Liberia

Liberia har en lite speciell historia. Landet blev koloniserat och grundat av amerikanska och karibiska slavar år 1822. Amerikanska myndigheter menade att de frigivna slavarna skulle få det bättre i Afrika än i Amerika, och skickade dem till landet som de döpte till Liberia (liberty=frihet). Tanken var att det skulle bli svårt att integrera dem i den vita amerikanska befolkningen, men det visade sig att det lika svårt att integreras i den afrikanska befolkningen. Liberia är också speciell eftersom det är ett av mycket få länder i Afrika som aldrig koloniserades av europeiska makter och eftersom det har en stark koppling till USA.

Konflikt med de infödda

Liberia hade redan en etnisk befolkning, men de frigivna slavarna skapade en elit som styrde landet och förklarade Liberia som republik 1847. Detta skapade stora sociala problem, eftersom americo-liberianerna tog med sig amerikansk kultur till Liberia och ansåg att de infödda var för ”primitiva”. Americo-liberianerna varen klar minoritet, men fram till 1980 var det de som styrde landet, efter en modell byggt på amerikanska, demokratiska principer. Då Samuel Doe tog makten i en militärkupp var det slut på det americo-liberanska styret: Doe satte in en militärjunta bestående av medlemmar från Liberias ursprungliga etniska grupper. På åttiotalet fick landet ekonomiska problem, samtidigt som Does korrupta regim blev alltmer opopulär. Upproren bröt ut på julafton 1989. Ett hundratal medlemmar från den liberiska upprorsgruppen NPLF invaderade Liberia från sina baser på Elfenbenskusten. Ledaren var americo-liberiern Charles Taylor, upproret blev totalt nedslaget av regeringsmilitären. Detta ledde dock endast till att rebellerna fick sympati för befolkningen och att upproret spred sig till nya områden. På mycket kort tid var inbördeskriget igång.

Etniskt krig

NPLF delades i två fraktioner redan år 1990. Taylor fortsatte som ledare för NPLF, medan Prince Yormine Johnson blev ledare för det nyupprättade INPLF. Senare följde nya splittringar, så att man allt eftersom fick ett antal nya upprorsgrupper som dels kämpade mot varandra och dels mot regeringsstyrkan. Innan inbördeskriget var det lite ovänskap mellan de olika etniska grupperna i Liberia, men detta ändrade sig under krigsåren. I Liberia var civilbefolkningen extra utsatt eftersom det var få reguljära styrkor som stred. Stridshandlingarna utfördes däremot av milisgrupper från olika etniska grupperingar, och detta ledde till omfattande etnisk rensning. Många förskräckliga händelser inträffade i det liberiska inbördeskriget också till följd av att soldaterna fick droger för att förlora hämningar. Man stödde sig på övertro och spiritism och kannibalism förekom säkerligen i de flesta läger. Att äta motståndares hjärta och dricka blod skulle ge soldaterna ökad styrka.

Taylor som president

ECOWAS, som är ett samarbetsorgan för Väst- Afrika, misslyckades i sina första försök på att få de olika aktörerna till förhandlingsbordet. De bestämde sig redan 1990 för att skicka in styrkan ECOMOG för att stabilisera situationen och sätta in en övergångsregering. Ungefär samtidigt fick INPLF tag i landets president Samuel Doe, och torterade honom till döds. Både Taylor och Johnson hävdade då att de var landets nya statöverhuvud, och ingen av dem accepterade den interims- regeringen som sattes in under ECOMOG:s beskydd. Konfliktbilden blev ytterligare komplicerad genom att inte heller avlidne Does anhängare godtog ECOWAS tillsättning av regering. De upprättade däremot sin egen väpnade grupp. Därefter följde ett år till med hårda strider, innan INPLF upplöstes år 1992. En ny vapenvila undertecknades år 1993, och FN skickade en observationsstyrka för att bistå ECOMOG. Under åren som följde skrevs fler fredsavtal under, men NPLF bröt vapenvilan gång på gång. År 1996 fick man till ett fredsavtal som höll fram till att det hölls val. Taylor valdes till president 1997 och därmed la också NPLF ned vapnen. ECOMOG och FN:s observatörer drog sig ur efter att diverse milisgrupper var avväpnade.

Avväpning och utveckling

Efter några år med relativt stabilt styre, bröt inbördeskriget ut igen under 2002. Nu var det upprorsgruppen LURD som tog till vapen i norra Liberia, men upproret spred sig fort också till andra delar av landet. LURD krävde nya fredsförhandlingar och Taylor gick med på att avgå som president, mot att nya fredsstyrkor sattes in. Både ECOWAS och FN skickade fredsstyrkor till landet och Taylor reste till Nigeria och gick i exil. En ny övergångsregering sattes in 2003 och hösten 2005 avhölls ordinarie val. Ellen Johnson- Sirleaf valdes till president, efter en hård valkamp där huvudmotståndaren var den internationellt kända fotbollsspelaren Georg Weah. Hon kunde då ta tag i uppgiften med att få landet på fötter igen efter det brutala inbördeskriget. Man jobbar fortfarande idag i Liberia för att avväpna upprorsmakarna, men utvecklingen går i rätt riktning.

Rättegången mot Taylor

Som första afrikanska ledare är Samuel Taylor anklagad inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Sierra Leone för brott mot mänskligheten. Av rädsla för att en rättssak mot honom skulle kunna destabilisera hela regionen, jobbas det nu för att få rättssaken överförd till domstolen i Haag. Rättegången mot Charles Taylor startade i januari 2008 och kommer att pågå till juni 2010.