Etiopien och Eritrea

1991 störtade den eritreanska frigöringsrörelsen EPLF och den etiopiska upprorsrörelsen EPRDM tillsammans hatade regimen till diktatorn Mengistu. EPLF hade då kämpat för att Eritrea skulle separeras från Etiopien i trettio år och varit i krig med flera generationer etiopiska makthavare. Men först då EPLF:s allierade EPRDM övertog makten i Etiopien, blev Eritrea självständigt.

De första åren efter Mengistus fall var förhållandet mellan de tidigare allierade EPLF och EPRDM förhållandevis bra. De nya stadsöverhuvuden blev av väst omtalade som en ny typ samarbetsorienterade afrikanska ledare och det var knutet stor optimism till regionens utveckling. Men samarbetsklimatet blev sämre i takt med Eritreas behov av att markera sitt oberoende. Situationen blev ytterligare problematisk då Eritrea 1997 införde sin egen valuta och på så sätt gjorde det svårare att driva handel med Etiopien.

Freden varade endast i sju år och den 6e maj 1998 ryckte Eritreas militära styrkor in i Badme- området, som sedan 1991 hade varit etiopisk administration. Detta är ett gränsområde som hela tiden har stått centralt i konflikten. Inom kort bröt fullt krig ut och kamperna spred sig till tre fronter. En tillfällig vapenvila förhandlades fram av USA, Rwanda och Organisationen för afrikansk enhet (OAU), men den användes bara till full upprustning för båda sidorna och i februari 1999 bröt nya strider ut. Kriget handlade till synes om kontrollen över landområden som är till för jordbruk, men även som potentiellt mineralrike. Konflikten har dock även att göra med det faktum att Etiopien förlorade åtgången till havet när Eritrea blev självständigt. Även om detta nekas från etiopisk sida, är det många som menar att landet prövar att få tillbaka kontrollen över hamnstaden Assab. I havet utanför Assab finns det en möjlighet att hitta oljereserver som Etiopien då eventuellt vill få tillgång till. OAU försökte sig på nytt som fredsmäklare och Eritrea accepterade villkoren. Detta stoppade dock inte Etiopien, som var måttligt intresserade av fred efter att ha lyckats bra i flera stora offensiver och nu ockuperade stor del av Eritrea. Först då Eritrea sa sig villiga att dra tillbaka sina styrkor från de omstridda gränsområdena, ingick de två länderna ett fredsavtal i Alger i juni 2000.

Det var Etiopien som kom lyckligast ut ur fredsförhandlingarna och etiopiska styrkor blev stående i de delar av Eritrea som var under etiopisk kontroll då avtalet ingicks. Dessa avlöstes i juli 2000 av en FN- styrka som nu patrullerar en 25 kilometer bred buffertzon på Eritreas sida av gränsen. De två parterna skrev också under på att en oberoende kommission skulle avgöra gränsstriden. Men då gränskommissionen la fram sin värdering 2002 vägrade Etiopien att godkänna kommissionens avgörande om att gränsområdet Irob och staden Badme tillföll Eritrea. De krävde vidare förhandlingar, något som Eritrea avslog.

Upprepade mäklingsförsök har genomförts efter att förhandlingsklimatet blev sämre under 2002, men än så länge har man inte klarat att hitta fram till en lösning på konflikten. Före jul 2005 varnade FN för en upptrappning av konflikten. Då skickade både Etiopien och Eritrea styrkor till det FN- kontrollerade gränsområdet. Den fastlåsta situationen har gjort att Eritrea allteftersom har förlorat tålamodet med FN. De menar att det inte gjordes tillräckligt för att få till etiopisk tillbakadragande och är inte längre inställda på att samarbeta med FN:s fredsstyrkor. Eritreanska statsmakter har förbjudit FN att flyga helikoptrar i eritreanskt luftrum, något som gör det svårt att kontrollera rörelser i gränsområdena. Efter uppmaning från Eritrea blev alla västliga FN- styrkor dragna ut ur landet i januari 2006.

Förutom kriget med Eritrea har Etiopien problem med stora interna konflikter. Den största är konflikten mellan regeringen och Oromorena, som är en etnisk grupp som utgör ca 30 procent av landets befolkning. Oromorena har sedan 1974 kämpat för att de ska få sitt eget land och att de södra och de västliga delarna av landet ska frigöras från resten av Etiopien. Oromorena gick samman med EPLF och EPRDF om att störta Mengistu, men var måttligt nöjda när EPRDF ordnade en ny etiopisk regering med dålig Oromorepresentation. Under ett antal år kämpade de för sina rättigheter genom det politiska systemet, innan de 1997 bestämde sig för att starta gerillakrig mot de etiopiska statsmakterna. Konflikten pågår fortfarande.