Västsahara

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975, gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade på att Västsahara hade vart en del av deras land innan Spanien koloniserade landet. Marocko gick in med styrkor och ockuperade huvudstaden, samtidigt förklarade separationsrörelsen Polisario Västsahara som självständigt. Ju längre tiden gick, desto mer tappade Mauretanien intresset för Västsahara, medan Marocko fortsatte ockupationen. Fastän både FN och Haag- domstolen förordade att det skulle hållas en folkomröstning om ockupationen, förbisågs det av marockanska myndigheter. De satte istället igång en så kallad ”Grön marsch”, där 350 000 civila marockaner bosatte sig i Västsahara. Denna operation sågs av det internationella samfundet som en ytterligare upptrappning av ockupationen.

Till en början förde Polisario krig från en fast militärbas i södra delar av landet, men gick så småningom över till gerillakrigföring, då detta visade sig vara mer effektivt i strid mot marockanska militären. Vänsterorienterade länder, däribland Algeriet, Libyen, Nord- Korea, Cuba och Jugoslavien, stöttade Polisario, då istället Marocko fick stöd av USA. På den afrikanska kontinenten blev ännu en gång en lokal konflikt en del av det kalla kriget (se bland annat Angola och Demokratiska republiken Kongo).

Efter ett antal sammandrabbningar med gerillan, vilka innebar stora förluster, valde Marocko att koncentrera sig på den strategiskt viktigaste delen av Västsahara. Området utgör bara ca 1/12 av landets totala areal, men omfattar trots det både Västsaharas viktigaste städer och landets stora och värdefulla fosfor och fisktillgångar. Detta var naturresurser som Marocko gärna ville ha och som också finansierade ockupationen. Marockanerna byggde murar av sand runt hela området, satte upp taggtråd och la ut landminor. Under årens lopp har murar och taggtråd flyttats ett antal gånger och området har blivit större. Detta har lett till stora protester och angrepp av befolkningen och Polisario. Idag är landet så gott som delat av en 2200 km lång mur.

Vapenvila

I slutet av 1980-talet började man med hjälp av FN:s specialutsändning, med förhandlingar mellan parterna. År 1991 klarade man av att ingå ett avtal gällande vapenvila och man bestämde att det skulle hållas en folkomröstning 1992 om Västsaharas självständighet. FN:s fredsstyrka, MINURSO, håller vapenvilan under bevakning men folkomröstningen blev man aldrig eniga om. Det har inte vart några sammanstötningar mellan Polisario och den Marockanska militären efter 1991.

Västsaharas ursprungsfolk, Sahrawarierna, har lidit mycket i konflikten mellan POLISARIO och Marocko. 160 000 av befolkningen bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obebott. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren p.g.a. mindre bistånd, och frustrationen är stor både bland flyktingarna och saharawibefolkningen i de ockuperade områdena. På grund av muren och landminorna är det mycket svårt för folket i söder att resa till och från resten av landet

Nya förhandlingsrundor

År 2006 föreslog Marocko ger området delvis självstyre snarare än en folkomröstning, som förkastades av Polisario. Polisario vill ha ännu en folkomröstning om självständighet. FN ledde nya förhandlingar mellan parterna under sommaren 2007 men som avslutades utan något slutgiltigt resultat. Nya samtal mellan parterna har ägt rum under 2008 och 2009 och även nu under 2010. Spänningen mellan parterna har ökat efter att Marocko omhändertog Polisario-aktivister.