Georgien

Georgien har traditionellt sett haft en mångfaldig befolkning, men ända sedan andra världskriget har det pågått en etnisk homogeniseringsprocess i landet. Georgiens politiska klimat har gjort att minoriteter som ryssar, armenier, greker och judar har lämnat landet. De etniska georgierna har allteftersom fått mer mark, samtidigt som de har blivit en tydlig majoritet.

Under tiden som Sovjetunionen långsamt löstes upp, växte nationalistiska partier sig starkare i Georgien. Detta var partier med etniska georgier i centrala positioner, som tog till orda för ett starkt förenat Georgien. Den 9:e April 1991 röstade georgierna för att lösgöra sig från Sovjetunionen och fick då sin självständighet. Samtidigt valde de nationalisten Sviad Gamsakhurdia till president. Han talade för de etniska georgiernas sak och landets många minoriteter kände sig hotade.

I likhet med de andra tidigare sovjetstaterna, kastades Georgien omedelbart ut i internt kaos och väpnad konflikt. Gamsakhurdias politiska motståndare tog snabbt till vapen i kampen för att få honom avsatt. Dessutom förklarade sig både Sydossetien och Abkhazien sig självständiga, viliket myndigheterna i huvudstaden Tblisi inte kunde acceptera.

I Sydossetien, som ligger i norra Georgien, bröt det ut strider mellan osseter och georgiska militärer redan i december år 1991. Osseter är en etnisk grupp i Nord- och Sydossetien, som ligger på den ryska och georgiska sidan av gränsen. Sydossetien har i långa perioder varit en självständig region, även under sovjettiden, och kände sig hotad av den nationalistiska retoriken hos de etniska georgierna.

Då osseterna, i ett val som georgiska myndigheter såg som olagligt, röstade för att bryta sig loss från resten av Georgien, reagerade de georgiska myndigheterna med att sätta in militären. Osseterna fick stöd av sina bröder på den ryska sidan av gränsen och på så sätt också indirekt av Ryssland. Våren 1992 var det inbördeskrig i regionen, innan man den sommaren fick till ett avtal om vapenvila och blev eniga om att etablera en fredsstyrka av ryska, georgiska och ossetiska soldater. Man blev dock inte eniga om en långvarig lösning på problemet.

Konflikten mellan georgiska myndigheter och osseter blossade upp igen år 2004, för första gången sedan 1992. Detta skedde i förbindelse med att man valde en ny president i Georgien, Mikheil Saakashvili, som hade som huvudmålsättning att göra Georgien till ett enat land. Hans strategi gick ut på att försvaga sydossetiska myndigheters auktoritet genom att stoppa smugglingen genom landet, som var de sydossetiska myndigheternas viktigaste inkomstkälla. Det sattes även igång stora humanitära aktioner i regionen, för att den sydossetiska lokalbefolkningen skulle bli vänligare inställda gentemot de georgiska myndigheterna.

Strategin misslyckades. Skepsisen växte i takt med tillströmningen av georgiska militärer som sattes ut för att stoppa smugglarna, men som av sydosseterna sågs som en förberedelse för militär invasion. Strider bröt ut i augusti 2004 och under en period var det på gränsen till att bli inbördeskrig. Fredsstyrkan bröt ihop då georgiska och ossetiska fredssoldater började slåss mot varandra. Ett nytt avtal om vapenvila undertecknades den 19:e augusti 2004 och efter det har situationen varit stabil, även om konflikten fortfarande är olöst.

Abkhazien var tidigare ett viktigt produktionsområde för te, citrusfrukter och tobak och var under sovjettiden ett populärt turistmål för unionens politiska elit. Regionen har dock betalat dyrt för de senaste årens oroligheter och nu är det inte mycket kvar av tidigare storhet. Abkhazien har haft olika grader av självständighet genom åren och har växelvis varit under georgisk och sovjetisk välde och var även under kort period självständigt. Då abkhazerna förklarade Abkhazien självständigt 1990, kom det som en del av självständighetsvågen i förbindelse med Sovjetunionens fall.

Innan man fick en öppen konflikt i Abkhazien 1991, var de etniska georgierna i flertal och utgjorde 44 procent av befolkningen. Även om bara 17 % var abkhazer, var det trots allt de som utgjorde regionens politiska och ekonomiska elit. Medan de etniska georgierna ville ha tätare band till den nya staten Georgien då den upprättades 1991, ville abkhaserna vårda förbindelserna med Ryssland. På bägge sidor gjorde sig väpnade grupper klara för strid och 1992 bröt ett inbördeskrig ut i regionen.

Abkhazerna fick i likhet med syd- osseterna stöd av ryssarna, som hade militära styrkor stationerade i området. Den georgiska hären blev tvungen att retirera 1993, något som var ett förödmjukande nederlag för den unga staten. 1994 förklarade abkhazerna sig som självständiga och georgiska myndigheter såg sig tvungna att gå med på vapenvila.

Som i Östossetien sattes även Abkhazien in i en ryskledd fredsstyrka. Styrkan som upprättades efter mandat från Samväldet av oberoende stater (SOS), sattes in mot georgiska myndigheters vilja. De ser både fredsstyrkorna och de andra ryska styrkorna, som har varit i Georgien sedan Sovjettiden, som rysk ockupation. Georgierna har av den orsaken bett om att FN sätter in en fredsstyrka med internationella soldater. Den önskan har än så länge avvisats av Ryssland, som har veto i FNs säkerhetsråd. Inget land har erkänt Abkhaziens självständighet och det har införts ekonomisk embargo. Även om konflikten inte är löst, har situationen varit förhållandevis stabil de senaste åren.

En aspekt som komplicerar fronterna, är att abkhazerna samtidigt som de får hjälp av ryssarna, även stöttas av ryssarna fiender tjetjenerna (se Tjetjenien). Detta skylls på historiska förhållanden, som har gjort tjetjenerna och abkhazerna till viktiga allierade.