Nigeria

Kortvariga militärregimer har präglat Nigerias styressätt helt sedan landet fick sin självständighet år 1960. Idag styrs landet av Olusegun Obasanjo, han var ledare för en militärregering på slutet av 70- talet, innan han år 1999 valdes till Nigerias president. Umaru pekade ut Yar’Adua som sin efterträdare och vann presidentvalet i april 2007, men både lokala och utländska observatörer fördömde valet eftersom omfattande valfusk avslöjades.

Religiösa konflikter

I den norra delen av landet är muslimerna i majoritet, medan de kristna dominerar i söder. De två religiösa grupperna utgör ungefär lika delar av Nigerias befolkning och har länge varit i konflikt. De religiösa motsättningarna skärptes mellan år 1999 och 2000, då flera delstater röstade för att införa islamsk lag (Sharia) . Regeringen pressades från flera håll för att få stopp på detta och regeringen beslöt därför att förbjuda Sharia lagar i februari 2000. Trots det praktiseras lagarna i enskilda delstater och detta har lett till ständiga konfrontationer och våldsamma sammandrabbningar mellan regeringen och olika muslimska grupper. Konflikten har också flera gånger lett till massaker av civila på båda sidor.

Olja i Niger-deltat

Utöver konflikten mellan muslimer och kristna, skapar också de stora oljerikedomarna problem i det sydöstra Nigeria. Landet är den största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara och den sjunde största i världen. Oljereserverna ligger mestadels utanför kusten av Niger deltat och det är också inom detta område olika intressen har lett till våld och väpnad strid. Problemet är främst att största delen av pengarna från oljan tillfaller centrala, korrupta regeringar och utländska oljebolag. Många nigerianer menar att en större del av vinsten borde tillfalla landets befolkning.

Väpnade grupper har de sista åren tagit till vapen för att lösgöra Niger deltat från resten av Nigeria och använder både kidnappning av utländska oljearbetare och sabotage mot anläggningar som medel i striden. Det har länge funnits krafter i sydöstra Nigeria som har önskat att lösgöra sig från resten av landet, och mellan 1967 och 1970 räknade sig regionen som självständig och tog namnet Biafra. Nigeria accepterade aldrig självständighetsförklaringen och Biafra tvingades tillbaka som en del av landet efter ett krig som kostade flera hundra tusen människor livet. De flesta dog av svält. Det finns dock ingen anledning att se allt sabotage mot oljeanläggningarna som ett uttryck för politisk verksamhet: Det finns också mycket pengar att tjäna på att tappa olja från de internationella företagens oljeledningar.

Ogonifolket

En annan konflikt som startades av oljan är protesterna från bland annat Ogonifolket, som reagerar på att föroreningarna från oljeanläggningarna leder till att deras närmiljö förstörs. Nigerianska myndigheter gillar inte Ogonifolkets invändningar och avrättade år 1995 ledande aktivister från denna folkgrupp, däribland författaren och miljöaktivisten Ken Saro- Wiwa. Detta ledde till omfattande internationella reaktioner.

Dåvarande presidenten Olusegun Obasanjo slog hårt ned mot all opposition. Han har knappt följt upp den demokratiseringsprocess som kom igång i slutet av 90- talet och som gjorde att han själv kom till makten. Nigerianska demokratiaktivister har upprepade gånger bett det internationella samfundet att bojkotta landets oljeindustri, i syfte att påverka statens inkomster och tvinga till en förändring. Överklagandet har inte följs upp och bland annat är norska bolagen Statoil och Hydro involverade i oljeproduktionen i Nigeria.

Angrepp på oljeplattformar och rörledningar
Under de senaste åren har attacker på oljeanläggningar i Niger deltat trappats upp och Rörelsen för befrielsen av Niger deltat (Mendes) har varit särskilt aktiv. Gruppen attackerade under år 2005, en av Shells oljeplattformar och sprängde året därpå en oljeledning i deltat. Efter en period av inaktivitet, har gruppen gjort gjorts sig påmind igen med flera aktioner under sommaren 2008. Deltat är nu i kaos och oljeproduktionen har minskat med mer än en femtedel. Regeringen jobbar på en konferens för alla som har intressen i området, men eftersom gerillagrupperna inte kommer att delta, är det tveksamt om detta kommer att bli en slutlig lösning på problemen.

I maj 2009 satte regeringen igång en militär större offensiv i Niger deltat. Målet med detta var att sätta stopp för angrepp på oljestationerna i området och befrigöringsrörelsen, MEND, svarade tillbaka med att förstöra ännu fler oljeledningar. Detta har lett till att flera tusen människor är på flykt från sina hem. Presidenten försökte med en ny taktik och lovade amnesti till de som la ner vapnen under perioden juni till oktober. Dessutom släppte regeringen Henry Okah, en av ledarna för MEND, ur fängelset. Som tack gick MEND med på en två månaders vapenvila och landets oljeproduktion steg från 1,2 till 1,7 miljoner fat om dagen. I början av oktober hade 8000 rebeller i Niger deltat lagt ner vapnen.

President Yar’ Adua sjuk

I början av november 2009 blev presidenten Yar’ Adua allvarligt sjuk och reste ut ur landet. Resan till Saudiarabien var förklädd som en pilgrimsfärd men var i själva verket en hjärtoperation. Presidenten lämnade inte över ansvaret till vicepresidenten, Goodluck Jonathan, innan han åkte och detta skapade ett maktvakuum och osäkerhet i landet. Föst i januari 2010 gav presidenten ljud ifrån sig i en telefonintervju med BBC. Han sa att han kände sig bättre och snart skulle återvända. Domstolen i landet bestämde då att vice presidenten Jonathan, tillfälligt skulle ta över presidentens alla uppgifter.

Oroligheter i landet

I mitten av januari uppstod det på nytt oroligheter mellan kristna och muslimer i staden Jos. Moskéer, kyrkor och hem sattes i brand, 300 människor dog och 18 000 flydde sina hem. Staden Jos som ligger mitt i landet, har tidigare haft sammandrabbningar mellan lokala kristna och invandrade muslimer.I mars 2010 blev byn, Dogo Nahawa, angripet av herdarna från folkgruppen Fulah och minst 300 människor dödades med macheter. Orsaken till tragedin är fortfarande oviss, men regeringen anser att detta främst är en konflikt om resurser. Torkan i landet och städer som växer betyder att tillgången till åkermark och betesmark är mindre.