Palestina
År 1948 upprättades staten Israel på palestinsk mark, trots omfattande protester från palestinierna och den arabiska världen. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit många och blodiga och man är fortfarande långt ifrån en fredlig, varaktig lösning på konflikten.
Last updated 23.09.2010Både palestinierna och israelerna är folk med ursprung i mellanöstern och centralt i det som idag kallas Mellanöstern- konflikten står frågan om det är palestinier eller judar som historiskt sett har mest rätt till området. Judarna drevs ut runt år 70 efter Kristus och spreds då över hela Europa och Mellanöstern. Under många år nekades de tillgång till området, medan de i sina nya länder ofta utsattes för förföljelse och övergrepp. Till följd av bland annat inkvisitionen i södra Europa, valde många judar på 1500- och 1600- talet att bosätta sig i Palestina igen. Man räknar med att den totala befolkningen i Palestina då var 200 000, medan den judiska befolkningen utgjorde ungefär 15 000.
Den organiserade judiska invandringen till Palestina startade år 1882. Detta skedde som följd av sionismens framväxt i Europa. Sionismen var en politisk rörelse som arbetade för att judarna skulle bli ett folk i ett eget land och som önskade en judisk stat i Mellanöstern. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrått år 1917 med den så kallade Balfour- förklaringen. Detta var en förklaring där den brittiska regeringen lovade att arbeta för upprättelsen av en judisk stat i Palestina.
Judisk invandring till Palestina
Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket som Palestina var en del av. Palestina lades under engelskt mandat, något som satte fart på den judiska invandringen. Palestinierna gillade inte utvecklingen och detta ledde till ständiga sammandrabbningar mellan den judiska minoriteten, den arabiska majoriteten och den brittiska mandat förvaltningen . Jude förföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare år 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. Men en del klarade också att fly och många kom till Palestina. År 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av den totala palestinska befolkningen på 1 530 000 människor.
En israelisk stat blev upprättad
Den judiska invandringen fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete gjorde att upprättelsen av en israelisk stat hade större stöd än tidigare. Samtidigt tog extrema judiska grupper, bland annat Irgun, till vapen och gick till angrepp mot både britter och Palestina-araber. Detta fick arabiska styrkor av frivilliga från många länder att blanda sig i konflikten och ställde sig på palestinsk sida. Den svåra situationen fick brittiska myndigheter att dra sig ur som mandatmakt i maj 1948 och överlåta Palestina- problemet till FN. FN kom med ett förslag om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 54 % av marken, medan palestinierna fick 46 %. Detta accepterades av judarna, medan palestinierna, som utgjorde 70 % av befolkningen, inte ville att det skulle etableras en judisk stat på det de ansåg vara deras mark. Innan FN hann behandla saken färdigt, proklamerade dock den sionistiska ledningen i Palestina år 1948, staten Israel grundad.
Den arabiska världen såg FN:s förslag och det internationella samfundets stöd till upprättandet av en judisk stat som ett svek mot palestinierna. Flera länder hade hotat med att gå till krig om detta skulle hända och Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien gjorde allvar av hotet. Israel blev därför efter upprättelsen omedelbart utkastat i ett två år långt krig med sina arabiska grannar, ett krig där de gick segrande ur.
Palestina upphörde att existera som ett eget land
Då kriget slutade i januari 1949, satt Israel med ett landområde som var 21 % större än vad FN:s delningsplan hade föreslagit. Egypten tog Gaza och Jordanien ockuperade den så kallade Västbanken. Palestinierna blev ännu en gång sittandes utan egen stat och Palestina upphörde att existera. 700 000 palestinier hade flytt från områden som nu var ockuperade av Israel. De sökte tillflykt i flyktingläger i Gaza och på Västbanken och i grannländerna Jordanien, Syrien och Libanon. I det så kallade sexdagarskriget år 1967 tog Israel Gazaremsan och Sinai- öknen från Egypten, Västbanken med Öst- Jerusalem från Jordanien och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget ockuperade Israel därmed hela Palestina, med resultatet att ungefär en miljon palestinier som var bosatta på Västbanken och i Gaza föll under israeliskt styre.
