Nepal

Det första demokratiska valet hölls år 1959, men bara 18 månader senare förklarade det kungliga huset demokratin som misslyckad. Politiska partier blev förbjudna och medlemmar arresterade. Situationen utvecklades till ett inbördeskrig-liknande tillstånd, där det vänsterorienterade Nepali Congress Party (Congress) byggde upp en gerilla grupp på ca 3000 soldater. Congress stöttas i början av Indien under ledaren Jawaharal Nehru, men senare behövde Indien hjälp från den nepalesiska kungen i kampen mot Kina och Nehru satte stopp för gerillakriget. Kungahuset hade igen möjlighet att styrka sin position och skapade år 1962 en ny styrelseform som kallades ”panchayat” (landsbyråd), ett partilöst system baserat på en form av lokal demokrati, men fortfarande med ett starkt kungadöme i det politiska centrumet.

Nytt försök till demokrati

Panchayat-systemet kollapsade år 1990, det ledde till våldsamma demonstrationer tills dess att kung Birendra gick med på en översyn av monarkin. Nepal skulle hädanefter ha en konstitutionell monarki, medan den verkställande makten ligger hos de folkvalda.

Men den unga demokratin fick snabbt problem: Omfattande korruption och kaos i politiken försvagade politikernas trovärdighet. Befolkningen i ett av världens fattigaste länder var missnöjda med landets ledare och Nepals fallande utveckling. Det var i denna situation de maoistiska upprorsmakarna etablerade sig på den fattiga, nepalesiska landsbygden.

Maoisterna

Maoisterna i Nepal var inte maoister i traditionell bemärkelse, som vi känner till begreppet från kulturrevolutionen i Kina. Maoisterna i Nepal vill göra något åt den orättvisa fördelningen av mark och egendom och ville bygga en allians mellan kapitalister och arbetare. Mot slutet av 90-talet vek sig maoisterna bort fån revolutions retorik och ändrade strategi, målet var att införa en konstituerande församling. Maoisternas ”folkkrig” fick massivt stöd bland de fattiga på landsbygden, som länge känt sig förtryckta och ignorerade av makthavarna. På kort tid gick maoisterna från att ha vart ett obetydligt parti med få representanter i parlamentet till att bli landets största politiska rörelse. Regeringen var snabbt ute med att slå ned upproret, men deras hårdhänta behandling av lokalbefolkningen gjorde bara att stödet till maoisterna ökade. Enligt FN:s beräkningar dödades 12 000 människor i upproren och mer än 100 000 människor är på flykt från sina hem.

Palatsmassakern

År 2001 hände något som fick stor betydelse för den vidare politiska utvecklingen i Nepal. Under den så kallade palatsmassakern tog en berusad kronprins livet av både kungen, drottningen, sig själv och åtta andra medlemmar av kungafamiljen. Morden begicks efter att prinsen hade bråkat med föräldrarna om val av maka. Nepal är i chock och ett politiskt tomrum och förvirring uppstår.  Kungens yngre bror, Gyanendra, sattes snabbt in som ny kung.

Palatsmassakern blev ett bakslag för demokratin. År 2005 avsatte kung Gyanendra, statsministern, upplöste nationalförsamlingen och satte sig själv som makthavare. Han fängslade också en rad demokratiskt valda ledare, politiker, journalister och människorättsaktivister och satte på det sättet ett effektivt stopp för yttrandefriheten och all politisk opposition, hans argument var att politiker inte klarade att bekämpa maoistgerillan. Handlingarna fördömdes av det internationella samfundet och blev generellt omtalat som statskupp. Kuppen gjorde Nepal till världens sista absoluta monarki.

2000-talet: Nepal blir republik

I början på 2000- talet rasade striderna mellan regeringsstyrkor och maoister oavbrutet. Nepals regering hade en viktig stöttepelare i bland annat Indien, som fruktade att maoistupproret skulle sprida sig över landsgränsen. USA och Storbritannien var också generösa med materiellt stöd, eftersom de hade definierat maoisterna som terrorister och striden mot maoisterna som en del av den större striden mot internationell terror (se Afghanistan och Irak ). Efter kungens kupp år 2005 blev stödet mer avlägset och kungen utsattes för internationell press. Detta ledde till att han under våren 2005 frigav de flesta av de politiska fångarna, men utan att han själv drog sig nämnvärt tillbaka från den politiska scenen. År 2006 organiserade de största politiska partierna, tillsammans med maoisterna, omfattande demonstationer, och tvingade kung Gyanendra till att ge ifrån sig makten. I april 2006 återinförde kungen parlamentet och maoistpartiet startade omedelbart förhandlingar och signerade ett omfattande fredsavtal i november 2006.

I detta avtal föreslogs det att Nepal skulle bli en republik, men förslaget fick inte fullt stöd. Hösten 2007 drog sig maoisterna ur regeringen i protest mot att landet fortfarande var en monarki. Våren 2008 hölls nya val som slutade med att maoisterna bildade en koalitionsregering, med maoistledaren Pushpa Kamal Dahal som statsminister. I juni 2008 avgick kung Gyanendra och Nepal blev republik efter 240 år med kungadöme. 

Arbetet med nya konstitutionen

År 2009 upplöstes koalitionsregeringen och efterträddes av en koalition där maoisterna förbjöds. Nepal styrdes av en tillfällig författning, under arbetet med att införa en konstitution. Den ursprungliga tidsfristen (maj 2010) är nu uppskjuten ett år. Mycket av konflikten handlar om vilken statsform Nepal har (maktbalansen mellan president och premiärminister), den del av landet och hur parlamentets struktur bör vara.