Den demokratiske Republiken Kongo

Demokratiska republiken Kongo (hädanefter kallat DR-Kongo) var fram till år 1908 den belgiska kungen Leopold II:s personliga egendom. År 1908 tog den belgiska staten över och styrde landet fram tills det fick sin självständighet år1960. Kung Leopold och den belgiska staten var ansvariga för en av världens mest brutala koloniala regimer och då belgierna drog sig ur lämnade de efter sig ett grovt förändrat land med stora interna konflikter och dålig infrastruktur.

Strax efter självständigheten år 1960 mördades den vänsterorienterade statsministern Patrice Lumumba. Detta skedde mitt under det kalla kriget och både USA och Belgien var involverade. Mobutu tog makten i en kupp år1965 och var därefter landets starka man under 32 år. Som en del av hans afrikanska kanoniska politik döptes landet om till Zaire, storstäder fick afrikanska namn och han själv tog namnet Mobutu Sese Seko. Mobutus regim var korrupt och våldsam, något som ledde till missnöje och ständiga uppror i olika delar av landet. Trots allt lyckades Mobutu behålla makten på grund av ekonomiskt och militärt stöd från bland annat USA. USA såg på Mobutu som en viktig allierad i inbördeskriget i Angola, som på den tiden var en av det kalla krigets slagmarker. I Angola kämpade den vänsterorienterade regeringen, med stöd från Sovjetunionen och Kuba, mot den USA- stöttade upprorsrörelsen UNITA. Som tack för att USA bidrog med militär och ekonomisk hjälp till DR- Kongos regim, lät Mobutu UNITA hålla till på Zaires mark.

Upproret i öst

Allteftersom blev dock det interna missnöjet mot Mobutus styre så starkt att ett maktskifte var oundvikligt. Det avgörande upproret mot regimen startade år 1996 i det östliga Zaire (DR- Kongo). Det var inte en tillfällighet att upproret startade här. Detta är ett område som centrala myndigheter aldrig har fått kontroll över och som hela tiden har varit DR- Kongos mest oroliga region. Området gränsar till Uganda, Rwanda och Burundi och den politiska situationen har präglats av rivaliseringen mellan de två etniska grupperna hutuer och tutsier. Rivaliseringen har lett till allvarliga inbördeskrig i både Rwanda och Burundi och även medverkat till kriget i DR- Kongo.

Det var flera orsaker till upproret som bröt ut i Södra Kivu år 1996. Området hade under längre tid varit präglat av det pågående rwandiska inbördeskriget. Då en hutu-dominerad regim störtades av en tutsi-milis i Rwanda år 1994, valde mer än en miljon hutuer att fly över gränsen till DR- Kongo. Där slog de sig ner i stora flyktingläger. Bland flyktingarna fanns också hutu- milisen Interhamwé, som massakrerade stora grupper tutsier och moderata hutuer i Rwanda under de åren hutuerna hade makten. Interhamwé använde sig av flyktinglägren som utgångspunkt för att komma in i Rwanda, dessutom gick de till angrepp på tutsier i DR- Kongo. De så kallade Banyamulengerna, som är etniska tutsier, angreps alltså av extrema rwandiska hutuer. Banyamulengerna var samtidigt under press från lokala myndigheter, som försökte landsförvisa hela befolkningen på 400 000 personer på grund av att de inte var kongoleser. Denna etniska grupp hade hållit till i området i över två hundra år, men gruppen hade blivit större efter att banyamulenger flydde från Rwanda år 1959. Då de år 1966 fick besked om att deras jord skulle konfiskeras och ombads att lämna landet inom en vecka, reagerade de med att ta till vapen och angripa både regeringen och den rwandiska hutu- milisen Interhamwé.

Mobutus fall

Upproret blev början på ett femårigt, blodigt inbördeskrig. Banyamulengerna allierade sig snart med flera politiska och etniska grupper och tillsammans grundade de AFDL, under ledning av Laurent- Désiré Kabila. AFDL fick stöd av den rwandiska armén, som gick in i DR- Kongo år 1977. Den rwandiska tutsiregeringen såg en chans att störta Mobutu, som hade varit en viktig allierad av den tidigare rwandiska huturegeringen. Dessutom ville Rwandas regering få kontroll över Interhamwé och stoppa milisens räder på rwandisk mark. Tutsier från den ugandiska hären deltog också på AFDLs sida. DR- Kongos regering var liten och i dåligt skick efter många år med uteblivna löner och klarade därför inte att hålla stånd mot AFDL och deras allierade. Mobutus regim föll den 17 maj 1997 då upprorsmakarna intog huvudstaden Kinshasa och Mobutu gick i exil. AFDLs ledare Laurent- Désiré Kabila utropades till president och landets gamla namn, Demokratiska republiken Kongo, togs tillbaka.

