[[suggestion]]
Mali

 

Bakgrund

Efter att ha varit en fransk koloni sedan slutet av 1800-talet blev Mali självständigt år 1960. Decennierna som följde var präglade av oro och konflikt. Landet styrdes av diktatorn Moussa Traoré från år 1968. Krav på demokrati och flerpartistyre växte fram i slutet av 1980-talet och år 1991 blev Traoré avsatt i en militärkupp. År 1992 blev en ny grundlag antagen efter en folkomröstning och Alpha Konare blev vald till landets president.

Under 1990-talet pågick flera konflikter mellan regeringen och det nomadiska folket tuareger i norra Mali. Tuaregerna hävdade att de blev marginaliserade av regeringen och kämpade för att Azawad (ett område i norra Mali) skulle bli en självständig stat. Det förhandlades fram flera fredsavtal under 1990-talet mellan Malis regering och tuaregerna, men missnöjet växte.

År 2002 blev Amadou Toumani Touré vald till ny president och år 2007 omvaldes han. Ett nytt uppror bröt ut år 2007. Tuareger i Mali och Niger har kämpat för få vara en del av den ekonomiska utvecklingen i regionen och för en större grad av självstyre. Kampen i Mali pågick främst i Kidalregionen i nordöstra Mali. Upproret slutade med ett nytt fredsavtal mellan regeringen och tuaregerna år 2009.

 

Tuareg-uppror i norr 2012 

I januari 2012 utbröt våldsamma strider mellan den maliska regeringsarmén och gruppen National Movement for the Liberation of Azawad (MNLA). MNLA är en politisk rebellgrupp, i huvudsak bestående av tuareger, som kämpar för ett självständigt Azawad. MNLA hade år 2012 grundat en allians med flera islamistiska rebellgrupper. Det första angreppet skedde i staden Méneka där MNLA attackerade två militärbaser. Därefter fick de kontroll över städerna Aguelhok och Tessalit. Styrkan i angreppen kom som en överraskning för armén. Rebellgrupperna hade fått tillgång till nya och tyngre vapen i slutet av inbördeskriget i Libyen och det påstods att flera av rebellerna hade militär erfarenhet från Libyen.

Flera islamistiska rebellgrupper har kämpat tillsammans med MNLA mot militären. En av de mer framträdande organisationerna Ansar Dinem, lett av tuaregern Iyad Ag Ghali, kämpade inte nödvändigtvis för en självständig stat, men strävade efter att införa sharialagstiftning i hela Mali. En annan organisation var Al-Qaida in the Islamic Maghreb (AQIM) som stöttade de maliska rebellgrupperna med strids- och vapenutbildning. AQIM opererar i flera länder i regionen och har en internationell islamistisk agenda.

Upproren spred sig i norr och rebellgrupperna tog kontroll över flera områden. Under samma tid förekom protester i huvudstaden Bamako mot regeringens och arméns hantering av upproren. Tuareger som bodde i Bamako flydde eftersom de fruktade repressalier. Civilbefolkningen i Kidalregionen drevs på flykt efter stridshandlingarna och många av dem flydde till grannlandet Mauretanien.

 

Militärkupp

Officerare i den maliska armén var missnöjda med hur regeringen och armén hanterade tuaregerupproret. I mars 2012 genomfördes en militärkupp. Den sittande presidenten avsattes, parlamentet upplöstes och grundlagen åsidosattes. Statskuppen fördömdes internationellt. Ledaren för militärkuppen, kapten Amadou Sangogo, lovade att bekämpa upproren, men den dåligt utrustade armén besegrades relativt enkelt av rebellerna.

Efter militärkuppen rådde instabilitet i Mali. Detta gjorde det enkelt för MNLA och islamistiska grupper att ta kontrollen över större städer i norr. Kidal, Timbuktu och Gao föll för rebellerna i april och MNLA deklarerade den 6 april Azawad som en självständig stat. Strax efter militärkuppen gick kapten Sangogo med på att överlåta makten till en övergångsregering och Dioncounda Traoré utnämndes till president.

 

Konflikter mellan nationalistiska och islamistiska rebellgrupper

MNLA startade ett uppror i allians med Ansar Dine och andra islamistiska grupper. Kort efter att de fick kontroll över områden i norr försämrades samarbetet och Ansar Dine, AQIM och Movement for Oneness and Jihad in West Africa (MOJWA) vände sig mot MNLA. Konflikten rörde sig om att Azawad, enligt de islamistiska grupperna, skulle vara en islamisk stat med sharialagar medan MNLA främst strävade efter en självständig sekulär stat. De islamistiska grupperna angrep MNLA, tog kontroll över en rad städer och började införa sharia. Dans, barer, fotboll samt västlig och malisk musik förbjöds och kvinnor tvingades täcka sig.

