Angola

Angola var en portugisisk koloni fram till år 1975 och blev tillsammans med Moçambique, självständigt sist bland de afrikanska länderna. I motsats till England och Frankrike nekade det fascistiskt styrda Portugal att följa FN:s krav på fredlig avkolonisering. Olika motståndsgrupper började därför kampen för självständighet mot portugiserna redan tidigt på 50-talet. Portugal drog sig trots motståndet inte ur striderna i Angola förrän det fascistiska styret föll år 1974. Angola hade då tre olika motståndsrörelser som alla ville ta över makten och de fortsatte kampen, även efter att Portugal gett upp. Det var den socialistiskt orienterade grupperingen MPLA som till slut fick övertaget och år 1975 bildade regering och utropade Angola till People’s Republic of Angola.

Maktkampen mellan MPLA (Angolas regering) och en av motståndsrörelserna, UNITA, pågår än idag. Konflikten hade troligtvis varken blivit så blodig eller så långvarig om inte krigen i Angola hade blivit en del av det kalla kriget. Både USA och Sovjetunionen hade stora intressen i landet och engagerade sig redan 1975 på UNITA:s respektive MPLA:s sida. Dessutom gick Sydafrika in och stöttade UNITA medan Kuba skickade soldater för att hjälpa MPLA. UNITA hade även en viktig stöttespelare i grannlandet Zaire (se Den demokratiska republiken Kongo) som lät angolanska trupper ha baser på sin mark.

Först då det kalla kriget led mot sitt slut år 1988 ingick Angola, Kuba och Sydafrika ett avtal som gjorde att både Kuba och Sydafrika drog sig ur landet. Tre år senare, år 1991, undertecknade MPLA och UNITA ett fredsavtal som gjorde att landets första fria presidentval kunde genomföras året därpå. MPLA:s ledare José Eduardo dos Santos blev utsedd som valets vinnare och Jonas Savimbi, UNITA:s ledare, valde då att ännu en gång ta till vapen. Därefter följde flera försök till fredsförhandlingar, som UNITA bojkottade, och kriget fortsatte ända fram till att Savimbi dödades av regeringsstyrkor i april 2002. Då ingick parterna en vapenvila som fortfarande är i kraft. Omkring 1,5 miljoner människor beräknas ha omkommit som följd av kriget. Vidare har stora delar av landets infrastruktur förstörts och en mängd landområden minerats.

Sedan 1975 har det även pågått en annan väpnad konflikt i Angola, i Cabindaenklaven, där FLEC-gerillan slåss för självständighet. Gerillan stöds av en majoritet av enklavens befolkning. Cabinda är ett oljerikt område som är fysiskt avskilt från resten av Angola av en liten landflik av Demokratiska Republiken Kongo. Över 60 procent av Angolas olja utvinns här, vilket ger området stor ekonomisk betydelse. Cabindaenklaven har därför varit central i maktkampen mellan regeringen och UNITA. Den angolanska regeringen hade en storoffensiv mot FLEC-gerillan år 2002 och intog året därpå några av gerillans baser. Regeringen förklarade därefter att kriget var slut även om de fortfarande har stora styrkor i området. Lokalbefolkningen stödjer gerillan bland annat för att en viss del av oljeintäkterna kommer dem till godo och för att de utsatts för trakasserier av soldaterna.

Regeringen och separatistgrupperingarna i Cabinda skrev under ett fredsavtal i augusti 2006, och senare samma år började många flyktingar vända tillbaka sedan säkerheten i landet förbättrats något.