Hopp til innhold

Ukraina

Konflikten i Ukraina sker på olika nivåer; mellan grupperingar internt i Ukraina, mellan ukrainska myndigheterna och Ryssland, och mellan Nato och Ryssland. Konflikten handlar om mark, om makt och säkerhet, där frågor som rör historia, identitet och folkrätt är viktiga.

Uppdaterat 12.09.2016

Ukraina

Bakgrund

Från 1922 till 1991 var Ryssland och Ukraina delar av Sovjetunionen. Fram till 1957 tillhörde Krimhalvön den ryska delen av det enorma Sovjetunionen. Ledningen för Sovjetunionen beslutade då att flytta Krim till den ukrainska delen. Krim var fortfarande en del av Sovjetunionen men administrerades av den ukrainska sovjetrepubliken. Makten över både Krim och Ukraina låg fortfarande i Moskva, som idag är Rysslands huvudstad.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att 90 % av befolkningen röstade för självständighet. Ledningen i Moskva accepterade att Krim blev en del av det nya Ukraina, trots att majoriteten av medborgarna i Krim var så kallade etniska ryssar. Efter det kalla kriget blev Krim således folkrättsligt en del av staten Ukraina.

Det kalla kriget var en konflikt mellan öst och väst som varade mellan 1945 och 1991. Perioden präglades av kapprustning, hot om kärnvapenkrig och en maktkamp med fokus på ideologi. Öst var mer kommunistiskt medan ideologin i väst var mer kapitalistiskt med fokus på demokrati och politiska val. Den största makthavaren i öst var Sovjetunionen som styrdes från Moskva. Den främsta kraften i väst var USA med västeuropeiska länder som främsta allierade. Alliansen i väst organiserades genom Nato, en militär organisation och försvarsallians som bildades i kampen mot Sovjetunionen.

Förhållandet mellan Moskva och Väst har inte varit lika spänt som det är nu sedan kalla kriget. Det främsta hotet den gången var risken att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Det hotet finns fortfarande kvar.

En prøvesprengning av en atombombe. Foto: Flickr

En provsprängning av en atombomb. Foto: Flickr

Konflikten i Ukraina börjar

Ukraina gränsar både till Ryssland och EU. Ukraina har därför i princip intresse av goda relationer med båda parter. Ändå förespråkar olika grupper inom Ukraina ett närmare samarbete med den ena av parten. Identitet spelar en viktig roll för vilken sida man förespråkar. De flesta EU-anhängare bor i västra Ukraina och de flesta ryska anhängare bor i de östra delarna av landet. Det var valet mellan en nära relation med EU/väst eller med Ryssland som skapade krisen i Ukraina.

Viktor Janukovitj var Ukrainas president fram till februari 2014, då riksdagen avsatte honom från makten. Anledningen var att EU hade erbjudit Ukraina ett så kallat associeringsavtal. Detta avtal skulle föra Ukraina närmare EU. EU insisterade samtidigt att ett sådant avtal förhindrade ett framtida medlemskap i en ryskledd ekonomisk union. Ryssland hade nämligen redan etablerat en ekonomisk union tillsammans med bland andra Vitryssland och Kazakstan, och hade planer på att inkludera även Ukraina i denna.

EU: s förslag tvingade Janukovitj att välja sida. Janukovitj var inledningsvis positiv till ett närmare samarbete med EU men ville samtidigt inte skapa ett större avstånd till Ryssland. Därför avstod han från att underteckna avtalet med EU och undertecknade ett avtal med Ryssland istället. EU-anhängarna i Ukraina visade sitt missnöje genom att i november 2013 demonstrera på torget Maidan i huvudstaden Kiev. Hundratusentals personer deltog och protesterna var också motiverade av missnöje kring regeringens dåliga styre av landet, bland annat på grund av korruption.

Demonstrasjon på Maidan-plassen i Kiev, hovedstaden i Ukraina, 8. desember 2013.

