Palestina

År 1948 upprättades staten Israel på palestinsk mark, trots omfattande protester från palestinierna och den arabiska världen. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit många och blodiga och man är fortfarande långt ifrån en fredlig, varaktig lösning på konflikten.

Last updated 28.11.2013

Palestina

Tidig historia

Både palestinierna och israelerna är folk med ursprung i Mellanöstern och centralt i det som idag kallas Mellanösternkonflikten står frågan om det är palestinier eller judar som historiskt sett har rätt till området. Judarna drevs ut runt år 70 efter Kristus och spreds då över hela Europa och Mellanöstern. Under många år nekades judarna tillgång till området, medan de i sina nya länder ofta utsattes för förföljelse och övergrepp. Till följd av bland annat inkvisitionen i södra Europa, valde många judar på 1500- och 1600- talet att bosätta sig i Palestina igen. Man räknar med att den totala befolkningen i Palestina då var 200 000, medan den judiska befolkningen utgjorde ungefär 15 000.

Den organiserade judiska invandringen till Palestina startade år 1882. Detta skedde som följd av sionismens framväxt i Europa. Sionismen var en politisk rörelse som arbetade för att judarna skulle bli ett folk i ett eget land och som önskade en judisk stat i Mellanöstern. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourförklaringen. Detta var en förklaring där den brittiska regeringen lovade att arbeta för upprättelsen av en judisk stat i Palestina.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket som Palestina var en del av. Palestina lades under engelskt mandat, något som satte fart på den judiska invandringen. Palestinierna gillade inte utvecklingen och detta ledde till ständiga sammandrabbningar mellan den judiska minoriteten, den arabiska majoriteten och den brittiska mandat förvaltningen.

Judeförföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare år 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. År 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av den totala palestinska befolkningen på 1 530 000 människor.

En israelisk stat blev upprättad

Den judiska invandringen fortsatte även efter det andra världskriget och Europas dåliga samvete gjorde att upprättelsen av en israelisk stat hade större stöd än tidigare. Samtidigt tog extrema judiska grupper, bland annat Irgun, till vapen och gick till angrepp mot både britter och palestinier. Detta fick arabiska styrkor från många länder att blanda sig i konflikten och ställde sig på palestinsk sida. Den svåra situationen fick brittiska myndigheter att dra sig ur som mandatmakt i maj 1948 och överlåta problematiken om Palestina till FN.

FN kom med ett förslag om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 54 % av marken och palestinierna fick 46 %. Detta accepterades av judarna medan palestinierna, som utgjorde 70 % av befolkningen, inte ville att det skulle etableras en judisk stat på vad de ansåg vara deras mark. Innan FN hann behandla saken färdigt proklamerade dock den sionistiska ledningen i Palestina år 1948 staten Israel som upprättad.

Den arabiska världen såg FN:s förslag och det internationella samfundets stöd till upprättandet av en judisk stat som ett svek mot palestinierna. Samtidigt hade flera länder hotat med att gå till krig om en judisk stat skulle upprättas. Kort efter upprättandet av Israel påbörjade länderna Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien ett krig mot Israel. Israel blev därför efter upprättelsen omedelbart utkastat i ett två år långt krig med sina arabiska grannar, ett krig där Israel segrade.

Palestina upphörde att existera som ett eget land

När kriget slutade i januari 1949 hade Israel ett landområde som var 21 % större än vad FN:s delningsplan hade föreslagit. Egypten tog Gaza och Jordanien ockuperade den så kallade Västbanken. Palestinierna blev ännu en gång utan en egen stat och Palestina upphörde att existera. 700 000 palestinier hade flytt från områden som nu var ockuperade av Israel. De sökte tillflykt i flyktingläger i Gaza och på Västbanken och i grannländerna Jordanien, Syrien och Libanon.

I det så kallade sexdagarskriget år 1967 tog Israel Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget ockuperade Israel därmed hela Palestina, vilket resulterade i att ungefär en miljon palestinier som var bosatta på Västbanken och i Gaza föll under israeliskt styre.

Den palestinska frihetsorganisationen PLO – Yasir Arafat

Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att rikta uppmärksamhet mot palestiniernas situation.

Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre och en egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. Detta uppror kallas ofta för den första palestinska intifadan (intifada betyder uppror på arabiska).

År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.

Osloavtalet

Osloavtalet förhandlades fram i början av 1990-talet och signerades år 1994. Avtalet var ett så kallat interimavtal som skulle lägga grunderna åt ett slutligt fredsavtal. I Osloavtalet blev Israel och PLO eniga om att en palestinsk stat skulle upprättas i loppet av en femårsperiod och att det under tiden skulle upprättas självstyrande palestinska myndigheter. Västbanken blev indelad i tre typer av områden: A-, B- och C-områden. De palestinska myndigheterna skulle kontrollera A-områdena (17 % av Västbanken) som i stort sett utgjorde de stora städerna. I B-området (24 %) skulle myndigheterna ha den civila kontrollen medan Israel skulle behålla den militära kontrollen. I C-området (59 %) behöll Israel full kontroll.

Under femårsperioden efter Osloavtalet fick förhandlingarna emellertid ett abrupt slut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa en sin företrädare och hans övertagande innebar att fronterna gradvis hårdnade. Samtidigt startade palestinska grupper självmordsangrepp mot civila mål i Israel och förhandlingsviljan sjönk på de båda sidorna.  

Intifada, murar och bosättningar

Under 2000-talet förvärrades situationen gradvis. Palestinierna var besvikna över att staten de blev utlovade i Osloavtalet aldrig blev upprättad och år 2001 utbröt den andra palestinska intifadan. Den här gången utfördes många självmordsangrepp i Israel, något som medförde att den israeliska militären stärkte greppet om Västbanken och Gaza betydligt. Särskilt gick detta ut över palestiniernas rörelsefrihet som tvingades genomgå ett ökande antal kontrollposter och vägspärrar för att förflytta sig. År 2002 påbörjades bygget av en mur som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet otillgängligt för palestinierna. Muren har fördömts av FN och den internationella domstolen i Haag har dömt att byggandet av muren strider mot internationell lag.

Samtidigt fortsatte Israel med byggandet av judiska bosättningar på Växtbanken och östra Jerusalem (en stad som palestinierna anser är sin huvudstad). Byggandet av bosättningar påbörjades efter sexdagarskriget år 1967 och tilltog i takt under 1990-talet. Vissa bosättare menar att judarna är Guds utvalda folk och har därmed rätt att bo i det bibliska Israel. Västbanken och östra Jerusalem är därmed viktiga religiösa områden för troende judar. Många av de israeliska bosättarna har emellertid flyttat till dessa bosättningar på grund av skattelättnader och billiga bostäder.

Idag bor det runt en halv miljon bosättare på Västbanken och östra Jerusalem. Bosättningarna är olagliga enligt internationell rätt eftersom bostäderna är byggda på palestinsk makt och eftersom en ockupationsmakt inte får flytta sin egen civilbefolkning till områden de ockuperar. Byggandet av bosättningarna är ett av de största hindrena i fredsförhandlingen mellan Israel och Palestina.

Splittring mellan Hamas och Fatah

I januari 2006 vann Hamas valet för de palestinska självbestämmande områdena och PLO partiet Fatah förlorade makten. Både USA och EU har Hamas på sin lista över terrororganisationer och de nya palestinska myndigheterna möttes med kalla handen i de flesta västliga länder. När den nya demokratiskt valda regeringen inte erkändes av det internationella samfundet försökte Hamas bilda en samlingsregering med Fatah. Den ekonomiska och politiska bojkotten fortsatte med samma styrka som tidigare och koalitionsregeringen bröt samman.

Strider utbröt mellan Fatah och Hamas där frågorna om vem som skulle behärska säkerhetsstyrkorna och upprätthålla fred och ordning var i centrum. Striderna slutade år 2007 med att Hamas övertog kontrollen i Gaza och president Mahmoud Abbas och Fatah behöll makten på Västbanken. Människorättssituationen för politiska motståndare på båda sidorna har förvärrats sedan dess.

