Larsen-isflaket

Isen längs den antarktiska halvön har minskat kraftigt de sista trettio åren som en följd av att temperaturen i området långsamt har ökat. Ismassan reduceras av att isblock eller glaciärer bryts loss från fastlandet. Glaciärerna hänger samman med fatslandsisen men flyter uppe på havsytan.

De senaste åren har man sett ett nytt mönster i issmältningen. Forskare har övervakat Larsen glaciären sedan 1995, då en stor del av isen, det som kallas Larsen A, plötsligt upplöstes. År 2002 skedde något liknande på Larsen B (se bildserien nedanför). I motsats till det långsammare mönstret som är vanligt för isblock – där delar av isen bryts av längs iskanten – skedde dessa två händelserna över ett stort område och under kort tid. När det gäller Larsen B, löste ett 3 250 kvadratkilometer stort isflak sig upp till tusenvis småbitar på mindre än en månad. De sista fem åren har omkring 40 procent av Larsen B försvunnit. Detta motsvarar cirka 5 700 kvadratkilometer. Man tror att Larsen A hade legat där i över 2000 år då den gick i upplösning. Larsen B är troligen ännu äldre.

Forskare har utvecklat en teori för att förklara detta nya fenomen där enorma isflak bryts upp i rekordfart. De kopplar det till varmare somrar och att dessa har lett till att det har bildats dammar av vattnet som har smält på ytan av isflaket. Man tror att vattnet i dammarna har fått bristsprickorna att öppna sig fortare och att detta efterhand har lett till att isflaket har knäckts upp i många mindre delar. I samband med Larsen B kan man se dammarna av smältvattnet på bilden från 2002, visserligen på långt avstånd. Bilden togs kort tid innan kollapsen skedde, vilket understödjer teorin. På nyare bilder kan man se utveckling av smältvattendammar även på Larsen C. Det finns därför anledning att tro att det samma också vill ske där.

De här åtta bilderna visar hur Larsen B faller isär och hur stora isfjäll kalver norr om Larsen C. Foto: UNEP/GRID Sioux F alls, from NASA MODIS data.

Källa: Atlas of Our Changing Environment

Länkar