Kosovo

Det tidigare Jugoslavien upprättades efter första världskriget. Man slog då samman delar av det tidigare Österrike- Ungern och delar av det tidigare osmanska riket. Resultatet blev ett land som fick Europas mest sammansatta befolkning, och där ingen folkgrupp utgjorde flertal. Under andra världskriget delades landet mellan många olika aktörer, men blev än en gång samlat efter av kriget. Den federala folkrepubliken Jugoslavien etablerades i november 1945, då den markanta kommunisten Tito (Josip Bronz) organiserade landet efter sovjetisk modell. Jugoslavien blev en förbundsstat med sex republiker och två autonoma provinser, Kosovo och Vojvodina, som låg under Serbiens regim.

Kosovo fick alltså inte status som republik, och det gillade inte provinsens albaniska flertal. Serberna hade hela tiden också en priveligerad ställning i folkrepubliken, medan bland annat albanerna, makedonierna, ungrarna och bosniska muslimer diskriminerades. Tito avled 1980, och därefter följde en period med ekonomiska nedgångstider i landet.Samtidigt blev särskilt den serbiska politiska miljön mer och mer nationalistisk, medan separatistiska grupperingar vann terräng i de andra republikerna. Medan serberna försökte förhindra en upplösning av folkrepubliken, arbetade man för separering i bland annat Kroatien och Slovenien.

Slobodan Milosevic valdes till president 1989, och blev den serbiska nationalismens talman. Han intervenerade både i Kroatien och Slovenien, men klarade trots allt inte att förhindra att de erkändes internationellt som självständiga stater 1992. I Bosnien- Hercegovina förlorade ca 200 000 människor livet under inbördeskriget mellan 1992 och 1995, innan landet fick sin självständighet. Det var bara Makedonien som fick sin självständighet utan att liv gick förlorade.

I Kosovo hade det albanska flertalet kämpat för sina rättigheter i många år då Folkrepubliken Jugoslavien började knaka i fogarna på slutet av 1980- talet. Först kämpade albanerna för att även Kosovo skulle få status som republik. Då Milosevic stramade greppet och la in strängare restriktioner och gav Kosovo mindre självstyrka, reagerade albanerna med att ta till vapen. Den albanska gerillan UCK etablerades, och kämpade för ett självständigt Kosovo. Konflikten mellan serbiska styrkor och UCK- gerillan trappades upp efter att gerillan bombat flera flyktingläger med serbiska flyktingar 1996. Serbiska styrkor skickades till Kosovo 1998, och det var då konflikten verkligen hettade till. De serbiska soldaterna kämpade mot UCK- gerillan, men terroriserade också den kosovoalbanska lokalbefolkningen. Dessutom skickades halvmilitära grupper och serbisk polis till regionen, och även de stod bakom omfattande övergrepp och massaker på lokalbefolkningen.

Etniska albaner i flyktingläger i Glogovac, Kosovo. Foto: UN Photo/UNHCR/U Meissner

Både NATO och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) engagerade sig för att få stopp på serbernas härjningar. OSSE skickade en observationsstyrka för att följa upp situationen, och NATO hotade flera gånger med att gå in i konflikten om inte serberna drog sig ut ur Kosovo. NATO gjorde allvar av hoten i mars 1999, och bombade då både militära och civila mål i Serbien. Serberna tog inte upp kampen mot de utländska angriparna, men intensifierade striderna mot kosovoalbanerna. 10 000 kosovoalbaner förlorade livet och över en miljon drevs på flykt under våren och försommaren 1999. I juni undertecknade serberna ett tillbakadragningsavtal, och NATO slutade med sina bombangrepp. I och med det räknades kriget officiellt som över. Många flyktingar valde att vända hem och FN övertog det administrativa ansvaret för regionen. Samtidigt blev en NATO- ledd fredsstyrka, den så kallade KFOR- styrkan, insatt för att stabilisera situationen.

Framtiden är osäker för Kosovo. Regionen administreras fortfarande av FN, men organisationen sliter med stora politiska och säkerhetsmässiga problem. Regionens serbiska minoritet utsattes för ständiga övergrepp, och våld är fortfarande en del av vardagen. FN har hela tiden hållit fast vid att Kosovo ska förbli en del av Serbien, och att regionen därmed inte ska frigöras från det som är kvar av den tidigare Folkrepubliken. Detta beror på att man är rädd för vilken effekt ett fritt Kosovo kommer ha på albanska minoriteter i de omkringliggande länderna, särskilt Makedonien. UCK är dock helt oenig i en sådan uppgörelse, och för fortfarande sin kamp för ett självständigt Kosovo. Det finns också krafter i UCK som arbetar för ett Stor- Albanien, som då önskar att förena albanerna i Kosovo, Makedonien och Albanien. Generellt är kosovoalbanerna i Kosovo för en separation, medan den serbiska minoriteten hävdar att de vill ta till vapen om regionen får sin självständighet. Det internationella samfundet arbetar nu för att hitta en varaktig lösning för Kosovo, men det ser ut som man fortfarande är en bit ifrån att lösa konflikten.