I juni förlorade MNLA kontrollen över de stora städerna Kidal, Gao och Timbuktu. Ansar Dine deklarerade att de hade kontroll över hela området och att de snabbt ville införa sharia. De islamistiska rebellgrupperna behöll makten i norr och rörde sig gradvis söderut. I september tog de kontroll över den strategiskt viktiga staden Douentza och rörde sig mot de centrala delarna av Mali. Detta skapade oro hos Malis regering och det internationella samfundet.

ECOWAS (Economic Community of West African States) planerade en militär aktion för att återfå kontrollen i norra Mali men innan organisationen hann skicka trupper förvärrades situationen. När rebellstyrkorna i januari år 2013 tog kontroll över staden Konna och planerade att inta huvudstaden Bamako bad president Traouré Frankrike om hjälp.

 

Franska styrkor i Mali

Den 11 januari 2013 intervenerade franska styrkor Mali. ECOWAS framskyndade den planerade militäroperationen och skickade fredsbevarande trupper efter en kort tid. Genom luftangrepp och markstyrkor lyckades den maliska armén och deras allierade inom några veckor att återfå kontrollen över de flesta islamist-ockuperade områdena. Rebellgrupperna fortsatte med gerillaattacker och självmordsattentat i området. Angreppet på Statoilanläggningen i In Amenas (Algeriet) den 16 januari 2013 där AQIM-rebeller tog personer som gisslan och dödade många utländska arbetare, ses som en reaktion på den franska interventionen i Mali.

Samtidigt som interventionen påbörjades i Mali fortsatte MNLA att bekämpa islamistiska grupper. MNLA hävdade att de stöttade interventionen och önskade att strida mot islamisterna tillsammans med den maliska militären och de utländska styrkorna. Bland annat avsade sig MNLA kravet om självständighet. 

 

Bakomliggande orsaker 

Orsakerna till konflikten har till stor del att göra med att staten i Mali är svag och saknar legitimitet, särskilt bland befolkningen i de nordöstra delarna av landet. Missnöje tillsammans med ett maktvakuum har lett till uppror vilket i sin tur har skapat ytterligare problem. Mycket av våldet har vuxit fram på grund av lokala stridigheter om fördelning av resurser, där myndigheterna inte har någon stark auktoritet. Våldet har inneburit att konflikten fortsatt. Våldet har förflyttats successivt till nya områden och bidragit till terrorism och etableringar av nya väpnade grupper.

Andra faktorer som drivit på konflikten är att det existerar ett stort incitament att ha kontroll över handelsvägar i norr. Stora mängder av droger som smugglas till Europa från Latinamerika går nämligen via dessa områden i Mali. Vapen och människohandel har också lett till ekonomiska fördelar för vissa människor. De personer som tjänar pengar på att kontrollera dessa områden och använda dessa inkomstkällor för att tjäna pengar har både viljan och makten att motsätta sig olika typer av fredsinitiativ som hotar deras inkomst och styrka. De stödjer rivaliserande och beväpnande grupper som i sin tur är beroende av olaglig handel. Delar av statsmakten är också inblandade i den olagliga handeln. Allt detta skapar korruption och ökad misstro i samhället.

 

Aktörerna i konflikten 

Separatister - Den största oppositionsgruppen är den nationella frihetsrörelsen i Azaward. (MNLA). Den består av tuareger och andra sahariska stamfolk i området. Deras mål är att skapa en självständig stat i nordöstra delen av Mali, ett område de kallar Azaward på tuaregspråket.

Islamisterna – Ansar Dine  är den största islamistgruppen i Mali och har som mål att införa islamistiska lagar i landet. Al-Qaida inspirerade grupper krigar också i Mali. Dessa består i högre grad av utländska krigare, inte personer födda i Mali.

Myndigheterna – Sedan 2013 har landet styrts av presidenten Ibrahim Boubacar Keïta. Myndigheterna har endast en liten makt och legitimitet i norra i Mali, men myndigheterna har blivit erkända av FN som landets formella representanter.  

Lokala eliter - i avsaknad av statligt skydd, har lokala eliter finansierat olika militärgrupper i syfte att ha självförsvar och egenmakt inom politiken.