Demonstration på Maidan torget i Kiev den 8 december 2013. Foto: Flickr/CC BY 2.0/Alexander Solovyov. 

Den ukrainska regeringens tuffa reaktion mot demonstrationerna ledde till en upptrappning av våldsamma sammandrabbningar i Kiev. Det slutade med att parlamentet avsatte president Janukovitj i februari 2014. Denna handling kan definieras som en statskupp eftersom de folkvalda inte kunde följa handlingar och inte hade 3/4 majoritet som konstitutionen kräver för ett sådant beslut. Många talar likväl inte om detta agerande som en statskupp, möjligen på grund av att majoriteten i parlamentet trots allt röstade för att avsätta Janukovitj.

Trots att Janukovitj avsättning kan ses ha skett olagligt, anses det av kommentatorer och politiker i väst vara något positivt för demokratin i Ukraina. En sådan tolkning antyder att det tidigare ukrainska styret var korrupt och auktoritärt, delvis på grund av att ukrainska demonstranter behandlades våldsamt och att det infördes anti-protestlagar. Ryssland hade en annan syn på vad som hade hänt: Väst hade hjälpt demonstranter - många av dem nynazister - att avsätta den demokratiskt valda presidenten. Detta för att sedan införa ett illegitimt, västvänligt ledarskap i Ukraina som senare skulle underteckna associeringsavtalet med EU.

Ryssland annekterar Krim

Ryssland reagerade på statskuppen genom att ta kontroll över Krimhalvön med militära styrkor. Ryssland hade redan en laglig militärbas i Krim och genomförde operationen snabbt och enkelt, utan strider. Därefter hölls val i Krim om att anslutas till Ryssland. Nästan alla som deltog röstade ja. Valet var dock inte internationellt erkänt. 13 av de 15 medlemmarna i FN: s säkerhetsråd röstade för att ogiltigförklara valet. Ett problem med valet var att befolkningen på Krim inte hade rätt att ta den typen av beslut på egen hand. Valet var också problematiskt, eftersom det i praktiken stod mellan två former av utbrytning från Ukraina.

I mars 2014 beslöt sig Ryssland för att annektera Krim, vilket innebär att Krim ansågs vara en del av Ryssland. De flesta andra länder i världen erkänner inte Krim som en del av Ryssland. Rysslands agerande i Krim motiverades delvis av rädsla för att Krim skulle kunna användas som en Natobas under den nya ukrainska regimen.

Ryssland gav också stöd till pro-ryska rebeller i östra Ukraina. Dessa var emot myndigheterna i Kiev och inspirerades av Rysslands annektering av Krim. Detta ledde till sammandrabbningar mellan de pro-ryska rebellerna på ena sidan och den ukrainska armén och paramilitära nationalister på den andra. Dessa sammandrabbningar började under april 2014. Striderna ägde främst rum i provinserna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina. Militärer från Ryssland var också inblandade. Detta erkände Putin för första gången den 17 december 2015, även om han samtidigt specificerade att det inte handlade om några reguljära styrkor från det nationella ryska militärväsendet.

Her kjører ukrainske stridsvogner under en militæroperasjon mot de prorussiske opprørerne i Øst-Ukraina, 8.juli 2014.

Här kör Ukrainska stridsvagnar under en militär operation mot de proryska rebellerna i östra Ukraina, den 8 Juli 2014 . Foto: Flickr/CC BY-NC 2.0/Sasha Maksymenko.

Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina sågs som tydliga brott mot folkrätten. Detta är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland. Ryssland svarade med att också införa sanktioner, bland annat genom att helt sluta importera mat från Väst. Rysslands handlingar blev, förutom en reaktion på statskuppen och Ukrainas avtal med EU, även knutna till ukrainsk inrikespolitik genom att till exempel ifrågasätta de etniska ryssarnas rättigheter i Ukraina.

