[[suggestion]]
Mali

 

Bakgrund

Efter att ha varit en fransk koloni sedan slutet av 1800-talet blev Mali självständigt år 1960. Decennierna som följde var präglade av oro och konflikt. Landet styrdes av diktatorn Moussa Traoré från år 1968. Krav på demokrati och flerpartistyre växte fram i slutet av 1980-talet och år 1991 blev Traoré avsatt i en militärkupp. År 1992 blev en ny grundlag antagen efter en folkomröstning och Alpha Konare blev vald till landets president.

Under 1990-talet pågick flera konflikter mellan regeringen och det nomadiska folket tuareger i norra Mali. Tuaregerna hävdade att de blev marginaliserade av regeringen och kämpade för att Azawad (ett område i norra Mali) skulle bli en självständig stat. Det förhandlades fram flera fredsavtal under 1990-talet mellan Malis regering och tuaregerna, men missnöjet växte då förändringarna aldrig kom. Missnöjet mot myndigheterna ledde till att seperatisterna – tuaregerna och andra grupper i nord – grundade National Movement for the Liberation of Azawad (MNLA) år 2011. MNLA allierade sig därefter med islamistgrupper som också önskade politiska ändringar i Mali.

Utlösande orsaker till konflikten

Det uppror mot regeringen som alliansen mellan MNLA och islamisterna genomförde i januari 2012 var den utlösande faktorn till de konflikter som idag fortfarande pågår. Upproret bidrog till att myndigheterna förlorade kontrollen, och till att president Amadou Toumani Touré störtades. MNLA utropade då den nordliga delen av Mali som en ny och självständig stat vid namn Azawad.

De islamistiska rebellgrupperna och MNLA hade myndigheterna som en gemensam fiende men hade svårt att komma överens om hur den nya nordliga staten skulle styras. En av de mer framträdande islamistiska organisationerna Ansar Dinem, lett av tuaregern Iyad Ag Ghali, kämpade inte nödvändigtvis för en självständig stat men strävade efter att införa sharialagstiftning i hela Mali. Då regeringsstyrkorna blivit utdrivna från norr bröt en konflikt ut mellan islamisterna och MNLA, där islamisterna segrade.

Under sommaren 2012 tog flera olika islamistgrupper kontrollen över de största byarna i nord, såsom Kidal, Gao och Timbuktu. De olika grupperna införde sedan sharialagar i de områden de kontrollerade. Dans, barer, fotboll samt västlig och malisk musik förbjöds och kvinnor tvingades täcka sig.

Under samma period angrep islamisterna även huvudstaden Bamako, som ligger mitt i den sydliga delen av Mali. Detta utgjorde ett direkt hot mot myndigheterna som då bad om internationell hjälp för att stoppa islamisternas angrepp. Frankrike gick då in i konflikten med militära styrkor vilket har lett till att konflikten i Mali blivit en internationell konflikt.

Parterna i konflikten 

Separatister - Den största oppositionsgruppen är den The National Movement of the Liberation of Azaward (MNLA). Den består av tuareger och andra sahariska stamfolk i området. Deras mål är att skapa en självständig stat i nordöstra delen av Mali, ett område som på tuaregspråket kallas Azaward

Islamisterna – Ansar Dine är den största islamistgruppen i Mali och har som mål att införa islamistiska lagar i landet. Al-Qaida-inspirerade grupper krigar också i Mali. Dessa består i högre grad av utländska krigare, alltså personer födda utanför Mali.

Myndigheterna – Sedan 2013 har landet styrts av presidenten Ibrahim Boubacar Keïta. Myndigheterna har liten makt och legitimitet i norra i Mali, men myndigheterna har blivit erkända av FN som landets formella representanter.  

Lokala eliter - i avsaknad av statligt skydd, har lokala eliter finansierat olika militärgrupper i syfte av självförsvar och egenmakt inom politiken.

Frankrike – efter att myndigheterna bett om hjälp ingrep franska styrkor med militära medel i Mali 2013 för att bekämpa islamistgrupperna.