Den palestinska frihetsorganisationen PLO – Yasir Arafat
Den palestinska frigörelseorganisationen PLO bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. Detta var en gruppering som var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att på det sättet rikta uppmärksamhet mot palestiniernas situation. Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988, då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre och en egen statsrörelse förstärktes också av att det år1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången rösta fram sina egna självstyrande myndigheter. Samtidigt förhandlade palestinska och israeliska myndigheter för att få till en varaktig fredlig lösning.
Fredsförhandlingar mellan palestinier och judar
På 90- talet gick förhandlingarna i rätt riktning och i det så kallade Osloavtalet enades många om att en palestinsk stat skulle upprättas under maj 1999. Förhandlingarna fick dock ett snabbt slut då den israeliska statsministern Rabin mördades av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare Benjamin Netanyahu var mycket mindre kompromissvillig än sin företrädare och efter att han tagit över blev konfrontationerna gradvis hårdare. Utvecklingen var densamma under Ariel Sharons ledning (2001-2006). Sedan Sharon drabbades av en stroke år 2006 har Ehud Olmert vart israelisk statsminister.
Israel ockuperar Västbanken och bygger en mur
Under de sista åren har parterna misslyckats med att föra en dialog, våldet har varit tilltagande och det går inte längre att prata om en fredsprocess. Parterna flyttar sig istället allt längre från varandra. År 2002 ockuperade Israel ännu en gång området på Västbanken. Detta var områden som de drog sig ut från då Palestina fick självbestämmande i början av nittiotalet. Samtidigt blev arbetet med den omstridda säkerhetsmuren påbörjat. Muren går tvärs genom Västbanken och är avsiktligt byggd för att förhindra palestinska självmordsbombare att komma in i Israel. Muren har fördömts av FN och den internationella domstolen i Haag har fastslagit att bebyggelsen av muren är i strid med internationell rätt.
Oenigheter mellan Hamas och Fatah
I januari 2006 vann Hamas valet för de palestinska självbestämmande områdena och PLO partiet Fatah förlorade makten. Både USA och EU har Hamas på sin lista över terrororganisationer och de nya palestinska myndigheterna möttes med kalla handen i de flesta västliga länder. När den nya demokratiskt valda regeringen inte erkändes av det internationella samfundet försökte Hamas bilda en samlingsregering med Fatah. Den ekonomiska och politiska bojkott fortsatte med samma styrka som tidigare och koalitionsregeringen bröt samman. Nya stridet utbröt mellan Fatah och Hamas, speciellt om vem som skulle behärska säkerhetsstyrkorna och upprätthålla fred och ordning. Fortsatta strider slutade med att Hamas övertog kontrollen i Gaza, medan president Mahmoud Abbas och Fatah har makten på Västbanken. Israel kontrollerar allt som sker på Västbanken med alla sina säkerhetsposter, vägspärrar och millitära styrkor. Gaza är helt isolerat och FN kommer med upprepade rapporter om den katastrofala situationen med hälsa och näring.
Förhållandet mellan Israel och president Abbas är bättre än på länge då många parter stöttar Abbas på bekostnad av Hamas. Abbas har förklarat undantagstillstånd och upprättat en interimsregering, som Hamas inte godkänner. Det är inte heller godkänt av parlamentet, som författningen kräver. President Abbas önskar att arrangera ett nytt val, något som Hamas har satt sig emot. Abbas problem är att hans egen regering inte är representativ för den palestinska befolkningen och att hans förhandlingsposition därför minskar kraftigt
Trettio FN-resolutioner mot Israel
Israels operationer i Libanon och erövrande av Golanhöjderna mar mötts av förståelse, eftersom landet är omgivet av fientliga grannar. Framför allt har USA varit en stor anhängare av Israel, både ekonomiskt och militärt. Sedan slutet av 1980-talet har dock kritiken mot Israel ökat. I synnerhet har man kritiserat det brutala sätt som man behandlat palestinierna på i de självstyrande områdena, även den stadiga etableringen av nya israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark. FN har stått klara i sitt fördömande av Israels metoder. Bara under året 2004 antog FN:s generalförsamling mer än 30 resolutioner, där Israel kritiserades för olika aspekter av olagligt ockuperande av områdena. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världens som har underlåtit att följa flest resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner mot Israel stoppade av USA med sitt veto.
