[[suggestion]]
Den demokratiska republiken Kongo

Bakgrund

Den demokratiska republiken Kongo har Kinshasa som huvudstad. Landet har många namn och blir idag ofta kallat DR Kongo eller bara Kongo. Namnet Kongo får dock inte förväxlas med grannlandet Republiken Kongo, där Brazzaville är huvudstad. I texten nedan kommer både DR Kongo och Kongo att användas. 

Den demokratiska republiken Kongo (hädanefter kallad DR Kongo) har en lång historia som en europeisk koloni. DR Kongo var fram till år 1908 den belgiska kungen Leopold II:s personliga egendom. Efter år 1908 tog den belgiska staten över och styrde landet fram tills det fick sin självständighet år 1960. Kung Leopold och den belgiska staten var ansvariga för en av världens mest brutala koloniala regimer och då belgierna drog sig ur landet lämnade de efter sig ett mycket förändrat land med stora interna konflikter, svag statsmakt och dålig infrastruktur.

Joseph-Désiré Mobuto tog makten genom en statskupp år 1965 och styrde landet som diktator i 32 år. Som en del av Mobutos afrikaniseringspolitik bytte landet namn till Zaire, storstäderna fick afrikanska namn och han själv tog namnet Mobutu Sese Seko.

Mobutus regim var korrupt och våldsam vilket ledde till missnöje och ständiga uppror i olika delar av landet. År 1994 skedde ett folkmord i grannlandet Rwanda, något som drev många på flykt till Kongo. Folkmordet och flyktingsströmmen från Rwanda bidrog till att ett stort uppror bröt ut i östa Kongo år 1996, vilket blev den utlösande faktorn till det första Kongo-kriget. 

Det första Kongokriget

Över en miljon hutuer flydde från Rwanda till Kongo efter att hutu-regimen, som begått folkmordet, störtades av den tutsi-dominerade milisen RDF. RDF leddes av Paul Kagame och han tog snart över makten i Rwanda. Bland flyktingarna som flydde till Kongo fanns soldater och miliser som deltagit i folkmordet på tutsierna. Detta utlöste en konflikt i Kongo mellan hutuerna och tutsierna, två folkgrupper som finns representerade i både Rwanda och Kongo. 

Vid denna tidpunkten hade Mobutu tillåtit över tio olika utländska väpnade grupper att stanna i Kongo, vilka var i konflikt med grannländers sittande regimer. Detta skapade en situation där grannländer såsom Angola, Uganda och Rwanda fann ett gemensamt intresse av att styra Mobutu-regimen. Rebellgruppen AFDL, ledd av Laurent Kabila, blev en bricka i detta spelet och bidrog till att styra Mobutu i det första Kongo.kriget från 1996. Kriget avslutades år 1997 då Laurent Kabila tog makten i landet. Han ändrade då namnet från Zaïre till Den demokratiska republiken Kongo.

Det andra Kongokriget

Laurent Kabila blev snabbt impopulär i Kongo då det blev tydligt att hans regimen, likt Mobutu, var auktoritär och korrupt och inte levde upp till löften om demokrati. Laurent Kabila hade då han försökte avsätta Mobutu från stöttning av Rwanda och Uganda, då Kabila kom till makten vände han dessa länder ryggen vilket blev en utlösande faktor till det andra Kongokriget. Befolkningen i Kongo fick ett ökat motstånd till utländsk inblandning och Rwanda var särskilt ogillat. Kongolesiska tutsier blev i ökad grad sedda på som rwandier och ockupanter i Kongo. 

Den 26 juli 1998, drygt ett år efter att Kabila tagit över makten från Mobutu, bestämde han sig för att alla rwandier och utländska soldater skulle lämna Kongo. De rwandiska ledarna som nu plötsligt blev sedda som fienden blev rasande och konflikten eskalerade snabbt. Redan den 2 augusti 1998 angrep Rwanada Kongo med målet att styra Kabil-regimen. Det andra Kongo-kriget eskalerade till att bli större och mer långvarigt än det första. Åtta afrikanska länder och 25 väpnade grupper blev involverade i konflikten. Upp emot 5 miljoner människor miste livet fram till 2003 då kriget officiellt avslutades. 