MINUSMA - Är FN:s fredsbevarande styrka i Mali. Fredsstyrkan har mandat för att genomdriva fredsavtalet från 2013 och att hjälpa myndigheterna att skydda den civila befolkningen.

Försök till fred: vapenvila och FN-styrkor

Efter att den maliska armén, med hjälp från Frankrike och andra, tagit tillbaka kontrollen i nord och drivit ut rebellerna från byarna, förbättrades säkerhetssituationen i landet. Franska styrkor drog sig tillbaka från Mali i april 2013 och överlät säkerhetsansvaret till de afrikanska styrkorna, den maliska armén samt till FN:s fredsbevarande styrka, MINUSMA. I juni 2013 förhandlades ett avtal om vapenvila fram mellan MNLA och den maliska övergångsregeringen. Därefter valdes en ny president, Ibrahim Boubacar, vilket gav ett nytt hopp om en fredligare framtid.

I maj 2014 föll den sköra vapenvilan samman och nya strider mellan myndigheter och rebellgrupper uppstod. I ett fredsavtal från maj 2015 enades myndigheterna, MNLA och en koalition av självförsvarsgrupper om att tillsammans föra kampen mot de islamistiska grupperna. De gemensamma operationerna planerade man genomföra bara 60 dagar efter överenskommelsen, men kom inte igång förrän 18 månader senare. Parterna blev därefter utsatta för ett stort terrordåd den 18 januari 2017 som gjorde samarbetet svårt.

 

Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten

Orsakerna till konflikten har till stor del att göra med att staten i Mali är svag och saknar legitimitet, särskilt bland befolkningen i de nordöstra delarna av landet. Missnöje och maktvakuum har lett till uppror vilket i sin tur skapat ytterligare problem. Mycket av våldet har vuxit fram på grund av lokala stridigheter om fördelning av resurser, där myndigheterna inte har någon stark auktoritet. Våldet har inneburit att konflikten fortsatt. Våldet har förflyttats successivt till nya områden och bidragit till terrorism och etableringar av nya väpnade grupper.

Andra faktorer som drivit på konflikten är att det existerar ett stort incitament att ha kontroll över handelsvägar i norr. Stora mängder av droger som smugglas till Europa från Latinamerika går nämligen via dessa områden i Mali. Vapen och människohandel har också lett till ekonomiska intäkter för vissa. De personer som tjänar pengar på att kontrollera dessa områden har både viljan och makten att motarbeta olika typer av fredsinitiativ som hotar deras makt och inkomstkällor. De stödjer rivaliserande och beväpnande grupper som i sin tur är beroende av olaglig handel. Delar av statsmakten är också inblandade i den olagliga handeln vilket skapar korruption och ökad misstro i samhället.

Konflikten sammanlänkad med den globala kampen mot terrorism

På grund av att andra stater varit inblandande i kriget i Mali har deras nationella intressen format hur konflikten har kommit att se ut. På grund av att de islamistiska krigarna i Mali är kopplade till terrororganisationen al-Qaida, kan Frankrike och andra västländer som deltar i konflikten knyta samman konflikten i Mali med deras globala kamp mot terrorism. Genom att koppla ihop dessa blir den fredsbevarande insatserna även en operation mot terrorism, däremot ser åtgärderna och strategin olika ut för de två insatserna. Detta har kommit att ses som en form av anti-islamistiskt imperialism från rebellerna i landet och ge ökat stöd till rebellgrupperna som kämpar mot dem.

FN angrips

I maj 2014 avbröts vapenvilan. Tuareg/MNLA-separatister tar på nytt kontrollen över Kidal och andra städer i norra Mali. I oktober samma år dödades nio soldater från FN:s fredsbevarande styrka. Det var den mest omfattande attacken mot FN i Mali sedan styrkans uppdrag började, en av de islamistiska grupperna pekas ut som mest sannolika gärningsman.