Flera misslyckade fredsförsök
I november 2007 hölls en konferens i Annapolis i USA, där Israel och Fatah nått en ”gemensam överrenskommelse om förhandlingarna”. Detta innebar att båda parterna skulle fortsätta att arbeta för fred och komma fram till en överenskommelse om vissa centrala faktorer (dessa anges i ett tidigare fredsavtal) före slutet av 2008. Detta misslyckades och under 2008 har Gaza hållits isolerat från omvärlden, medans Hamas fortsatt sända raketer mot södra Israel. De missilerna har inte lett till stora förluster av människoliv, men har nått djupt in i israel och utgör ett ständigt hot för stora delar av den israeliska befolkningen.
Israel angriper Gaza
I mitten av december 2008 upphörde en bräcklig vapenvila mellan Israel och Hamas, utan att parterna lyckades att enas om ett nytt avtal. Båda beskyllde varandra för att ha brutit avtalen, bl.a. som reaktioner på dödandet och raketattacker. I december inledde Israel ett omfattande flyganfall mot Gaza. 1400 palestinier och 13 israeliska soldater dödades i ett angrepp som skakade stora delar av världen. Israel fick skulden för en alldeles våldsam reaktion. Kriget varade i 25 dagar och Gaza blev lagt i ruiner.
Fredsprocessen efter Gaza
Två månader efter Gaza-krigets slut var det val i Israel. Benjamin Netanyahu blev vald till statsminister. Hans regering består av partier och personer som historiskt har tagit en hård linje mot palestinierna. Trots starka löften från USA och president Obama om att påskynda fredsprocessen har Israel fortsatt isoleringen av Gaza och bosättningarna på Västbanken. Det riktas stark kritik mot Israels utveckling och förvärv av palestinska hem i östra Jerusalem, som palestinierna anser som huvudstad.
FN:s människorättsråd utsåg år 2009 en undersökningskommission. Resultatet presenterades i en rapport som kallas Goldstone rapporten (namnet kommer från den judiska domare från Sydafrika som ledde kommissionens arbete). Slutsatsen i rapporten var att både den israeliska armén och palestinska grupper hade gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, men detta gäller särskilt Israel. I rapporten rekommenderas det att ärendet överlämnas till FN:s säkerhetsråd och att parterna får ett halvår på sig att utse en oberoende utredning av övergrepp i sina egna led. Om inte detta följs rekommenderas det att undersökningskommissionen ger ärendet vidare till Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Goldstone rapporten behandlas och godkänns i både FN:s råd för mänskliga rättigheter och i FN:s generalförsamling (två gånger). Trycket på Israel om att skapa en oberoende utredning ökade ytterligare under andra behandlingen i generalförsamlingen.
Det verkar som om den nuvarande situationen är mer komplicerad och fastlåst än någonsin. Samtidigt menar många att flera andra allvarligare konflikter och motsägelser i den internationella politiken är relaterad till denna konflikt och att en lösning här skulle vara nyckeln till en värld med mindre konflikter, terror och övergrepp.
———
FN:s roll i konflikten
Den första fredsbevarande styrkan som skickades av FN efter organisationens födelse år 1945, gick till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. Styrkan är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt hålla reda på hur fredsavtalen följs upp. FN-styrkor i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien.
FN har också en egen organisation, UNWA, som arbetar för palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av de stöd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning. Mellanösternkvartetten bestående av USA, Ryssland, EU och FN har försökt hitta lösningar på konflikten, utan någon särskild framgång. Tony Blair är för närvarande ledare för detta arbete.
———
Source: Uppsala Conflict database, Institutt for fredsforkning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store norske leksikon, FNs fredsbevarende operasjoner, FN-sambandet, BBC
Israel ockuperade de syriska Golanhöjderna 1967 och har sedan 1981 hävdat att det är israeliskt territorium. Syrien kräver att området ska lämnas tillbaka och har stöd av det internationella samfundet.
Läs mer
Konflikten mellan palestinierna och israelerna har också påverkat libanesisk mark och libaneserna har fått betala ett högt pris för problemen i grannlandet.
Läs mer

