Kurdistan

Den samlade kurdiska befolkningen utgör troligen mellan 25 och 30 miljoner människor, och är den största etniska gruppen i världen utan ett eget land. De flesta kurderna är bosatta i Turkiet, men det är också många som håller till i Iran, Irak, Armenien och Syrien.

Den kurdiska nationalismen och kampen för att kämpa för en självständig kurdisk stat har stått starkt sedan slutet av 1800- talet. Det osmanska riket täckte hela Balkan, Lillasien, stora delar av den arabiska världen och Egypten. Riket upplöstes i krigsuppgörelsen efter första världskriget, och segerherrarna delade landområdena mellan sig. I det första fredsavtalet som undertecknades i Sèvres 1920, togs det hänsyn till kurdernas önskemål. Man slog där fast att områdena där kurderna var i flertal skulle skiljas ut som en självständig kurdisk stat. Detta tog man dock tillbaka 1923, då Lausanne- avtalet förhandlades fram. Istället för att kurderna fick sitt eget land, behöll Turkiet delar av områdena de var tilltänkta. Andra områden tillföll Iran och Irak, som blev administrerade av britterna, och syrien, där frankrike hade kontrollen. Det nya avtalet fick kurderna att göra väpnade uppror, och det blev början på en självständighetskamp som fortfarande pågår.

Kurdernas kamp för ett självständigt Kurdistan har mött hårt motstånd. De har utsatts för omfattande politisk förföljelse, och många kurdiska författare, journalister och männskligrättsaktivister har fängslats och dödats. Civilbefolkningen har utsatts för tvångsflyttning och massakrer, och kurdiskt språk och kultur har varit förbjudet. Något av det som har försvagat kurdernas kamp, är avsaknande koordination och ständiga turer med interna stridigheter. Kurderna är traditionellt ett stamorienterat samfund, och många av konflikterna skylls på sammanstötningar mellan olika stammar/klaner. Detta har försvagat kampen mot en gemensam yttre fiende.

Kurderna i Turkiet

Största delen av den kurdiska befolkningen är bosatt i Turkiet. De har i likhet med andra etniska minoriteter blivit systematiskt undertryckta sedan den turkiska republiken upprättades med Lausanne- avtalet 1923. Turkarna slog hårt ner på det kurdiska upproret som bröt ut efter att avtalet undertecknats. Flera hundra landsstäder brändes, det genomfördes omfattande tvångsflyttningar, och upprorsmakarna hängdes i hundratal. Atatürk, som var den nya republikens landsfader, satsade hårt på en gemensam turkisk identitet, och kurderna och andra minoriteter utsattes för en hårdhänt assimileringspolitik. Först 1938 lyckades turkiska myndigheter få kontroll över de kurdiska upprorsmakarna. Men samtidigt växte sig den kurdiska nationalismen ständigt starkare, och på slutet av sjuttitalet upprättades Det kurdiska arbetarpartiet ( PKK ) av Abdullah Öcalan.

PKK startade sitt gerillakrig 1984, och hade baser både i Irak och i syriskkontrollerade områden i Libanon. Turkiska myndigheter svarade på PKKs krigsföring med hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen. Striderna var tuffast i de kurdiska kärnområdena i sydöstra Turkiet. Att PKK hade baser på irakisk mark, ledde också till att Turkiet gick in med styrkor i nord- Irak på jakt efter PKK- medlemmar och gömställen. PKKs ledare Abdullah Öcalan fängslades och dömdes till döden 1999, men dödsdomen omgjordes till livstids fängelse då Turkiet avskaffade dödsstraff 2002. Efter att Öcalan dömdes 1999, tog han offentligt avstånd från användning av våld, och PKK förklarade kort tid efter ensidig vapenvila. Detta ledde till att säkerhetssituationen i sydöst- Turkiet under en period förbättrades betydligt. Behandlingen av minoriteter har också förbättrats i förbindelse med Turkiets EU-ansökan. Kurderna har fått utvidgade politiska rättigheter, och förbudet mot offentligt bruk av det kurdiska språket har upphävts. Förhållandet mellan kurderna och de turkiska myndigheterna har dock förvärrats i förbindelse med USAs engagemang i Irak. Turkiet är en viktig USA allierad, men maler samtidigt sitt eget mjöl: Turkarna önskar både att få kontroll över oljerika områden i Nord- Irak, och att förhindra att kurdernas självstyre i Nord- Irak kan styrka kurdernas kamp i Turkiet.