I mars 2015 blev en restaurang dit västerlänningar ofta brukade gå utsatt för ett terrorattentat, tre människor dog. Denna gång tog islamistgruppen Al-Mourabitoun på sig attacken. Gruppens ledare, Mokhtar Belmokhtar, sa att attentatet berodde på att Väst bland annat har förnärmat profeten Mohammed. Dagen efter utfördes ett raketangrepp mot FN-basen i Kidal, det är oklart vem som ligger bakom angreppen. Tre människor dog och 14 skadades. De flesta av offren var FN-anställda.

 

Fredsavtal 2015

Efter en lång period av skytteldiplomati skrev den tuareg-ledda kollationen Coordination of Movements for Azawad (CMA), där bland annat MNLA ingår, under ett fredsavtal den 20 juni 2015. Malis regering och en kollation kallad Algiers Platform skrev under redan i maj. I samband med fredsförhandlingarna uppstod spänningar mellan grupper i norra Mali. Maj 2015 var den mest våldsamma perioden sedan 2013. Tiotusentals människor tvingades fly och attacker mot civilbefolkningen och avrättningar förekom.

Oroligheter förekommer även efter det att fredsavtalet inrättades. I augusti ockuperade en rebellgrupp ett hotell i Sevaré, i centrala Mali, där tretton människor dog, varav fem arbetade för FN i Mali. Det har också förekommit attacker mot civila i andra byar.

 

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd stöttade upprättningen av den afrikanska fredsbevarande styrkan i Mali och Frankrikes intervention efter att myndigheterna i Mali bett om hjälp 2013. Den 25 april 2013 antog FN:s säkerhetsråd en resolution om att skicka en fredsbevarande styrka, the United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (MINUSMA), till Mali. Styrkan består av 12 000 soldater.

1 juli 2013 övertog MINUSMA ansvaret för säkerheten i landet från den afrikanska regionala styrkan. Över 130 MINUSMA-soldater har blivit dödade, främst på grund av landminor i norra Mali. Enligt MINUSMA:s mandat ska de stötta den politiska processen, bidra till stabilitet, skydda civila, stötta det humanitära biståndet och organisera så att internflyktingar och maliska flyktingar i grannländerna kan återvända till sina hem. MINUSMA stöttade även upp i valet i Mali i juli/augusti år 2013.   

Minusma har ett nära samarbete med UNMAS, FN:s minröjningsorganisation. UNMAS underlättar det fredsbevarande arbetet genom att bland annat skapa fria och säkra vägar både för FN-styrkan men också för civilbefolkningens säkerhet. Även andra organisationer inom FN finns på plats, så som FN:s flyktingorgan, UNHCR, och FN:s utvecklingsprogram, UNDP.

Sveriges roll i konflikten

Det svenska försvaret bidrar med personal till MINUSMA i Mali, som idag är det största svenska bidraget ute i FN:s fredsstyrkor. De svenska soldaterna är en del av ISR Task Force som står för Intelligence, Surveillance and Reconnaissance och verkar främst i sektor väst på camp Nobel utanför Timbuktu. Detta är ett underrättelseförband, men Sverige bidrog även mellan november 2017 till maj 2018 med ett transportflygförband. Sedan hösten 2018 är en svensk, Dennis Gyllensporre, befälhavare för den militära insatsen i Mali. I tillägg finns ett antal officerare på olika FN-staber. Totalt sett bidrar Sverige med 279 personer till MINUSMA i Mali.

ISRTF samlar in underrättelser genom samtal, fotografering, avlyssning och obemannade flygplan som kan filma på fem kilometers höjd och hålla sig i luften i flera timmar. Underrättelsen riktar in sig på grupper som hotar eller trotsar fredsplanen i Mali.

Sverige driver sedan 2001 ett utvecklingssamarbete med Mali. Främst fokus ligger på mänskliga rättigheter/demokrati, vatten och sanitet, naturresurser och miljö, ekonomiska reformer och stöd till fattigdomsbekämpning. År 2010 omvandlades Sidas kontor i huvudstaden Bamako till en ambassad.