Tyvärr visade sig Kabila vara en lika dålig maktfördelare som sin föregångare och blev fort ovän med sina tidigare allierade i ADFL. Anti-banyamulenge retorik gjorde att han förlorade stöd både från banyamulengerna, Uganda och Rwanda och striderna blossade upp igen i augusti 1998. Även den här gången startade upproret i det östliga Kongo och upproret hade många paralleller med upproret som Kabila själv hade lett åren 1996-97, men den här gången var upproret riktat mot honom själv. Uganda och Rwanda spelade ännu en gång en central roll, men nu involverade sig även flera andra afrikanska länder, och stridshandlingarna spred sig snabbt till stora delar av landet. Efter år 1998 utvecklades inbördeskriget i DR- Kongo till att bli Afrikas första internationella militära konflikt och kriget blev långt mer komplext än det man tidigare hade haft i landet.

Säkerhet och naturresurser

Länder som har deltagit i krigshandlingar i DR- Kongo är bland annat Rwanda, Burundi, Angola, Namibia, Uganda och Zimbabwe. Av den orsaken har kriget kallats Afrikas första världskrig och det slås fast att det som mest deltog 50 000 utländska soldater i kriget i Kongo. Länderna har i stort sett använt sitt eget lands säkerhet som argument för att gå in i konflikten. Angola önskade att förstöra UNITA:s baser i den södra delen av DR Kongo. Namibia engagerade sig tillsammans med Angola för att UNITA samarbetade med namibiska upprorsgrupper. Bägge länder engagerade sig tillsammans med Zimbabwe på regeringens sida. Uganda och Rwanda valde efter år 1998 att kämpa mot den regim som de tidigare hade varit med om att tillsätta. Rwandas regering grundade detta på att Kabilas regim inte klarade att stoppa hutu- milisen Interhamwé som fortfarande angrep civila i Rwanda från baser i Kongo. Burundi argumenterade också med att hutuupprorsmakarna opererade från exil i DR- Kongo. Uganda använde sig också av upprorsgrupper som ursäkt för att intervenera.

Det är dock saker som tyder på att det inte bara var för att trygga de olika ländernas egen säkerhet som de engagerade sig i DR- Kongo. Flera av länderna hade också blivit intresserade av DR- Kongos naturresurser. I DR- Kongo man funnit några av Afrikas största diamantförekomster och man har också  funnit stora mängder med coltan, kobolt, guld och koppar på kongolesisk mark i den oroliga öst- regionen. I öst- områdena utvanns mycket ädelstenar och mineraler olagligt i samband med kriget. DR- Kongo fick år 2005 medhåll, då de klagat på Uganda inför Haag- domstolen. Uganda dömdes att betala för att ha drivit gruvverksamhet i den östliga delen av landet under krigsåren. FN har i tillägg lagt fram rapporter både år 2001 och 2003 där det slås fast att också angolanska, rwandiska och zimbabwiska sällskap har deltagit i olaglig mineralutvinning. Detta är samma länder som var mest involverade i krigshandlingar.

DR- Kongo och freden

Det gjordes många försök att få till ett fredsavtal för DR- Kongo för regeringen och de olika upprorsgrupperna enligt det så kallade Lusakaavtalet år 1999. I avtalet enades man bland annat om att FN skulle skicka fredsstyrkor och att man skulle starta avväpningen av de olika upprorsgrupperna. Det visade sig dock att Kabila var måttligt intresserad av fred och 18 månader gick utan att situationen i landet ändrades. Men år 2001 dödades Kabila av sin livvakt. Sonen, Joseph Kabila tog över makten och anlade omedelbart en mer försonande ton gentemot regimens motståndare. Han ingick ett avtal om maktfördelning med de olika parterna och en övergångsregering sattes in. Detta ledde till att utländska styrkor officiellt drog sig ut ur landet under 2002. I maj 2003 tog FN:s säkerhetsråd beslutet att sätta in en franskstyrd, flernationell styrka i tillägg till sin fredsstyrka. Månaden efter fick man till ett avtal med samtliga stridande grupper och kriget blev officiellt avslutat. Det har dock varit oroligheter i delar av landet, särskilt i östra Kongo och även om alla utländska soldater officiellt har dragit sig ur, beskylldes vissa länder i regionen för att fortfarande stödja upprorsmakarna i den delen av DR- Kongo.

