Hopp til innhold

Palestina

År 1948 upprättades staten Israel, trots omfattande protester från palestinierna och den arabiska världen. Sedan 1967 har palestinierna levt under israelisk ockupation. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit många och blodiga och man är fortfarande långt ifrån en fredlig, varaktig lösning på konflikten.

Uppdaterat 27.01.2016

Palæstinenserne demonstrerer mod krigen i Gaza i august 2014 og bliver mødt med tåregas

Palestinier demonstrerar mot Gaza-kriget i augusti 2014, och blir bemötta med tårgas. Foto: AP/Majdi Mohammed

Bakgrund

Israel-Palestina-konflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttat till det så kallade historiska Palestina, ett område som utgör dagens Israel och Palestina.

Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk. Judarna sågs sålunda som ett folkslag som borde ha sin egen stat. Önskan om en sådan var även en reaktion på de anti-judiska attityderna (antisemitismen) och judeförföljelserna i Europa.

Det historiska Palestina pekades ut som en passande att etablera en judisk nationalstat med anledning av att judarna har rötter därifrån. Judar fördrevs från området runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Denna del av historien har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till (historiska) Palestina och för att många judar har flyttat dit under den senaste tiden.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under engelskt mandat. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovat att arbeta för att skapa ett så kallar ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina. Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina. Judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Dessa faktorer ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till ca. 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning.

Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom invandrarnas projekt var att etablera en stat som var exklusiv för judar, vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var begynnelsen på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.

Judeförföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare år 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. År 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av den totala palestinska befolkningen på 1 530 000 människor.

Den judiska invandringen fortsatte också efter andra världskriget och Europas dåliga samvete för förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat hade större stöd än tidigare. Förintelsen bidrog även till att stärka världens tro på behovet av att upprätta en stat där judar var i majoritet. Man föreställde sig att en sådan stat skulle erbjuda säkerhet för alla judar i behov av skydd. Problemet med detta var att majoriteten av Palestinas befolkning inte var judar.

FN:s delningsplan

Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med judiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

FN:s generalförsamling kom 1947 med en icke juridiskt bindande anbefallning om att Palestina skulle delas i tu, der judarna tilldelades 55% av marken, medan palestinierna fick 44%. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen som ett viktigt första steg mot att ta över hela Palestina. Medan palestinierna, som utgjorde ca. 70% av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.

Lanseringen av FN:s delingsplan utlöste den första, största och viktigaste kriget i Palestina-konflikten, nämligen 1948-krigen. Det möjliggjordes på grund av maktvakuumet som uppstod vid avvecklingen av det brittiska styret i Palestina. Krigen ledde till ödeläggningen av det palestinska samfundet, begynnelsen av det palestinske flyktningproblemet, samt upprättandet av staten Israel.

En israelisk stat upprättades

Den judiska invandringen fortsatte även efter det andra världskriget och Europas dåliga samvete gjorde att upprättelsen av en israelisk stat hade större stöd än tidigare. Samtidigt tog extrema judiska grupper, bland annat Irgun, till vapen och gick till angrepp mot både britter och palestinier. Detta fick arabiska styrkor från många länder att blanda sig i konflikten och ställde sig på palestinsk sida. Den svåra situationen fick brittiska myndigheter att dra sig ur som mandatmakt i maj 1948 och överlåta problematiken om Palestina till FN.

FN kom med ett förslag om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 54 % av marken och palestinierna fick 46 %. Detta accepterades av judarna medan palestinierna, som utgjorde 70 % av befolkningen, inte ville att det skulle etableras en judisk stat på vad de ansåg vara deras mark. Innan FN hann behandla saken färdigt proklamerade dock den sionistiska ledningen i Palestina år 1948 staten Israel som upprättad.

Den arabiska världen såg FN:s förslag och det internationella samfundets stöd till upprättandet av en judisk stat som ett svek mot palestinierna. Samtidigt hade flera länder hotat med att gå till krig om en judisk stat skulle upprättas. Kort efter upprättandet av Israel påbörjade länderna Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien ett krig mot Israel. Israel blev därför efter upprättelsen omedelbart utkastat i ett två år långt krig med sina arabiska grannar, ett krig där Israel segrade.

I 1948 flyktet palestinerne først og fremst til Gaza, Vestbredden og Jordan, samt Libanon og Syria. Der ble flyktningleire opprettet, slik som på dette bildet fra 1948. Rundt 5 millioner palestinere er flyktninger også i dag, noe som utgjør ca. halvparten av det palestinske folket.

1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket. Foto: gnuckx/Flickr

Israels ockupation av dagens Palestina

När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel ett landområde som var 77 procent av det historiska Palestina, det vill säga 22 procent mer än FN: s delningsplan hade föreslagit. Det är dessa 77 procent som utgör det folkrättsligt erkända Israel idag. Egypten och Jordanien tog kontroll över resten av Palestina under kriget 1948.