Den lokala konflikten: Pro-ryska och anti-ryska

Omkring 17 % av de som bor i Ukraina är etniska ryssar, och ännu fler har ryska som sitt modersmål. Myndigheter i Ryssland, med president Vladimir Putin i spetsen, hävdar att Ryssland har ett ansvar gentemot etniska ryssar i Ukraina, där de flesta bor i de östra delarna. Detta trots det faktum att de är ukrainska medborgare.

Något som har skapat oro mellan grupper i Ukraina har varit frågan om vilken status det ryska språket bör ha i landet. Denna del av konflikten eskalerade när det ukrainska parlamentet efter avsättandet av Janukovitj, fråntog regioner i Ukraina rätten att bevilja ryska (och andra minoritetsspråk) status som officiellt språk. Många rysktalande ukrainare kände att Ukraina höll på att bli en icke-ryssvänlig plats och fruktade ökad ukrainsk nationalism. Många ville därmed knyta starkare band med Ryssland. Ukrainsk nationalism ses också som ett problem bland fler etniska minoriteter i Ukraina, inte bara av ryssarna.

Den 25 maj 2014 ägde ett nytt presidentval rum i Ukraina. Affärsmannen Petro Poroshenko vann. Strax efter valet satte den nya ukrainska regeringen in en större offensiv mot rebellkontrollerade områden i de östra delarna; främst i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering och Nato anklagade Ryssland för att skicka trupper och militär utrustning som stöd till rebellerna i östra Ukraina. Ryssland avvisade anklagelserna.

Her er ukrainske stridsvogner stasjonert som en del av en militæroperasjon mot de prorussiske opprørerne i Øst-Ukraina, 8.juli 2014.

Här är ukrainska stridsvagnar stationerade som en del av en militär operation mot de proryska rebellerna  i östra Ukraina, 8 juli 2014 . Foto: Flickr/CC BY-NC 2.0/Sasha Maksymenko.

Rysslands agerande i Ukraina kan inte enbart kopplas till att Janukovitsj avsattes, till frågan om EU eller behandlingen av ukrainska ryssar. Det är också en reaktion från Rysslands sida på Nato:s expansion i öst sedan Sovjetunionen föll eftersom Ryssland signalerar att Ukraina är en del av Rysslands säkerhetsområde. Ukraina fungerar som en slags gräns för hur långt Ryssland tillåter Nato att expandera österut.

Den internationella konflikten: Nato och Ryssland

Det var det kalla kriget som var anledningen till att Nato upprättades 1949. Nato fortsatte att existera även efter det kalla krigets slut. Organisationen fick även många nya medlemmar, vilket innebar att Nato expanderade österut. 12 länder blev medlemmar i Nato efter 1991; Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Albanien och Kroatien. Det forna Östtyskland (DDR) blev också en del av Nato genom Tysklands enande 1990. De flesta av de nya Nato länderna var i militär allians med Sovjetunionen under det kalla kriget, i den så kallade Warszawapakten. Ryssland ogillade i synnerhet att de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) blev Natomedlemmar, eftersom dessa också hade varit en del av Sovjetunionen. Detsamma gäller Ukraina.

De som kritiserar Natos expansion österut påpekar att en sådan utvidgning provocerar Ryssland då ryssarna känner sig omgivna av amerikanska militärbaser, och att detta skapar en osäkerhet som leder till konflikt. De försök som gjorts att införliva Ukraina (och Georgien) i Nato är därför att gå för långt. Natos utvidgning österut kan av ryssarna också upplevas som ett svek eftersom det bryter det löfte som amerikanska myndigheterna gav Sovjetunionen under upplösningen av det kalla kriget.

Förespråkare för Natos expansion ser snarare att öst-väst konflikten är latent eller oundviklig och att expansionen handlar om försiktighetsåtgärder. Ett annat perspektiv är att argumentera utifrån en demokratisk princip; att varje enskild stat bör få välja vilka organisationer de ska vara medlem i. Ryssland ska inte få bestämma detta.

Ban Ki-moon sammen med Viktor Janukovitsj i Washington D.C. under et atomsikkerhetsmøte 13. april 2010.