Kriget i DR- Kongo har karakteriserats som en av de allvarligaste humanitära kriserna i modern tid. Man räknar med att över fyra miljoner människor har omkommit de flesta till följd av sjukdom och svält och inte i direkta krigshandlingar. Landet står idag inför stora problem, men det är även optimism knutet till landets vidare utveckling. Under år 2005 genomfördes folkomröstning om landets grundlag och konstitution och sommaren 2006 hölls presidentval för första gången sedan landet blev självständigt från Belgien år1960. Joseph Kabila segrade i valet. Kabila fick stöd från väst, bl.a. från USA och Frankrike, men också från Sydafrika och Angola. Utländska företag som har signerat kontrakt under Kabilas styre är positiva till den sittande regeringen.

Även om kriget i Kongo är över, befinner sig landet i en humanitär kris. Den internationella hjälporganisationen International Rescue Committiee (IRC) rapporterar om svåra civila förluster. Grunden till den humanitära krisen är att infrastrukturen i landet fullständigt kollapsat. Det är väldigt svårt att få fram medicinsk hjälp till dem som behöver den. Många människor dör av sjukdomar som vanligtvis går att bota. Vattenkvaliteten är dålig, och det finns inga fungerande sanitetssystem. På grund av konflikten har många människor flytt från sina hem och har därför inte tillgång till mat, kläder eller arbete.

År 2007 började dessutom upprorsledaren Laurent Nkunda bygga upp nya styrkor i Nord-Kivu i östra delen av landet. Nkunda har varit aktiv i stridigheterna i regionen sedan han deltog i inbördeskriget i Rwanda år1994. Under våren och sommaren skapade han goda förutsättningar för sin egen milis, CNDP (Nationalkongressen för folkets beskydd) i provinsen.

Nkunda är tutsi, och beskyller den kongolesiske regeringen för att stödja hutumilisen FDLR (Rwandas demokratiske frigörelsefront), som har uppehållit sig i gränsområdet mellan Rwanda och DR-Kongo sedan mitten av nittiotalet. Efter en serie mindre sammandrabbningar år 2007 lyckades FN-styrkorna förhandla fram en vapenvila i öst mellan de stridande fraktionerna. Avtalet var dock mycket lite förpliktande och lät en lång rad frågor stå obesvarade. Den viktigaste punkten i avtalet var att gränsområdet mellan Rwanda och DR-Kongo skulle patrulleras av FN-styrkor en tid framöver.
Avtalet har inte överklagats av någon part. Mindre sammandrabbningar har förekommit, och FN-styrkor har inte kunnat starta reguljär patrullering i området. Regeringarna i Rwanda och DR-Kongo skyller på varandra för bristande handlingskraft, samtidigt som fler civila ständigt drivs på flykt från sina hem i de berörda provinserna.

Under hösten 2008 förvärrades situationen nämnvärt i och med Laurent Nkundas försök att inta staden Goma, som ligger på gränsen mellan de båda länderna. I Goma låg ett av FN-styrkornas största huvudkvarter, men styrkorna kunde inte skydda civilbefolkningen, som flydde från staden i massflykt. Nkunda valde slutligen att inte invadera staden, och drog tillbaka sina styrkor igen.
Under år 2008 började det florera rykten i de östliga delarna av landet om att angolanska och zimbabwiska styrkor uppträdde tillsammans med regeringsstyrkorna vid flera tillfällen. Detta förnekades av båda länders regeringar, som inte ville kännas vid soldater som troligen blivit kvar i landet sedan fredavtalet år 2003. Dessa soldater fick troligen betalt för att övervaka flera av de stora gruvorna som opererar illegalt i landet.

I början av 2009 allierade sig de forna fienderna Kongo och Rwanda och gjorde gemensam sak mot rebellgrupperna.