Det sista kriget Mellanösternkonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Då förlorade ca. 300.000 palestinier sina hem. Israel tog Gaza och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.

Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den palestinska, en kamp som både har varit i linje med och i strid med internationell rätt. Folkrätten ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Den palestinska motståndsrörelsen utgörs fortfarande främst av icke-våldsmetoder. Israelerna i sin tur har en känsla av att palestinskt våld motiveras främst av ett hat mot judar. Detta bidrar till att Israel behåller sin ockupationspolitik, vilket ses som en nödvändighet för att bevara säkerheten för israeliska judar.

I februar 2010 ble Amir (10) arrestert i Hebron, anklaget for å ha kastet stein på israelske soldater. Israel blir kritisert av menneskerettighetsorganisasjoner for arrestasjoner av mindreårige. Foto: Alex Sheidegger

I februari 2010 arresterades Amir i Hebron, anklagad för att ha kastat sten på israeliska soldater. Israel kritiserades av människorättsorganisationer för arresteringar av minderåriga. Foto: Alex Sheidegger

Den palestinska frihetsorganisationen PLO – Yasir Arafat

Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att rikta uppmärksamhet mot palestiniernas situation.

Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre och en egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. Detta uppror kallas ofta för den första palestinska intifadan (intifada betyder uppror på arabiska).

År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.

Israels daværende premierminister, Yitzhak Rabin (til venstre), med Bill Clinton og den tidligere palæstinensiske leder, Yassir Arafat, ved underskrivelsen af Oslo-aftalen i 1993

Israels statsminister, Yitzhak Rabin (t.v.), med USAs president Bill Clinton och palestiniernas ledare, Yassir Arafat, under signeringen av Oslo-avtalen 1993. Foto: Israel Defense Forces/Flickr

Osloavtalet

Osloavtalet förhandlades fram i början av 1990-talet och signerades år 1994. Avtalet var ett så kallat interimavtal som skulle lägga grunderna åt ett slutligt fredsavtal. I Osloavtalet blev Israel och PLO eniga om att en palestinsk stat skulle upprättas i loppet av en femårsperiod och att det under tiden skulle upprättas självstyrande palestinska myndigheter. Västbanken blev indelad i tre typer av områden: A-, B- och C-områden. De palestinska myndigheterna skulle kontrollera A-områdena (17 % av Västbanken) som i stort sett utgjorde de stora städerna. I B-området (24 %) skulle myndigheterna ha den civila kontrollen medan Israel skulle behålla den militära kontrollen. I C-området (59 %) behöll Israel full kontroll.

Under femårsperioden efter Osloavtalet fick förhandlingarna emellertid ett abrupt slut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa en sin företrädare och hans övertagande innebar att fronterna gradvis hårdnade. Samtidigt startade palestinska grupper självmordsangrepp mot civila mål i Israel och förhandlingsviljan sjönk på de båda sidorna.  

På billedet ses palæstinensere, der har fået tilladelse til at arbejde i Israel, og som står i kø for at komme igennem checkpoint i Qalqilia

Palestinierna som har fått tillåtelse att arbeta i Israel står i kö för att komma igenom kontrollplatsen i Qalqilia. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Israelisk kontroll och palestinskt motstånd

Under 2000-talet, försämrades situationen gradvis. Palestinierna blev besvikna över att staten de lovades i Osloavtalet aldrig skapades. År 2001 bröt den andra palestinska intifadan ut i kampen mot ockupationen och förtrycket. Den här gången genomfördes ofta självmordsbombningar i Israel, vilket ledde till att den israeliska armén skärpte sitt grepp om Västbanken och Gaza avsevärt. Särskilt gick detta ut över den fria rörligheten för palestinierna, som var tvungna att gå igenom ett växande antal checkpoints och vägspärrar för att flytta, även inom det egna landet.

År 2002 började byggandet av den så kallade separationsbarriären (även kallad muren), som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet oåtkomligt för palestinierna (se karta över muren här). Muren har fördömts av FN och den internationella domstolen i Haag har slagit fast att det strider mot folkrätten (internationell rätt).

På Vestbredden skiller adskillelsesbarrieren en familie fra resten af landsbyen

I Mesha på Västbanken skiljer separationsbarriären en familj från resten av byn. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Israelisk expansion

Samtidigt fortsatte Israel expansionen av illegala bosättningar för israeler på ockuperat område (På Västbanken, bland annat i östra Jerusalem). Bosättningarna i dessa områden började efter sexdagarskriget 1967, och ökade allvarligt på 1990-talet.

Vissa bosättare tror att judar är Guds utvalda folk, och att de därför har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken. Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare, har dock flyttat till de ockuperade områdena sedan den israeliska staten gett ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden.

Idag bor det över 760.000 bosättare på Västbanken (inklusive östra Jerusalem). Bosättningarna är olagliga enligt folkrätten, eftersom de är byggda på palestinsk mark. Utbyggnaden av bosättningar är ett tydligt tecken på att Israel fortsatt väljer expansion och ockupation snarare än fred och säkerhet.

