Kurdistan

Den samlade kurdiska befolkningen utgör troligen mellan 25 och 30 miljoner människor och är den största etniska gruppen i världen utan ett eget land. De flesta kurderna är bosatta i Turkiet, men det är också många som håller till i Iran, Irak, Armenien och Syrien.

Den kurdiska nationalismen och kampen för att kämpa för en självständig kurdisk stat har stått starkt sedan slutet av 1800- talet. Det osmanska riket täckte hela Balkan, Lill-Asien, stora delar av den arabiska världen och Egypten. Riket upplöstes i krigsuppgörelsen efter första världskriget, och segerherrarna delade landområdena mellan sig. I det första fredsavtalet som undertecknades i Sèvres år1920, togs det hänsyn till kurdernas önskemål. Man slog där fast att områdena där kurderna var i majoritet skulle avskiljas som en självständig kurdisk stat. Detta tog man dock tillbaka år 1923, då Lausanne- avtalet förhandlades fram. Istället för att kurderna fick sitt eget land, behöll Turkiet delar av områdena de var avsedda för. Andra områden tillföll Iran och Irak, som blev administrerade av britterna och Syrien, där Frankrike hade kontrollen. Det nya avtalet fick kurderna att göra väpnade uppror och det blev början på en självständighetskamp som fortfarande pågår.Lyssna

Kurdernas kamp för ett självständigt Kurdistan har mött hårt motstånd. De har utsatts för omfattande politisk förföljelse och många kurdiska författare, journalister och människorättsaktivister har fängslats och dödats. Civilbefolkningen har utsatts för tvångsflyttning och massakrer och kurdiskt språk och kultur har varit förbjudet. En av de saker som har försvagat kurdernas kamp, är bristen på samordning och ständiga turer med interna stridigheter. Kurderna är traditionellt stamorienterade människor och många av konflikterna skylls på sammanstötningar mellan olika stammar/klaner. Detta har försvagat kampen mot en gemensam yttre fiende.

Kurderna i Turkiet

Största delen av den kurdiska befolkningen är bosatt i Turkiet. De har i likhet med andra etniska minoriteter blivit systematiskt undertryckta sedan den turkiska republiken upprättades med Lausanne- avtalet 1923. Turkarna slog hårt ner på det kurdiska upproret som bröt ut efter att avtalet undertecknats. Hundratals byar brändes, det genomfördes omfattande tvångsflyttningar och rebellerna hängdes i hundratal. Atatürk, som var den nya republikens landsfader, satsade hårt på en gemensam turkisk identitet och kurderna och andra minoriteter utsattes för en hårdhänt assimileringspolitik. Först år 1938 lyckades turkiska myndigheter få kontroll över de kurdiska rebellerna. Men samtidigt växte sig den kurdiska nationalismen ständigt starkare och i slutet av sjuttiotalet upprättades Det kurdiska arbetarpartiet(PKK) av Abdullah Öcalan.

PKK startade sitt gerillakrig år 1984 och hade baser både i Irak och i syriskkontrollerade områden i Libanon. Turkiska myndigheter svarade på PKKs krigsföring med hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen. Striderna var tuffast i de kurdiska kärnområdena i sydöstra Turkiet. Att PKK hade baser på irakisk mark, ledde också till att Turkiet gick in med styrkor i nord- Irak på jakt efter PKK- medlemmar och gömställen. PKKs ledare Abdullah Öcalan fängslades och dömdes till döden år 1999, men dödsdomen omgjordes till livstids fängelse då Turkiet avskaffade dödsstraff år 2002. Efter att Öcalan dömdes år 1999, tog han offentligt avstånd från användning av våld och PKK förklarade kort tid efter ensidig vapenvila. Detta ledde till att säkerhetssituationen i sydöstra Turkiet under en period förbättrades betydligt. Behandlingen av minoriteter har också förbättrats i samband med Turkiets EU-ansökan. Kurderna har fått utvidgade politiska rättigheter och förbudet mot offentligt bruk av det kurdiska språket har upphävts. Förhållandet mellan kurderna och de.

turkiska myndigheterna har dock förvärrats i samband med USA:s inblandning i Irak. Turkiet är en viktig USA allierad, men maler samtidigt sitt eget mjöl: Turkarna önskar både att få kontroll över oljerika områden in norra Irak och för att förhindra kurdisk självstyre i norra Irak, skulle kunna stärka den kurdiska kampen i Turkiet.

