Djibouti
Djibouti har blivit ett viktigt nav i Afrika på grund av sitt läge vid inloppet till Röda havet. Demokratiutvecklingen har också gått i positiv riktning under de senaste tjugo åren.
Uppdaterat 22.11.2010
Geografi och miljö
Djibouti är ett av Afrikas fattigaste länder. Nästan 90 % av landet består av öken med vulkaner och saltsjöar där nomadiska boskapsskötare lever. Den salta Assalsjön som ligger 150 meter under havsnivån är den lägsta punkten på den afrikanska kontinenten och den näst lägsta i världen. Området runt sjön är också en av jordens varmaste platser med temperaturer på över 50 °C. Endast i de norra bergen är vegetation närmast heltäckande. 2/3 av befolkningen bor i huvudstaden och resten lever på den relativt bördiga kustremsan längs Tadjourabukten. Djibouti lider av torka och är inte särskilt fruktbart. Eventuellt regn faller i november och då oftast i högst 20 dagar. Dessutom ökar salthalten i vattenkällorna vilket leder till vattenbrist för befolkningen. Förorening av dricksvattenkällor är också ett stort problem. Skogarna hotas av expanderande jordbruksområden och därför har många djurarter blivit utrotningshotade. Myndigheterna har förbjudit jakt men förbudet respekteras inte.
Historia
I Djibouti dominerar de två etniska grupper – den somaliska issaklanen i söder och afarfolket i norr. Afarerna kom från den arabiska halvön 200 år f.Kr men issafolket jagade senare bort dem från områdena i söder. Båda folkgrupperna var nomader.
På 800-talet förde muslimska missionärer islam till området, och i 700 år kontrollerade araberna handeln i regionen. Under senare hälften av 1800-talet övertog Frankrike successivt kontrollen över dagens Djibouti, och 1897 blev området en fransk koloni. 60 år senare fick Djibouti långtgående självstyre, men befolkningen, i synnerhet issafolket, krävde full självständighet. Detta uppnåddes via en folkomröstning 1977 då republiken Djibouti föddes. Ledaren för ett issadominerat parti, Hassan Gouled Aptidon, valdes till president.
1981 förbjöd Gouled alla partier utom sitt eget och när han omvaldes 1987 ökade spänningarna mellan folkgrupperna. Fem år senare utbröt inbördeskrig. FRUD, en oppositionell afargrupp kämpade mot regeringsstyrkorna under hela 1990-talet. Först år 2000 lade bägge parter ned sina vapen.
Samhälle och politik
1992 avskaffades enpartisystemet efter påtryckningar från Frankrike, och tio år senare försvann begränsningen på fyra tillåtna parter. Djibouti har presidentstyre efter fransk modell, men valsystemet gör att det största partiet, det issadominerade RPP, är överrepresenterat i parlamentet. RPP har lett landet sedan självständigheten. 2001 blev Dileita Afar premiärminister och maktbalansen mellan de etniska grupperna har därefter blivit mycket bättre.
Djibouti leder både en västvänlig och proarabisk politik. Det visar sig både i utrikespolitiken och i rättssystemet. Landet blandar sharia, islamisk lag, med det franska rättssystemet. Det strategiska läget vid inloppet till Röda havet gör landet attraktivt för västländer med intressen i Afrika. Banden till Frankrike är starka, och en amerikansk militärbas har etablerats i landet som ett led i kriget mot terrorismen. De sociala förhållandena i Djibouti är dåliga. Färre än ett av tre barn fullföljer grundskolan, och arbetslösheten är upp till 50 % i städerna. Medan 25–40 % av hushållens utgifter går till den narkotiska växten khat är nästan 1/3 av alla barn är undernärda. Villkoren för kvinnor är dock något bättre än i grannländerna.
Ekonomi och handel
Hamnen i huvudstaden Djibouti är mycket viktig för godstransporter till och från Röda havet. Från 1981 har det varit en frihamn, vilket innebär att området ligger utanför landets tullgräns.
För Etiopien är detta den viktigaste hamnen för utrikeshandel. På motsvarande sätt är Djibouti helt beroende av att Etiopien använder hamnen – över 90 % av varorna som passerar hamnen är på väg till eller från Etiopien. Även andra afrikanska länder använder hamnen som en mellanstation i utrikeshandeln. Djibouti är beroende av utländskt bistånd. Frankrike är den största bidragsgivaren, men USA ger allt mer.
Stora delar av landets inkomster kommer i form av betalningar för upprätthållande av utländska militärbaser i landet. Eftersom Djibouti huvudsakligen består av öken är jordbruksmöjligheterna begränsade. Landet importerar därför 80 % av alla livsmedel, främst från Etiopien.
Eftersom området är vulkaniskt försöker man utvinna jordvärme. Förhoppningen är att landet ska bli självförsörjande på energi och kunna vidareexportera, men arbetet går långsamt. Idag exporterar Djibouti boskap och läder.
Andra landprofiler
Kontinent/region
Afrika
Östafrika
Medlemskap/deltagande
Afrikanska unionen
Alliansfria stater
Arabförbundet
Förenta nationerna (FN)
G77
Minst utvecklade länder
Världsbanken
WTO
Djibouti blev medlem i FN 1977.