Kurderna i Irak

Kurderna i Irak har haft större grad av självstyre än kurderna i Turkiet, men även de har blivit utsatta för omfattande övergrepp från irakiska regimer. I Irak fick kurderna begränsat autonomi i en region i Nord- Irak efter Lausanne- avtalet, men autonomin visade sig ha liten praktisk betydelse. Oenigheterna om vad självständigheten innebar, har lett till diverse sammanstötningar mellan kurdiska väpnade grupper och den irakiska militärmakten. Oenigheten är särskilt knuten till hur man ska fördela intäkter från de stora oljeförekomsterna som ligger i regionen. De kurdiska upprorsmakarna har slagits ner av de centrala myndigheterna. Iran stöttade länge kurdernas kamp, för att de på det sättet försvagade de irakiska myndigheterna. På 70- talet, då Saddam Hussein och kretsen runt honom fick ständigt mer makt i irakisk politik, såg nämligen den iranska shahen på utvecklingen i Irak med bekymmer. Han önskade att sätta stopp för de radikala strömningarna i irakisk politik. Samarbetet mellan Iran och kurderna var alltså redan etablerat då kriget mellan Irak och Iran bröt ut 1980. Iran gick då in i de kurdiska nordområdena, och etablerade militära baser där, delvis med samtycke från kurderna. I kölvattnet av kriget mellan Iran och Irak, det avslutades 1988, genomförde Saddam Hussein och irakiska statsmakten omfattande hämndaktioner mot den kurdiska befolkningen. De skulle straffas för sitt stöd till Iran. Det användes bland annat folrättsstridiga kemiska vapen, och 5000 kurdiska civila dödades.

1991 förlorade Irak Golf- kriget mot bland annat USA. Då Iraks nederlag blev känt, gjorde både kurderna i norr och shia i den södra delen av landet uppror. Kurderna och shia trodde att amerikanarna skulle ge dem stöd i striden mot Saddam Husseins regim, men USA ingick istället en vapenvila med Irak. Därmed sattes den irakiska militären in i kampen mot upprorsmakarna. Med massakerna efter Iran- Irak kriget friskt i minnet, valde mellan en och tre miljoner kurder att lämna sina hem, och fly upp i bergen. Där nekade turkiska myndigheter dem att korsa gränsen över till Turkiet, och flyktingarna blev därmed fångade i bergen mellan den turkiska gränsen och irakiska trupper. För att förhindra en humanitär kris, valde Frankrike, Storbritannien och USA att ställa militära styrkor till förfogande för att beskydda kurderna och det hjälparbete som sattes igång. Samtidigt etablerades såkallade säkra zoner för kurderna, genom att irakiska myndigheter nekades att flyga i luftrummet över Nord- Irak. Zonen skulle patrulleras av USA, Storbritannien och Frankrike.

Flygförbudszonen, och särskilt USAs handhavande av den, har senare mottagit mycket kritik. Från 1996 upprättades också en flygförbudszon i det södra Irak. Många har menat att flygförbudet kombinerat med patrullering måste ses som olovlig övervakning av irakiskt territorium. Men flygförbudszonen ledde oavsett till att de kurdiska områdena blev mer självständiga än tidigare, och 1992 etablerades den första kurdiska nationalförsamlingen. Församlingen blev bestående av ungefär lika många representanter från KDP som från PUK. De två kurdgrupperingarna har i långa perioder legat i väpnad strid med varandra, något som har lett till en tvådelning av de kurdiska områdena. Under en period allierade också KDP sig med regeringsstyrkan i kampen mot PUK, och därmed blev de kurdiska separatisterna hållna i schack genom att de kämpade mot varandra. 1998 ingick de två parterna vapenvila, och 2006 enades de om ett samarbetsavtal.

USA gick in iIrak 2003 med målet att störta Saddam Hussein. I den kampen var det av avgörande betydelse att få stöd av kurderna, som tillsammans har den största icke- statliga militärmakten i Irak. Tuffa förhandlingar gjorde att USA lyckades få med både turkarna och kurderna på sin sida, trots att kurderna en stund hotade med att angripa eventuella turkiska soldater i Nord- Irak. Irakisk Kurdistan blev den näst största truppbidragsstyrkan i koalitionen som störtade Saddams regim. I den nya irakiska grundlagen av 2005 blir kurderna säkrade regionalt självstyre, även om man fortfarande diskuterar vad det egentligen innebär. Då man valde övergångsregering i januari 2005 blev kurderna inte lottlösa. Jalal Talabani fick presidenttiteln, och blev då det första kurdiska statsöverhuvudet i ett arabiskt land.