Libanon

Libanon blev självständigt år 1946. Då hade landet varit franskt mandat område sedan fredsuppgörelsen efter första världskriget. Libanon var känt som mellanösterns Schweiz och huvudstaden Beirut blev på grund av sina breda bulevarder och franskinspirerande arkitektur kallat mellanösterns Paris. Det var få praktbyggen som överlevde det libanesiska inbördeskriget som varade från 1975 till 1990.

Inbördeskriget i Libanon kan inte ses som isolerat från konflikten mellan palestinierna och israelerna. Många palestinier sökte tillflykt till Libanon då de rymde undan israelernas offensiver på slutet av 40-talet och 1967. Många bor fortfarande i flyktingläger och palestinska flyktingar utgör idag ungefär tio procent av den libanesiska befolkningen. Lägren har hela tiden varit den palestinska motståndsrörelsens viktigaste rekryteringsbas. Den palestinska frigöringsorganisationen (PLO) etablerade tidigt militärbaser i syd- Libanon som användes som utgångspunkt för gerillaangrepp mot Israel. Då PLO blev tvungna att lämna Jordanien år 1970, etablerade de sitt huvudkontor i Beirut. Det var med andra ord en tydlig palestinsk närvaro i landet och från slutet av sextiotalet ledde detta till en tilltagande spänning mellan palestinierna och libanesiska, nationalistiska grupper. Falangisterna var en sådan libanesisk grupp. De hade sitt ursprung i det största kristna samfundet i Libanon, nämligen hos de arabisktalande maroniterna.

I tillägg till konflikten mellan palestinier och falangister, blev klyftan mellan vänster- och högersidan i den libanesiska politiken ständigt större in på sextiotalet. Genom hela landets historia hade Libanons politiska liv varit dominerat av landets kristna befolkning, som utgjorde en knapp majoritet i en befolkning som också bestod av stora grupper druser, shiamuslimer och sunnimuslimer. Nu önskade radikala muslimska krafter ändring. Den muslimska vänstersidan allierade sig med palestinierna, medan falangisterna fick stöd av regeringsstyrkan och Israel. Palestina- Israel- konflikten blandades därmed med interna stridigheter och in på sjuttiotalet blev konfrontationerna ständigt hårdare och de våldsamma sammandrabbningarna kom ständigt mer frekvent.

Händelsen som räknas som början av inbördeskriget var ett falangist angrepp på en buss med palestinier i Beirut i april 1975. PLO:s ledare Yasser Arafat försökte hålla PLO utanför, men flertal falangistiska angrepp på palestinska flyktingläger gjorde det omöjligt. Därefter följde år med tuffa strider och många aktörer. Andra länder blandades också in, och särskilt Syrien och Israel var aktiva i stridshandlingarna. Syrien som traditionellt har spelat en viktig roll i libanesisk politik, stödde under krigsåren bägge sidor. De syriska trupperna drog sig ut först år 2005.

Israel deltog både direkt och indirekt i det libanesiska inbördeskriget. För det första stöttade de falangisterna både materiellt och militärt. De två mest kända massakerna i palestinska flyktingläger, i Sabra och Shatila, utfördes av falangisterna, medan israelerna väntade på resultatet. Israel stöttade också South Libanese army (SLA), som kämpade mot PLO i södra Libanon. Dessutom gick också Israel själva in i Libanon med trupper, första gången år 1978. Aktionen fördömdes av FN och israelerna valde att dra sig ut. FN etablerade en observationsstyrka i gränsområdena. Israel gick dock tillbaka in på nytt år 1982 och ockuperade därefter stora delar av Libanon fram till år 1985. Ockupationen ledde till massivt väpnat motstånd och i södra Libanon upprättades bland annat den shiamuslimska grupperingen Hizbollah för att bekämpa israelerna. År 1985 valde israelerna att dra sig tillbaka till en självdefinierad säkerhetszon och först år 2000 drog de sig helt ut ur landet. Inbördeskrigets avslut sätts ofta till år 1990, då det så kallade Taif- avtalet fick praktiska konsekvenser och man startade avväpningen av de olika milisgrupperna. Man räknar med att ungefär 100 000 människor förlorade livet under det femton år långa inbördeskriget, lika många ådrog sig bestående skador.

Efter att inbördeskriget avslutades, blev de olika militanta fraktionerna avväpnade. Den enda gruppen som man inte fick med på att ge ifrån sig vapnen var Hizbollah, som efterhand har växt till att bli landets största militärmakt. Hizbollah har mottagit massivt militär hjälp från de shiamuslimska grannländerna Iran och Syrien. De har också starkt stöd hos sydlibaneserna efter att i många år ha prioriterat att driva skolor och sjukhus för lokalbefolkningen. Från år 1992 har också Hizbollah varit politiskt parti och har idag flera representanter i både regeringen och parlamentet.

I början på juli år 2006 kidnappade Hizbollah två israeliska soldater. Israel svarade med att de kommande veckorna, gå till angrepp mot Libanon både från luften och med markstyrkor. Denna motoffensiv mötte massiv kritik från världssamfundet och FN och blev av de allra flesta räknat som utanför proportionerna. Omkring 1000 libaneser dödades i konflikten, 20 israeler och ett okänt antal soldater från den israeliska militären. I mitten av augusti antog säkerhetsrådet resolution 1701, som utvidgade den redan stora FN-styrkan UNIFIL och ledde till att parterna enades om att ett avtal om vapenvila.

Båda parter ansåg sig själva som segrare i konflikten. Under 2007 var det inga sammanstötningar mellan parterna, men Hizbollah utökade sitt försvar vid den UNIFIL-upprättade gränsen. Sommaren 2008 utbytte Israel och Hizbollah offer från kriget. Israel fick två döda soldater som kidnappats, och Hizbollah fick kvarlevorna från 200 libanesiska dödsoffer från striderna utöver de fem befriade fångarna.