Elfenbenskusten

Elfenbenskusten blev självständigt år 1960, efter att ha varit en fransk koloni sedan 1917. Efter självständigheten behöll landet ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete med Frankrike och fransmän satt i viktiga positioner både i statsförvaltningen och i olika privata, franska företag. Félix Houphouët- Boigny, som var ledare för partiet PDCI, blev landets första statsminister. Andra politiska partier förbjöds omedelbart.

Afrikas rikaste land

De kommande trettio åren var Elfenbenskusten ett av Afrikas rikaste länder, främst till följd av kakaoexport: Landet är världens största producent av kakao. Det var lätt att få jobb i Elfenbenskusten och gästarbetarna strömmade in från hela regionen. På slutet av 80- talet sjönk dock priserna på bland annat kakao, något som ledde till lågkonjunktur. Missnöjet bland befolkningen riktades mot regeringen, som såg sig tvungna att öppna för fria val och flerpartisystem.

Konflikten börjar

Landsfadern Houphouët- Boigny avled i december 1993. I den politiska maktkampen som följde, valde flera av partierna att utnyttja nationalistiska strömningar för att öka sitt stöd. Detta var i skarp kontrast till Houphouët- Boigny, som hade varit inställd på att inte sätta olika etniska grupper upp mot varandra. Flera politiker framställde ett krav på att vara ivorianer både för att kunna äga och rösta i landet. De hävdade även att den stora muslimska befolkningen i norr inte kallades ivoriansk och inom kort förlorade både muslimerna och gästarbetarna ägande- och rösträtt. Spänningarna mellan olika etniska och religiösa grupperingar ökade. Många gästarbetare valde att vända tillbaka till sina tidigare hemländer. Detsamma gällde flyktingar, främst liberiska, som hade kommit till Elfenbenskusten för att slippa undan inbördeskriget i sitt egna land (se Liberia).

Landets första stadskupp skedde år 1999 och markerade slutet på Elfenbenskustens långa tradition av stabil regering. Kuppmakaren Robert Gueï gick med på att hålla val året efter och detta genomfördes. Efter några rundor med oroligheter och försök till en militärkupp var vinnaren i valet år 2000, Laurent Gbago,som blev landets president. Det politiska missnöjet präglade dock fortfarande landet och hösten 2002 bröt inbördeskrig ut. Muslimer i norr valde att ta till vapen för att få tillbaka sina rättigheter.

Frankrikes inblandning

Elfenbenskusten har haft ett försvarssamarbete med Frankrike sedan år 1961. Samarbetet går ut på att Elfenbenskusten har varit garanterade franskt stöd, mot att Frankrike får ha trupper i landet. Då inbördeskriget bröt ut år 2002, sattes dessa trupper in för att skydda de många fransmän som var bosatta i Elfenbenskusten. Året efter, 2003, skickade även ECOWAS (Organisation för ekonomiskt samarbete i Väst- Afrika) in en västafrikansk fredsstyrka för att få kontroll på situationen. Detta skedde i förbindelse med att regeringen och de muslimska upprorsmakarna i norr undertecknade ett fredsavtal som Frankrike hade kontroll på.

President Laurent Gbago skrev motvilligt under, eftersom han menade att avtalet favoriserade upprorsmakarna. Han hävdade också att man inte kunde se den tidigare kolonimakten Frankrike som en neutral part i saken. Under tiden som följde skyllde både upprorsmakarna och den ivorianska regeringen på franska styrkor för att ha deltagit aktivt på motståndarnas sida. Från flera håll kom kritik över att de franska styrkorna uppförde sig som en ockupationsmakt och inte uppfyllde kravet om neutralitet. Anti- fransk stämning spred sig. År 2004 blev fransk egendom utsatt för omfattande vandalisering och de flesta franska medborgarna lämnade landet. Samma år drog ECOWAS tillbaka sin styrka då en FN styrka sattes in.

Regeringen vägrar förhandla

Under senare år har Gbago och hans partikamrater medvetet använt den anti- franska stämningen för att behålla makten och fördröja de pågående fredsförhandlingarna. Detta påverkar också Frankrikes allierade - Förenta nationerna. Efter att internationella fredmedlare i januari 2006 bad om att parlamentet skulle upplösas, drog sig Gbago och hans parti ur förhandlingarna. Nu talar de om fredsförhandlingarna som en rekolonialiserings process och vägrar samarbeta med FN. Militära anhängare av Gbago har förstört flera FN- byggnader och alla FN- organ har blivit tvungna att lämna den västra delen av landet.

Oroligheterna i Elfenbenskusten skylldes först och främst konfrontationer mellan Gbago- anhängare och FN:s eller Frankrikes styrkor. Landet är fortfarande delat i två, men det är slut på striderna mellan regeringsstyrkorna och de muslimska upprorsmakarna. Regeringen har satt i gång en omfattande avväpningsprocess, men framgången hindras av politisk ostabilitet och sporadiska uppror över hela landet.

På väg mot fred

Fem år efter krisens start blev parterna, sommaren 2007, eniga om ett fredsavtal. Upprorsledaren, Guillaume Soro, blev utnämnd till premiärminister och upprorsmakarna fick amnesti.  Dessutom är parterna överens om rättigheter i samband med medborgarskap och valregistrering.

I maj 2008 startade en omfattande avväpning av upprorsstyrkorna. Tusentals upprorsmän lämnade ifrån sig vapnen mot en ersättning. Men redan månaden efter, var det vid flera tillfällen oroligheter i de norra provinserna. Den före detta upprorsmakaren menade att de inte hade fått vad de hade rätt till enligt fredsavtalet. Med detta blev presidentvalet som vart planerat under lång tid, uppskjutet igen. Sedan år 2006 har det var planerat att genomföra fria och rättvisa val i landet. Att detta valet aldrig har genomfört är en av  orsakerna till att konflikten ständigt blossar upp igen.

I februari 2010 upplöste president Gbagbo både regeringen och valkommissionen. Presidenten anklagade valkommissionen för fusk, då de hade tillåtit medlemmar från de nordliga provinserna. Detta skulle ha försvagat presidentens förmåga att bli omvald. I slutet av februari ske en ny regering och en ny valkommission på plats. Den preliminära planen är att valet ska hållas i april eller maj 2010.