Frankrike – efter att myndigheterna bett om hjälp ingrep franska styrkor med militära medel i Mali 2013 för att bekämpa islamistgrupperna.

MINUSMA - Är FN:s fredsbevarande styrka i Mali. Fredsstyrkan har mandat för att genomdriva fredsavtalet från 2013 och att hjälpa myndigheterna att skydda den civila befolkningen.

 

Försök till fred

Franska styrkor drog sig tillbaka från Mali i april 2013 och överlät säkerhetsansvaret till de afrikanska styrkorna, den maliska armén samt till FN:s fredbevarande styrka, Minusma.  Minsuma mandat är att stödja den politiska processen runt fredsavtalet från 2013. Målet med Minsuma är att bidra till stabilitet och säkerhet, skydda civila och stödja humanitärt bistånd och hjälpa internt fördrivna flyktingar att återvända till landet från grannländerna.

Efter att den maliska armén och dess allierade hade återtagit kontrollen i norra Mali och drev upproret ut ur städerna förbättrades säkerhetssituationen i landet. I juni 2013 förhandlade ett avtal om vapenvila fram mellan MNLA och den maliska övergångsregeringen. Därefter valdes en ny president, Ibrahim Boubacar, vilket gav ett nytt hopp om förändring.

 

FN angrips

I maj 2014 avbröts vapenvilan. Tuareg/MNLA-seperatister tar på nytt kontrollen över Kidal och andra städer i norra Mali. I oktober samma år dödades nio soldater från FN:s fredsbevarande styrka. Det var den mest omfattande attacken mot FN i Mali sedan styrkans uppdrag började, en av de islamistiska grupperna pekas ut som mest sannolika gärningsman.

I mars 2015 blev en restaurang dit västerlänningar ofta brukade gå utsatt för ett terrorattentat, tre människor dog. Denna gång tog islamistgruppen Al-Mourabitoun på sig attacken. Gruppens ledare, Mokhtar Belmokhtar, sa att attentatet berodde på att Väst bland annat har förnärmat profeten Mohammed. Dagen efter utfördes ett raketangrepp mot FN-basen i Kidal, det är oklart vem som ligger bakom angreppen. Tre människor dog och 14 skadades. De flesta av offren var FN-anställda.

 

Konflikten sammanlänkad med den globala kampen mot terrorism 

På grund av att andra stater varit inblandande i kriget i Mali har deras nationella intressen format hur konflikten har kommit att se ut. På grund av att de islamistiska krigarna i Mali är kopplade till terrororganisationen Al-Qaida, kan Frankrike och andra västländer som deltar i konflikten knyta samman konflikten i Mali med deras globala kamp mot terrorism. Genom att koppla ihop dessa blir den fredsbevarande insatserna även en operation mot terrorism, däremot ser åtgärderna och strategin olika ut för de två insatserna. Detta har kommit att ses som en form av anti-islamistiskt imperialism från rebellerna i landet.

 

Fredsavtal 2015

Efter en lång period av skytteldiplomati har den tuareg-ledda kollationen Coordination of Movements for Azawad (CMA), där bland annat MNLA ingår, skrivit under ett fresavtal, den 20 juni 2015. Malis regering och en kollation kallad Algiers Platform skrev under redan i maj. Ett steg i rätt riktning för Mali och en lättnad för den Algeriet-ledda internationella medlingsgruppen.

Dock har ju tidigare fredsavtal, både det från 1992 och det från 2006, misslyckats och läget är fortfarande instabilt. CMA var länge skeptiska mot att skriva på men övertalades till slut eftersom de inte ville bli ansedda som en fiende till fred. Misstro kvarstår fortfarande mellan de olika parterna. Avtalet har också fått kritik för att inte ta fram åtgärder för en mer långsiktigt hållbar fred.

I samband med fredsförhandlingarna uppstod spänningar mellan grupper i norra Mali. Maj 2015 var den mest våldsamma perioden sedan 2013. Tiotusentals människor tvingades fly och attacker mot civilbefolkningen och avrättningar förekom.

Oroligheter förekommer även efter det att fredsavtalet inrättades. I augusti ockuperade en rebellgrupp ett hotell i Sevaré, i centrala Mali, där tretton människor dog, varav fem arbetade för FN i Mali. Det har också förekommit attacker mot civila i andra byar. Attackerna är troligen utförda av islamistiska grupper, vilka lämnades utanför fredsförhandlingarna.