Joseph Kabila tar över makten

Laurent Kabila blev år 2001 dödad och hans son Joseph Kabila går då in och tar över makten. Detta var en vändpunkt i Kongokriget. Joseph Kabila talade om fred, en nationell enhet och det internationella samfundets roll. Han verkställde en fredsprocess med Rwanda, Uganda och de lokala miliserna. Det slutgiltiga fredsavtalet kom i slutet av 2002 vilket ledde till att en övergångsregering etablerade med fyra vicepresidenter, varav två var från rebellgruppernas krets. Planen var att alla miliser skulle föras samman till en ny nationell armé inom loppet av två år och att ett demokratiskt val skulle förberedas. 

År 2006 blev Joseph Kabila vald till Kongos president i det som var landets första fria val på mer än 40 år. Sedan fredsavtalet och krigets slut har Kongo upplevt betydliga framgångar, men likväl fortsätter flera lokala väpnade konflikter i Kongo. 

Idag är den östliga delen av Kongo som plågas av återkommande väpnade konflikter, humanitära kriser och grova brott mot mänskliga rättigheter. Ökat missnöje hos befolkningen över att Kabila nu sitter som president på övertid, något som är i strid mot grundlagen, är en av flera faktorer som gör Kongo till ett fortsatt oroligt land. 

Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten

DR Kongo är ett stort land med dålig infrastruktur och svag statsmakt. Landets våldsamma historia, kolonialismen, krig och förtryck har skapat misstillit till samfundet, mellan etniska grupper, till myndigheterna i landet och till andra länder som deltagit i konflikterna. Detta har skapat en grogrund för korruption, väpnade miliser och maktmissbruk. 

Våld, övergrepp och maktmissbruk får ofta gå ostraffat och detta är ett stort hinder för fred och försoning i Kongo. Både myndigheterna och miliser slipper ofta undan straff själva även om de begår brott mot mänskliga rättigheter. 

Krig och konflikt har gjort att gruppidentiteten för många i Kongo är knutet till deras etnicitet framför deras nationalitet. Många milisgrupper organiserar sig utifrån etnisk tillhörighet, exempelvis hutu eller tutsi. Detta har gjort det lättare för grannländerna Rwanda och Uganda att alliera sig med de olika milisgrupperna. När myndigheterna i Kongo inte klarar av eller är ovilliga att skydda befolkningen i Kongo vänder sig folk istället till olika milisgrupper för beskydd vilket gör att dessa grupper upprätthålls. 

Ekonomiska drivkrafter i konflikten

Fattigdom har bidragit till befolkningens missnöje och samtidigt ökat möjligheten för rekrytering till väpnade miliser. Politiskt och ekonomiskt missnöje, i tillägg till osäkerhet och maktkamp, är alla drivkrafter i konflikten. Girighet spelar också en stor del och är särskilt knutet till Kongos värdefulla naturresurser i de östra delarna av landet. 

Naturresurser såsom diamanter, koltan, kobolt, koppar och guld är viktiga motivationsfaktorer för andra länders intresse av Kongo, oavsett om det varit genom kolonialismen eller genom att stötta väpnade miliser. 

Parterna i konflikten 

Det finns en rad väpnade grupper i konflikten i östra DR Kongo. Detta är några av dem:  

Hutumilis - med flera medlemmar som deltog i folkmordet i Rwanda.

Tutsimilis - från DR Kongo.

Den kongolesiska regeringsstyrkan

Utbrytargrupp från CNDP

Rebellgrupp från Uganda

Kabila och demokratins framtid

Den sittande presidenten Joseph Kabila har haft makten i Kongo sedan år 2001. Det har hållits två delvis demokratiska val i landet sedan dess, ett år 2006 och ett omstritt år 2011. Det är förväntning hos många kongoleser, internationella givare och myndigheter att det ska vara val vart femte år, såsom grundlagen säger. Kabilas andra och sista presidentperiod tog slut den 19 december 2016. Kabila försökte ändra grundlagen år 2015 men detta blev genast stoppat av våldsamma gatuprotester och motstånd i parlamentet. Minst 300 demonstranter blev dödade av kongolesiska säkerhetsstyrkor, enligt Human Rights Watch. 

