenten var korrupt och plundrade landets resurser. Vidare hävdade de att det skulle ta för lång tid att få till ett maktskifte genom demokratiska medel och menade att det måste till en annan taktik för att få till ett snabbt maktskifte. Grannlandet Tchad stöttade Bozizés rebellrörelse. De tillät rörelsen att uppehålla sig och angripa från Tchads sida av gränsen. Relationen mellan Tchad och SAR blev sämre och sämre. Andra grannländer gick också in och deltog i konflikten. Libyen stödde regeringen i SAR med soldater. President Patassé hade nära band till den dåvarande presidenten i Libyen, Muammar al-Gaddafih. Gaddafih ville ha större militärt och diplomatiskt inflytande i regionen, mycket på grund av den dåliga relationen till grannlandet Tchad. President Patassé fick också militärt stöd från rebellrörelsen i Den demokratiska republiken Kongo. Grunden till detta var att rebellerna hade tagit kontroll över ett område vid gränsen till SAR. Genom att stödja Patassé kunde de fritt frakta utrustning och förnödenheter genom SAR.

I oktober 2002 gick Bozizé och hans styrkor på nytt in i huvudstaden. Efter några dagars hårda strider segrade regeringsstyrkor över rebellerna, men huvudstaden var fullständigt förstörd. Bozizés styrkor kontrollerade fortfarande den nordliga delen av landet. Bozizé gav sig emellertid inte och år 2003 angrep han igen och fick då kontroll över huvudstaden. Bozizé utnämnde sig själv till statschef. Han upplöste parlamentet och upphävde grundlagen. Bozizé försäkrade att detta bara var tillfälligt och nödvändigt på väg mot demokrati och att målet var att etablera demokrati i landet senast år 2005.
Efter tre år under relativt lugna förhållanden i landet blossade konflikten upp igen år 2006. En ny rebellgrupp kallad Union of Democratic Forces for Unity (UFDR) angrep den sittande presidenten Bozizé. Ledarna för UFDR hade år 2003 hjälpt Bozizé till makten. Rebellerna ville nu få bort honom från makten och anklagade honom för att använda intäkterna från landets naturresurser bara till sin egna etniska grupp. Den menade också att demokratin inte var verklig och att andra etniska grupper i praktiken var helt exkluderade från makten. Under år 2006 var det flera sammandrabbningar mellan regeringssoldater och UFDR och flera personer dödades. I huvudsak har stridigheter utkämpats i norr, på gränsen till Sudan. Regeringen anklagade Sudan för att stödja rebellerna, men detta har sudanska myndigheterna senare förnekat .

Civilbefolkningen i landet har utsatts för grova övergrepp, både från regeringssoldater och rebeller. President Bozizé förnekade till att hans styrkor hade begått i övergrepp. Krig och oro i grannländerna Tchad, Sudan och DR Kongo gjorde det enklare för rebellerna att köpa vapen. På gränsen till Tchad har rapporterats att regeringsstyrkor från Tchad gick in i SAR och plundrade byar. Ca hundra byar brändes ner i sammanstörtningar mellan rebeller och regeringsstyrkor.

Det könsrelaterade våldet ökade och omkring 30 procent av den kvinnliga befolkningen har utsatts för sexuella övergrepp. Man räknar med att antalet interna flyktingar är en bra bit över 150 000. Situationen i norra landet är mycket kaotisk, med många upprorsgrupper, rövare och andra väpnade grupper med tillhåll i området. Under 2007 försökte myndigheterna  att teckna fredsavtal med flera av rebellgrupperna i hopp om att stabilisera konflikten i landet. I april 2007 undertecknade presidenten ett fredsavtal med rebellgruppen UFDR. Avtalet garanterade amnesti för rebellsoldaterna.
Senare halvan av 2009 samt början av 2010 präglades av förseningar och problem med att förbereda inför 2010 års val. I april meddelade president Bozizé att valen skulle skjutas upp och efter ännu en fördröjning genomfördes valet i början av 2011 där Bozizé stod som segrare. Valutgången påverkade därför inte situationen i landet särskilt mycket då Bozizé har fortsatt att styra landet-

Mot en bättre framtid?

På senare tid verkar dock en växande känsla av optimism blivit mer påtaglig. Regeringen har mer aktivt stött den demobiliserings- och avväpningsprocess som pågått i landet och 2011 slöts dessutom ett avtal mellan regeringen och CPJP, vilket förhoppningsvis ökar möjligheterna för stablititet. Den officiella upplösningen av APRD i maj innebar också ett viktigt steg framåt i landets fredsprocess.

Trots var den humanitära situationen fortsatt svår under 2012. Det förekom flera rapporter som väpnat våld och antalet flyktingar har ökat.

Utöver detta finns också fortfarande stora utmaningar i och med problemen kring den socio-ekonomiska situationen och infrastrukturen eftersom detta påverkar möjligheten till återuppbyggnad i stor grad.  På landsbygden är problemen ännu mer omfattande eftersom hjälpen tar längre tid att komma fram, även om det är främst där den behövs.