Colombia

Mellan åren 1948 och 1958 var det krig i Colombia, där över 300 000 människor dog. ”La Violencia”, som perioden kallas för var främst ett krig mellan landets konservativa och liberala block, men även lokalbefolkningen drabbades hårt. På landsbygden organiserade sig bönderna i härar för att skydda sig. Härarna stöttades av kommunistpartiet som fick allt starkare fotfäste på den colombianska landsbygden. ”La Violencia” slutade med en förlikning mellan de konservativa och liberala där de enades om att dela ställningarna inom statsapparaten och styra landet gemensamt. Samtidigt förbjöd de all opposition och skapade på så sätt en gemensam front mot landets radikala krafter. De införde även ett maktmonopol som höll den politiska vänstern utanför.

Maktdelningsordningen infördes år 1958 och den kubanska revolutionen utbröt 1959. Vi den tidpunkten fanns det starka radikala krafter i Latinamerika.  I Colombia växte det snabbt fram flera gerillaorganisationer med rötter i bland annat böndernas härar och andra i radikala studentmiljöer. FARC och ELN, de största gerillagrupperna, önskade regeringsskifte och en mer demokratisk styrning. De första sammanstötningarna mellan regeringen och gerillarörelserna utspelades år 1965. Därefter har striderna hållits vid liv ända fram till idag vilket resulterade i etablering av olika paramilitära grupperingar i landet. Efter hand slog de sig samman till en styrka vid namn AUC bestående av högerorienterade grupper med målsättningen att bekämpa gerillan. Man har från flera håll anklagat regeringen för samarbete med de paramilitära grupperna, vilket regeringen dock förnekar. De paramilitära grupperna har genomfört omfattande övergrepp i Colombia men även krigsmakten och den vänsterorienterade gerillan är ansvarig för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Utöver den våldsamma rivaliseringen mellan vänster- och högerkrafter i colombiansk politik har landet allvarliga problem med narkotikahandel och dessa problem hänger tätt samman. En stor del av pengarna från narkotikahandeln går till att finansiera både gerillan och paramilitärerna. Narkotikabaronerna har länge varit inflytelserika aktörer i colombiansk politik. Då man i valkampanjer år 1990 stramade åt narkotikahandeln blev tre presidentkandidater mördade innan valet genomfördes. USA har engagerat sig starkt i kampen mot colombiansk narkotikaproduktion och handel särskilt genom den så kallade ”Plan Colombia” som sattes igång år 2001. Efter den 11:e september satte USA både FARC och ELN på listan över terroristorganisationer och USA har definierat kampen mot dem som en del av den världsomfattande kampen mot terrorismen (se Irak och Afghanistan). Planen är att bekämpa gerillorna militärt och att förstöra narkotikaplantorna med hjälp av besprutningsmedel.

USA har motiverat sitt engagemang i konflikten med att Colombia är en av huvudleverantörerna av marijuana och kokain till den nordamerikanska marknaden och att detta är något de vill sätta stopp för. Plan Colombia och USA:s engagemang i den colombianska konflikten har väckt stark kritik internationellt. För det första kritiseras besprutningsmedlen för att de även tar död på alla andra plantor vilket gör att levnadsförhållandena har försämrats betydligt för de redan utfattiga bönderna. Man har även anklagat USA för att deras engagemang handlar mer om olja än narkotika. I de gerillakontrollerade Amazonas-områdena antas det finnas stora oljeresurser vilka USA kan få tillgång till om de lyckas tygla gerillan.

Colombias nuvarande president, Álvaro Uribe Vélez, tog över makten år 2002. Han är vänligt inställd till USA och har en hård politik mot FARC och ELN. Fredsavtalet med AUC år 2003 imponerar dock inte på landets vänster som ser AUC och regeringen som två sidor av samma sak. I kölvattnet efter 2003-avtalet övervägdes ett förslag i parlamentet om amnesti mot avväpning av de paramilitära grupperna. Förslaget har dock mött omfattande kritik eftersom det omöjliggör straff för de paramilitära soldaterna. Dessa soldater har begått allvarliga övergrepp mot den colombianska civilbefolkningen.

President Uribe Vélez har sagt att han vill förhandla med FARC och ELN om och när de förklarar vapenvila. Gerillaorganisationerna säger dock att de är villiga att förhandla om presidenten erkänner att det pågår en väpnad konflikt i landet och om presidenten inte talar om kampen mot FARC och ELN som en kamp mot terrorister. Eftersom premisserna för förhandling än så länge inte har infriats av någon part har man de sista åren haft möten mellan gerillan och myndigheterna. Det har dock inte varit reella förhandlingar under Uribes regeringsperiod.

År 2007 samtalade Venezuelas president Hugo Chávez med FARC utan att komma närmare ett fredsavtal. Detta gjorde honom mycket opopulär hos Uribe som redan var starkt skeptisk till Chávez’s socialistiska politik. Sommaren år 2008 fritog den colombianska krigsmakten 15 personer som satt gisslan hos en FARC ledare. Däribland fanns den tidigare presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som hade suttit i fångenskap sedan år 2002. Efter aktionen har Uribe och Chávez träffats och försökt komma fram till en gemensam plan för hanteringen av FARC.

År 2005 ändrade Uribe vallagen så att han skulle kunna återväljas som president vid valet år 2006. Frågan är om det är möjligt att nå ett gott klimat för fredsförhandlingar innan utgången av hans presidentskap år 2010. Colombia är idag det land i världen som har flest internflyktingar näst efter Sudan . 3.5 colombianer av 45 miljoner är på flykt i sitt eget land. Under samma period har dock antal mord och försvinnanden gått ned något.