Ban Ki-moon tillsammans med Viktor Janukovitj i Washington DC under ett atomsäkerhetsmöte den 13 April 2010 . Foto: Flickr/CC BY-NC-ND 2.0/United Nations Photo/Eskinder Debebe

Allianser i öst och väst

Under 2008 bekräftade Nato att Ukraina och Georgien på sikt vill bli medlemmar i Nato. Planen frystes när Janukovitj blev president i Ukraina 2010, men återupptogs efter att han avsattes. I december 2014 beslutade Ukrainas parlament att landet skulle ändra sin status för alliansfrihet och arbeta för ett Nato-medlemskap.

Oavsett om det är positivt eller negativt, så finns det mycket som tyder på att Natos och EU:s expansion gör att Ryssland känner sig inträngda i ett hörn. Den tidigare amerikanska försvarsministern, Robert Gates, sa att planerna på att inkludera Ukraina och Georgien i Nato "underminerar syftet med alliansen och ignorerar hänsynslöst det ryssarna ser som avgörande nationella intressen".

2015 bestämdes det att utvidga Nato österut genom att upprätta nya kommandocentraler i Polen, Litauen, Lettland, Estland, Rumänien och Bulgarien. Det råder oenighet i Väst hur strategin mot Ryssland ska se ut framöver. Till exempel vill USA stötta Ukraina med vapen medan Tyskland och Frankrike är starkt emot detta. De önskar istället att fortsätta fredsförhandlingarna med Ryssland. Tyskland har också signalerat en önskan att lyfta de ekonomiskt tunga sanktionerna mellan EU och Ryssland. Ryssland har än så länge svarat på sanktionerna genom att förespråka ett tätare samarbete med Kina och tidigare sovjetrepubliker i Centralasien. Ryssland har också stöttat de ukrainska pro-ryska separatisterna med avancerad elektronisk krigsutrustning som kan göra mycket av den moderna utrustningen till Ukraina och Nato obrukbar.

En mängd delegater sitter samlade runt ett bord format som en hästsko, de flesta med en laptop framför sig.

FN:s säkerhetsråd diskuterar situationen i Ukraina den 11 december 2015. Foto:UN Photo/Evan Schneider

Fredsavtal och mer krig

Ett fredsavtal mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna undertecknades i östra Ukraina den 20 september 2014, arrangerat av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Fredsavtalet har brutits flera gånger, och varken det eller det nya fredsavtalet som skrevs under i februari 2015 verkar ha haft någon varaktig effekt på konflikten. Under 2015 trappades konflikten upp.

2015 trappades konflikten upp, allvarligt. Våldet har också fortsatt under 2016. Ungefär 10 000 människor har dödats i konflikten sedan den började 2014. Kriget har också lett till att runt 1 miljon människor blivit interna flyktingar i landet. Ungefär 600 000 ukrainare har flytt till grannländerna, varav två tredjedelar till Ryssland.

FN:s roll i konflikten

FN: s generalsekreterare, Ban Ki-moon, har varnat makter i väst att det inte finns någon militär lösning på konflikten i Ukraina.  Den 24 september 2014 organiserade FN:s flyktingorgan (UNHCR) leveranser av nya och moderna byggmaterial till östra Ukraina. Det var tänkt som en nödåtgärd för att reparera skadade hus. FN meddelade i februari 2015 att 5 miljoner krigsoffer behöver hjälp i Ukraina men att bara FN har fått 2 % av de ekonomiska resurser som krävs.

Konflikten har diskuterats i FN: s säkerhetsråd. Eftersom Ryssland är både en part i konflikten och har vetorätt i säkerhetsrådet, kommer säkerhetsrådet inte att kunna fungera som ett effektivt politiskt organ som antar sanktioner. Det kommer främst att vara ett forum för samtal mellan parterna, samt utföra symboliska omröstningar.

Source: NRK, NTB, BBC, The Guardian, The Economist, regjeringen.no, Express, Aftenposten, Morgenbladet, Dagbladet.

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2017