Cypern

Cypern blev en del av det osmanska riket år 1570 och det var då den turkiska invandringen till ön började. Turkarna bosatte sig primärt i den norra delen av landet, där bland annat 30 000 turkiska soldater tilldelades mark. Resten av ön var befolkat av grekcyprioterna.

Storbritannien etablerade sig på Cypern år 1878, ön var formellt fortfarande en del av det osmanska riket. Britterna blev då eniga med turkarna om att de skulle få ha bas på Cypern, mot att de hjälpte turkarna i ett eventuellt ryskt angrepp. I krigsuppgörelsen efter första världskriget, då segerherrarna delade det tidigare osmanska riket mellan sig, blev Cypern tilldelat Storbritannien.

Cypern blir självständigt

Motståndet mot Storbritanniens administration var starkt hos den cypriotiska befolkningen. Fram på 1930 och -40 talet önskade ständigt fler grekcyprioter att Cypern hellre skulle tillhöra Grekland, men Storbritannien var inte intresserad av att dra sig ut. Inte heller en folkomröstning år1950, då merparten av öns befolkning röstade för att ön skulle bli grekisk, fick Storbritannien att ge upp Cypern. Först efter flera år med våldsamma sammandrabbningar mellan den s.k. Enosis- (unions) rörelsen och brittiska soldater, drog sig britterna ut, och Cypern blev självständigt 1960.

Självständigheten visade sig snart inte vara slutet på problemen. Grekcyprioterna och turkcyprioterna fick snabbt samarbetsproblem. Oroligheterna tilltog från 1963 och under 1964 utvecklade sig konflikten till regelrätt inbördeskrig. Våldet drabbade den turkcypriotiska minoriteten hårdast. FN skickade in en fredsbevarande styrka och de har varit i landet sedan dess. Fredsoperationen på Cypern är en av de äldsta FN- operationerna.

Brittisk FN-soldat kontrollerar en cypriotisk bondes identitetshandlingar. Foto: FN, John Isaac

Ön delas

Den grekiska militärjuntan hade flera fingrar med i spelet då den cypriotiska presidenten Makarios störtades 1974. Makarios, som hade arbetat för ett självständigt, förenat Cypern, ersattes av Nikos Sampson, som myndigheterna i Aten kunde kontrollera. Detta gillade inte de turkiska myndigheterna och de bestämde sig därför för att ingripa. Den turkiska invasionen utlöste en massflykt i landet: Cirka 180 000 grekcyprioter rymde från den norra delen av landet och söder ut, medan ungefär 45 000 turkcyprioter flydde från söder till norr. Militärjuntan i Aten avgick dock kort tid efter, något som också fick Samson att avgå som president.

Den turkiska invasionen och massflykten ledde till att ön i praktiken delades i två delar både etniskt och geografiskt och det har den varit sedan dess. Ungefär 30 procent av Cypern administreras idag av turkcyprioterna, 70 procent av grekcyprioterna, medan FN administrerar en neutral zon som går tvärs över hela ön. I november 1983 förklarade sig den turkiska delen av Cypern som självständig, och tog namnet Den turkiska republiken Nord- Cypern.De har regelbundet organiserade val, både president och parlament. Detta är dock en statsbildning som bara erkänns av Turkiet.

Under de senare åren har förhållandet mellan grek- och turkcyprioterna varit stabilt, men man har inte kommit något närmare en lösning. Flera omgångar med fredsförhandlingar har inte lett någon vart. Många litade på FN- planen som öns invånare röstade fram i april 2004, den så kallade ”Annan- planen”, som blev utarbetad av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Både de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna uppmanade till bojkott av planen och folkomröstning. Turkcyprioterna valde dock ändå att rösta ja, något som förklarades med att det var deras enda möjlighet att komma med i EU.

EU öppnade nämligen för cypriotiskt medlemskap från maj 2004, men bara för de internationellt erkända delarna av republiken. Det vill säga att bara de grekcypriotiska delarna av Cypern . Då grekcyprioterna sa nej till Annan- planen, förhindrade de därmed samtidigt att den nordliga delen av landet, där flertalet hade röstat ja, fick vara med i EU. Efter folkomröstningen har Cyperns politiska ledare fått omfattande kritik av det internationella samfundet för sättet de hanterade folkomröstningen.

Dialog och förhandlingar

År 2008 började nya samtal mellan de två fraktionerna och under våren öppnas en gångväg (Ledra) tvärs igenom den delade huvudstaden Nicosia. Samtalen resulterar inte i något nytt avtal, mycket på grund utav seger för det högerextrema nationalist partiet (UBP – Ulusal Birlik Partisi) i riksdagsvalet på norra Cypern år 2009. De representerar starka krafter i det turkcyprioterna samfundet som vill ha en förening med Turkiet. I januari 2010 är parterna fortfarande i dialog och har lagt fram krav och specifika förslag om en roterande president och fördelning av platser i kabinettet. Samtalen hålls dock tillbaka på grund av turkcyprioternas presidentval i april 2010.