Det internationella samfundet har valt att stötta Mahmoud Abbas och Fatah. Problemet är emellertid att Abbas endast har lite stöd hos palestinierna och att han inte kan förhandla om Gaza eftersom Hamas har kontrollen över det området. Försoningen mellan Hamas och Fatah har därför varit viktigt under de senaste åren. Under hösten 2012 hölls lokala val på Västbanken, något som försvagade Fatahs position. Hamas bojkottade valet och tillät inte val i Gaza.

Misslyckade förhandlingar och Gazakriget

Under 2000-talet genomfördes flera försök till förhandling (i Taba och Annapolis) utan att dessa ledde fram till någon lösning. På den israeliska sidan hävdades det att det inte fanns någon förhandlingspartner och ansåg att det bästa Israel kunde göra var att försöka avsluta konflikten på egen hand. År 2005 drog därmed statsminister Ariel Sharon ut alla israeliska trupper och bosättningar från Gaza och byggde istället en mur runt området. Israel behöll därmed kontrollen av in- och utströmningen av människor och varor samt genomförde med jämna mellanrum militära operationer mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza svarade med att avfyra raketer mot södra Israel. Raketerna har inte orsakat många dödsoffer men utgör ett konstant problem för delar av den israeliska befolkningen.

I mitten av december 2008 upphörde en skör vapenvila mellan Israel och Hamas utan att parterna enades om ett nytt avtal. Båda sidorna beskyllde varandra för att ha brutit avtalet. Den 27 december påbörjade Israel ett omfattande luft- och markangrepp mot Gaza vilket resulterade i att 1400 palestinier och 13 israeliska soldater dog. Gazakriget skakade om stora delar av det internationella samfundet och Israel beskylldes för en alltför våldsam och oproportionerlig reaktion. Kriget varade i 25 dagar och Gaza lades i ruiner.

Två månader efter Gazakrigets slut hölls val i Israel. Benjamin Netanyahu blev vald till ny statsminister. Hans regering består av partier och personer som historiskt har fört en hård linje mot palestinierna. Trots löften från USA och president Barack Obama om att få igång fredsprocessen har Israel fortsatt sin isolation av Gaza och byggt fler bosättningar på Västbanken.

De palestinska myndigheterna har inlett ett omfattande statsbyggandeprojekt för att säkra att alla nödvändiga institutioner är på plats. År 2011 hade arbetet kommit så långt att det från flera håll ansågs att en palestinsk stat skulle vara hållbar. 

Mot en palestinsk stat i FN?

I trots mot den press som USA och Israel utövade mot Palestina valde Mahmoud Abbas att ansöka hos FN:s säkerhetsråd om landstatus i FN. USA varnade att de skulle lägga sitt veto vid en behandling av frågan och det är oklart vilket resultat det blir.

Palestinierna hoppas på att medlemskap i flera olika FN-organ ska bana vägen för att det internationella samfundet ska erkänna den palestinska staten. Palestinierna har även ansökt om att få sin status som observatörsområde uppgraderat till observatörsstat i FN:s generalförsamling. Detta statusuppgraderande godkändes under hösten 2012. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att kringgå förhandlingsprocessen medan palestinierna menar att de kan förhandla om fred med Israel ifall Israel och USA erkänner Palestina som en egen stat i FN. 

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan som skickades av FN efter organisationens grundades år 1945 gick till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. Styrkan är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt hålla reda på hur fredsavtalen följs upp. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien. 

FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar för palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av de stöd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning.

Mellanösterkvartetten bestående av USA, Ryssland, EU och FN har försökt hitta lösningar på konflikten utan någon särskild framgång. Tony Blair är för närvarande ledare för detta arbete.

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades år 1948. De flesta har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppat av USA med sitt veto.

FN:s organisation för organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) accepterade Palestina som medlem i oktober 2011, något som stärker Palestinas strävan att bli en egen stat i internationella forum. USA har stoppat sitt ekonomiska bistånd till organisationen i protest.

Source: Uppsala Conflict database, Institutt for fredsforkning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store norske leksikon, DPKO, FN-sambandet, BBC

Inblandade länder

FN-sambandet © 2014