Kabilas strategi för att behålla makten har varit att med olika anledningar skjuta upp det utsatta valet. Strategin har fungerat men Kabila är under hård press från både nationellt och internationellt håll. Under senare delen av 2017 sa valkommissionen att det ska hållas ett val den 23 december 2018. Ett tecken på att Kabila faktiskt kommer tillåta ett val denna gången är att det största oppositionspartiet, UDPS, fick tillstånd till att göra ett urval den 24 april 2018. Det är den första stora offentliga samlingen som varit tillåten sedan september 2016. 

Även om Kabila är mer välvilligt inställd till val den här gången finns fortfarande många utmaningar innan valet kan bli genomfört på ett ordentligt vis. Detta delvis på grund av de lokala konflikterna, men också osäkerheten knutna till den smittsamma sjukdomen ebola. Trots detta är nivån på våldet lägre än det var i anslutningen till valen 2006 och 2011. 

Den humanitära situationen

Årtionden av krig och vanstyre har hindrat utvecklingen i Kongo. Därmed har befolkningen förblivit fattiga även om landet är rikt på naturresurser. Flera miljoner människor har omkommit sedan 1998, antingen som direkt följd av kriget eller på grund av sjukdomar eller andra problem som kriget skapat. 

Ett av de stora problemen är frånvaron på straff för de som begår brott. Detta har lett till systematiskt maktmissbruk och våldtäkt som krigsföring för att skrämma och kontrollera civilbefolkningen. Nästan alla väpnade grupper har begått grova övergrepp och krigsförbrytelser. Över 250 000 människor har blivit våldtagna under krigen i DR Kongo. 

År 2018 fick den kongolesiska läkaren Denis Mukwege Nobels fredspris för sitt arbete mot att sexuellt våld används som ett vapen i konflikter. Mukwege arbetar på ett sjukhus i östra Kongo och har blivit en världsledande expert på att läka inre fysiska skador orsakade av våldtäkt. Han mottog också FN:s människorättspris år 2008. 

 FN:s roll i konflikten

FN har varit närvarande i DR Kongo med fredsstyrkan United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo (MONUC) sedan år 1999. Styrkan har följt upp fredsavtalet Lusakaavtalet och deltagit i avväpningen av östra DR Kongo. Med en styrka på ungefär 20 000 soldater är FN:s fredsstyrka i DR Kongo den största fredsoperationen i FN:s historia.

Styrkan har uppmärksammats i media flera gånger på grund av att FN-soldater har begått sexuella övergrepp på kongolesiska kvinnor och barn. Efter den nya offensiven i hösten 2008 förlorade MONUC mycket av sitt stöd från lokalbefolkningen eftersom styrkan inte klarade att förhindra CNDP:s attack mot gränsbyn Goma.

Hösten 2008 försökte CNDP att inta byn Goma som ligger på gränsen mellan Rwanda och DR Kongo. Goma huserar ett av FN-styrkans huvudkvarter men styrkan stod utan möjlighet att skydda civilbefolkningen. Minst 250 000 människor flydde från byn. CNDP misslyckades trots det att överta kontrollen över byn.

I maj 2010 antog FN:s säkerhetsråd att MONUC skulle fortsätta under det nya namnet United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo (MONUSCO). Mandatet inriktades mer mot stabiliseringsprocesser i efterspelet av konflikten. Ett särskilt fokus för MONUSCO är att stabilisera de oroliga provinserna i öst.

MONUSCO ska stötta regeringssoldater mot miliser och beskydda lokalbefolkningen. I början hade dock MONUSCO inte fullmakt att slå tillbaka mot miliser. Efter det att M23 påbörjade sina operationer bestämdes det att en "interventionsbrigad" skulle upprättas inom MONUSCO. Brigaden består av 4000 soldater som har mandat att ingripa med väpnat våld på eget initiativ eller i samarbete med den kongolesiska militären. Styrkan påbörjade sitt arbete våren 2013.

Sveriges roll i konflikten

I dagsläget bidrar Sverige endast med ett par soldater till insatserna i Kongo. Sverige har dock ett utvecklingssamarbete med DR Kongo inriktat på ökad fred, försoning och demokratisk samhällsstyrning. I tillägg fokuseras det svenska stödet även på att förebygga, bekämpa och hantera konsekvenserna omfattande sexuella våldet samt förbättrad hälsa för fattiga människor, med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa.