Burundi

I Burundi tillhör 85 procent av befolkningen den etniska gruppen hutuer och 14 procent tillhör tutsier. Tutsierna favoriserades av de belgiska kolonisatörerna som konfronterade olika folkgrupper mot varandra för att stärka sin egen position. Då landet blev självständigt 1962 var det tutsierna som kontrollerade krigsmakten och övertog därför den regerande makten. Hutuerna reagerade dock på marginaliseringen och organiserade sig i olika motståndsgrupper, varav de två viktigaste var CNDD-FDD och PALIPEHUTU. Det var våldsamma sammandrabbningar mellan landets militärmakt och motståndsgrupperna under åren som följde, bl.a. 1972 och 1988. Civilbefolkningen drabbades ofta hårt.

Våldet tilltog på 1990-talet, I Burundis första demokratiska val 1993 blev hutupolitikern Melchior Ndadaya, Burundis första valda president. Men bara några få månader senare blev han och flera andra högt stående politiker mördade av den tutsidominerade militären och tutsierna tog över den politiska makten i landet igen. Den händelsen utlöste en lång rad blodiga angrepp på både hutuer och tutsier med troligen så många som 200 000 dödade. Stora massakrer på civila, både hutuer och tutsier, utfördes av både militärmakten och de olika hutugrupperingarna.

Våldets omfattning i Burundi bör ses i sammanhang med den generella situationen i Centralafrika under dessa år (se Angola och DR Kongo). I början var konflikten i Burundi ett inbördeskrig men det förändrades från mitten av 1990-talet då andra aktörer slöt sig till konflikten. Den burundiska regeringen allierade sig då med den tutsidominerade styrande makten i Rwanda för att tillsammans bekämpa upprorsgrupper (främst hutuer) i båda länderna. Dessutom samarbetade Burundiregimen med den tutsidominerade upprorsrörelsen RCD i DR Kongo och med Ugandas trupper. Hutugrupperna allierade sig på samma sätt med upprorsgrupper i andra länder. I striden mellan alla allianser och fronter kämpade lokalbefolkningen för att överleva.

Tack vare internationell press undertecknade tutsiregeringen och hutugrupperingarna det så kallade Arusha-avtalet år 2000. Med stöd från bland annat FN, blev tutsiern Pierre Buyoya utnämnd till president i en övergångsregering. Efter avtalet gavs ansvaret vidare till hutun Domitien Ndayizeye år 2003. I presidentvalet som genomfördes år 2005 segrade den tidigare upprorsledaren Pierre Nkurunziza . Nu är landet inne i en förhållandevis stabil fas även om det förekommer strider i delar av landet. Flera lokala val hölls under 2005 och det råder optimism inför landets politiska utveckling. År 2007 finns det återigen bara en rebellgrupp, FNL, som förutom att kämpa mot regeringen kämpade strider sinsemellan.

Åren 2005 fram tills idag är den längsta perioden med demokratiskt styre i Burundis historia. Regeringen har lyckats med att upprätthålla en skör etnisk balans i det politiska systemet och inom militären.  Myndigheternas behandling av oppositionen är emellertid mycket bekymmers full och det är relaterat till spänningar om alla partier får möjlighet att planlägga valkampen i lugn och ro innan valet 2010, det finns också en rädsla att valet 2010 kan utlösa konflikter bland hemkomna flyktingar. Det är även oroande att det fortfarande finns handvapen (främst bland tutsier) på gatorna då landet har gått igenom en mycket omfattande avväpningsprocess. 

Trots att det har gjorts stora framsteg i fredsprocessen i Burundi, är situationen svår för de politiska partierna som är i opposition till regeringen. Flera oppositionspolitiker har blivit arresterade och valmöten förhindrade. Så i februari år 2008 gick en grupp oppositionspolitiker i den burundiske nationalförsamlingen ihop och skrev ett brev till FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, där de bad om FN-beskydd. Politikerna beskyllde regeringen i Burundi för at ha skrivit en lista med människor som skulle dödas. Fredsprocessen i Burundi har under de senaste åren arrangerats av Sydafrika. Men i slutet av 2009-2010 drog Sydafrika sig ur den främjande rollen, i linje med Burundi som själva ville styra fredsprocessen framåt.