Kurderna i Irak

Kurderna i Irak har haft större grad av självstyre än kurderna i Turkiet, men även de har blivit utsatta för omfattande övergrepp från irakiska regimer. I Irak fick kurderna begränsat autonomi i en region i norra Irak efter Lausanne- avtalet, men autonomin visade sig ha liten praktisk betydelse. Oenigheterna om vad självständigheten innebar, har lett till diverse sammanstötningar mellan kurdiska väpnade grupper och den irakiska militärmakten. Oenigheten är särskilt knuten till hur man ska fördela intäkter från de stora oljeförekomsterna som ligger i regionen. De kurdiska rebellerna har slagits ner av de centrala myndigheterna. Iran stöttade länge kurdernas kamp, för att de på det sättet försvagade de irakiska myndigheterna. På 70- talet, då Saddam Hussein och kretsen runt honom fick ständigt mer makt i irakisk politik, såg nämligen den iranska shahen på utvecklingen i Irak med bekymmer. Han önskade att sätta stopp för de radikala strömningarna i irakisk politik. Samarbetet mellan Iran och kurderna var alltså redan etablerat då kriget mellan Irak och Iran bröt ut år 1980. Iran gick in i de kurdiska norra områdena och etablerade militära baser där, delvis med samtycke från kurderna. I kölvattnet av kriget mellan Iran och Irak, (1980-1988), genomförde Saddam Hussein och irakiska regeringen omfattande hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen, som skulle straffas för sitt stöd till Iran. Det användes bland annat olagliga kemiska vapen och 5000 kurdiska civila dödades.

År 1991 förlorade Irak Golf- kriget mot bland annat USA. Då Iraks nederlag blev känt, gjorde både kurderna i norr och shia i den södra delen av landet uppror. Kurderna och shia trodde att amerikanarna skulle ge dem stöd i striden mot Saddam Husseins regim, men USA ingick istället en vapenvila med Irak. Därmed sattes den irakiska militären in i kampen mot rebellerna. Med massakerna efter Iran- och Irak kriget friskt i minnet, valde mellan en och tre miljoner kurder att lämna sina hem, och fly upp i bergen. Där nekade turkiska myndigheter dem att korsa gränsen över till Turkiet och flyktingarna blev därmed fångade i bergen mellan den turkiska gränsen och irakiska trupper. För att förhindra en humanitär kris, valde Frankrike, Storbritannien och USA att ställa militära styrkor till förfogande för att beskydda kurderna och det hjälparbete som sattes igång. Samtidigt etablerades så kallade säkra zoner för kurderna, genom att irakiska myndigheter nekades att flyga i luftrummet över Nord- Irak. Zonen skulle patrulleras av USA, Storbritannien och Frankrike.

Flygförbudszonen och särskilt den amerikanska verkställigheten av det har sedan fått mycket kritik.. Från år 1996 upprättades också en flygförbudszon i det södra Irak. Många har menat att flygförbudet kombinerat med patrullering måste ses som olovlig övervakning av irakiskt territorium. Men flygförbudszonen ledde oavsett till att de kurdiska områdena blev mer självständiga än tidigare och år1992 etablerades den första kurdiska nationalförsamlingen. Församlingen blev bestående av ungefär lika många representanter från Det kurdiska demokratiska partiet (KDP), som från Kurdistans patriotiska union (PUK). De två kurdiska grupperna har i långa perioder legat i väpnad strid med varandra, något som har lett till en tvådelning av de kurdiska områdena. Under en period allierade också KDP sig med regeringsstyrkan i kampen mot PUK och därmed blev de kurdiska separatisterna hållna i schack genom att de kämpade mot varandra. År 1998 ingick de två parterna vapenvila och år 2006 enades de om ett samarbetsavtal.

USA gick in i Irak under 2003 med målet att störta Saddam Hussein. I den kampen var det av avgörande betydelse att få stöd av kurderna, som tillsammans har den största icke- statliga militärmakten i Irak. Hårda förhandlingar gjorde att USA lyckades få med både turkarna och kurderna på sin sida, trots att kurderna en stund hotade med att angripa eventuella turkiska soldater i norra Irak. Irakiska Kurdistan blev den näst största truppbidragsstyrkan i koalitionen som störtade Saddams regim. I den nya irakiska grundlagen från år 2005 blir kurderna säkrade regionalt självstyre, även om man fortfarande diskuterar vad det egentligen innebär. Då man valde övergångsregering i januari 2005 blev kurderna inte lottlösa. Jalal Talabani fick presidenttiteln och blev då det första kurdiska statsöverhuvudet i ett arabiskt land.