År 2005 beslutade Israel att extrahera alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.

Gazakriget

Militära operationer och raketattacker bedrivs också mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen.

Israeliska militära operationer å andra sidan har lett till massiv förstörelse i Gazaremsan. Särskilt genom ett 22-dagar långt krig vid årsskiftet 2008/2009, vilket resulterade i att cirka 1400 palestinier dödades, och ett 51 dagar långt krig i juli 2014 där över 2200 palestinier dödades. 80 israeler dödades som ett resultat av dessa två krig. Att den palestinska förlusten av människoliv är så våldsamt överdriven i förhållande till den israeliska klargör den enorma skillnaden som finns i Israels roll som ockupant och palestiniernas roll som ockuperade.

Den israelske by, Sderot, støder ind til Gazastriben, og bliver regelmæssigt ramt af palæstinensiske raketter. Denne planteskole har bygget en raketsikkert tag

Den israelska byn Sderot ligger intill Gazaremsan, och träffas ofta av palestinska raketer. Denne förskola har byggt ett raketsäkert tak. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Trots viss verbal kritik av Israels allvarliga och ständiga kränkningar av internationell rätt, har det inte införts några internationella sanktioner mot Israel. USA: s ekonomiska och politiska stöd för Israel har också upprätthållits.

De israeliska brotten mot palestinierna måste ses mot bakgrund av det sionistiska projektet att Israel borde vara en judisk stat. Sionismen är fortfarande den ideologiska grunden för staten Israel och är en viktig drivkraft i israelisk politik.

En tredje intifada?

I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till den palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna i både islam, judendom och kristendom.

FN: s generalsekreterare, Ban Ki-moon, sade till palestinierna att han "förstår deras frustration" och att "de är upprörda över den fortsatta ockupationen och expansionen av bosättningarna".

Palestinierna har under 2015 upplevt en upptrappning av Israels politik att riva palestinska hem. Israel förstör palestinska hus antingen som en kollektiv bestraffningsåtgärd (som är en typ av krigsförbrytelser), eller som en praxis för att få bort palestinierna från området (i linje med sionismen). Amnesty International hävdar att förstörelsen av palestinska hem också måste ses i samband med utbyggnaden av israeliska bosättningar och Israels plan att göra de palestinska östra Jerusalem till en del av Israel.

Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, dvs. att misstänkta gärningsmän skjutits ihjäl på gatan i stället för att ha gripits och åtalats. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.

Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. De har skett på individens eget initiativ. Protesterna syftar delvis till det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.

En palestinsk gutt står utenfor et hus som har blitt ødelagt av israelske bomber i byen Beit Lahiya på Gazastripen. Foto: EPA/Mohammed Saber

En palestinsk pojke står utanför ett hus som har ödelagts av israelska bomber i byn Beit Lahiya på Gazaremsan. Bilden är tagen timmar före en vapenvila mellan partena skulle ta slut. Foto: EPA/Mohammed Saber

Mot en palestinsk stat i FN?

För att möta den press som USA och Israel utövade mot Palestina valde Mahmoud Abbas, Palestinas president, att ansöka om medlemskap i FN hos FN:s säkerhetsråd. USA varnade att de skulle lägga sitt veto när frågan togs upp i säkerhetsrådet och det är ännu oklart vilket resultat det blir.

Palestinierna hoppas på att medlemskap i flera olika FN-organ ska bana vägen för att det internationella samfundet ska erkänna den palestinska staten. Palestiniernas ansökte även i FN:s generalförsamling om att få sin status som observatörsområde uppgraderat till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012.

I mars 2015 hade 136 stater i världen erkänt Palestina som stat. Det utgör 70 % av FN:s medlemsländer som tillsammans representerar 80 % av världens befolkning. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att kringgå förhandlingsprocessen medan palestinierna menar att de kan förhandla om fred med Israel ifall Israel och USA erkänner Palestina som en egen stat i FN. 

Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC från den palestinska befrielserörelsen de första påstådda bevisen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina.

 

Den palæstinensiske delegation jubler efter, at FN's generalforsamling har tildelt Palæstina status som observatørstat i FN

Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.

 

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan som skickades av FN efter att organisationen grundades 1945 skickades till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. En fredsbevarande styrka är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt hålla reda på hur fredsavtalen följs upp. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien.

FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar särskilt med palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning.

Mellanösterkvartetten bestående av USA, Ryssland, EU och FN har försökt hitta lösningar på konflikten utan att vara speciellt framgångsrika.

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppade av USA genom sitt veto.

FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) accepterade Palestina som medlem i oktober 2011, något som stärker Palestinas strävan att bli en egen stat i internationella forum. USA har dragit in sitt ekonomiska bistånd till organisationen i protest.

Source: Uppsala Conflict database, Institutt for fredsforkning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store norske leksikon, DPKO, FN-sambandet, BBC

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2016