Palestina

Både palestinierna och israelerna är folk med ursprung i mellanöstern, och centralt i det som idag kallas Mellanöstern- konflikten står frågan om det är palestinier eller judar som historiskt sett har mest rätt till området. Judarna drevs ut runt år 70 efter Kristus, och spreds då över hela Europa och Mellanöstern. Under många år nekades de tillgång till området, medan de i sina nya länder ofta utsattes för förföljelse och övergrepp. Till följd av bland annat inkvisitionen i södra Europa, valde många judar på 1500- och 1600- talet att bosätta sig i Palestina igen. Man räknar med att den totala befolkningen i Palestina då var på 200 000, medan den judiska befolkningen utgjorde ungefär 15 000.

Den organiserade judiska invandringen till Palestina startade 1882. Detta skedde som följd av sionismens framväxt i Europa. Sionismen var en politisk rörelse som arbetade för att judarna skulle bli ett folk i ett eget land, och som önskade en judisk stat i Mellanöstern. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrått 1917 med den såkallade Balfour- förklaringen. Detta var en förklaring där den brittiska regeringen lovade att arbeta för upprättelsen av en judisk stat i Palestina. Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av. Palestina lades under engelskt mandat, något som satte fart på den judiska invandringen. Palestinierna gillade inte utvecklingen, och detta ledde till ständiga sammandrabbningar mellan den judiska minoriteten, den arabiska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Judeförföljelsen i Tyskland efter 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa, och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. Men en del klarade också att fly och många kom till Palestina. 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av Palestinas samlade befolkningstal på 1 530 000.

Den judiska invandringen fortsatte också efter andra världskriget, och Europas dåliga samvete gjorde att upprättelsen av en israelisk stat hade större stöd än tidigare. Samtidigt tog extrema judiska grupper, bland annat Irgun, till vapen, och gick till angrepp mot både britter och Palestina-araber. Detta fick arabiska styrkor av frivilliga från många länder att blanda sig i konflikten på palestinsk sida. Den svåra situationen fick brittiska myndigheter att dra sig ur som mandatmakt i maj 1948, och överlåta Palestina- problemet till FN. FN kom med ett förslag om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 54% av marken, medan palestinierna fick 46%. Detta accepterades av judarna, medan palestinierna, som utgjorde 70% av befolkningen, inte ville att det skulle etableras en judisk stat på det de menade var sin mark. Innan FN hann behandla saken färdigt, proklamerade dock den sionistiska ledningen i Palestina 1948 staten Israel upprättad.

Den arabiska världen såg FNs förslag och det internationella samfundets stöd till upprättandet av en judisk stat som ett svek mot palestinierna. Flera länder hade hotat med att gå till krig om detta skulle hända, och Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien gjorde allvar av hotet. Israel blev därför efter upprättelsen omedelbart utkastat i ett tvåårigt krig de gick segrande från. Då kriget slutade i januari 1949, satt Israel med ett landområde som var 21 % större än vad FNs delningsplan hade föreslagit. Egypten tog Gaza, och Jordanien ockuperade den så kallade Västbanken. Palestinierna blev ännu en gång sittandes utan egen stat, och Palestina upphörde att existera. 700 000 palestinier hade flytt från områden som nu var ockuperade av Israel. De sökte tillflykt i flyktingläger i Gaza och på Västbanken, och i grannländerna Jordanien, Syrien och Libanon. I det så kallade sexdagarskriget 1967 tog Israel Gazaremsan och Sinai- öknen från Egypten, Västbanken med Öst- Jerusalem från Jordanien och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget ockuperade Israel därmed hela Palestina, med resultatet att ungefär en miljon palestinier som var bosatta på Västbanken och i Gaza föll under israeliskt styre.

Den palestinska frigörelseorganisationen PLO bildades 1964, och leddes av Yasir Arafat från 1969. Detta var en gruppering som var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att på det sättet rikta uppmärksamhet mot palestiniernas situation. Det diplomatiska genombrottet för PLO kom 1988, då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken. Många länder erkände staten. Det palestinska kravet om självstyre och en egen statsrörelse förstärktes också av att det 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. 1994 fick palestinierna genomslag för kravet, och kunde för första gången rösta fram sina egna självstyrande myndigheter. Samtidigt förhandlade palestinska och israeliska myndigheter för att få till en varaktig fredlig lösning. På 90- talet gick förhandlingarna i rätt riktning, och i det såkallade Osloavtalet enades många om att en palestinsk stat skulle upprättas under maj 1999. Förhandlingarna fick dock ett brått slut då den israeliska statsministern Rabin mördades av en judisk extremist 1995. Rabins arvtagare Benjamin Netanyahu var mycket mindre kompromissvillig än sin företrädare, och efter att han tagit över blev konfrontationerna gradvis hårdare. Utvecklingen har varit densamma under Ariel Sharons ledning.

Under de sista åren har inte parterna lyckats föra en dialog, våldet har varit tilltagande och det går inte längre att prata om en fredsprocess. Parterna flyttar sig istället allt längre från varandra. 2002 ockuperade Israel ännu en gång områden på Västbanken. Detta var områden som de drog sig ut från då Palestina fick självbestämmande i början av nittiotalet. Samtidigt blev arbetet med den omstridda säkerhetsmuren påbörjat. Muren går tvärs genom Västbanken, och är avsiktligt byggd för att förhindra palestinska självmordsbombare att komma in i Israel. Muren har fördömts av FN, och den internationella domstolen i Haag har fastslagit att bebyggelsen av muren är i strid med internationell rätt. I januari 2006 vann Hamas valet för de palestinska självbestämmande områdena. Både USA och EU har Hamas på sin lista över terrororganisationer, och de nya palestinska myndigheterna möts med kalla handen i de flesta västliga länder. Förhållandet mellan Israel och Palestina är idag mer spänt än på länge, och det finns liten vilja till samarbete och dialog.

Det är i stort sett Israels säkerhet som har använts som argument i förbindelse med operationer i Libanon, eller annekteringen av Golanhöjderna. Israel har mött förståelse för att militära aktioner är nödvändiga, när man är omgiven av fientliga inställda grannländer. Särskilt USA har varit en viktig stöttepelare för Israel, både ekonomiskt och militärt. Sedan slutet av 80- talet har dock kritiken mot Israel ökat. Man har särskilt kritiserat det brutala sättet palestinierna i de självstyrda områdena blir behandlade på, och den ständiga etableringen av nya israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark. FN har vart efter blivit förhållandevis klar över sitt fördömande av israelisk praxis. Bara under 2004 vidtog FNs generalförsamling ca 30 resolutioner där Israel kritiserades för olika förhållanden i de olovligt ockuperade områdena. Israel har dock valt att bortse från kritiken, och är per idag det landet i världen som har underlåtit att efterkomma flest FN- resolutioner.