[[suggestion]]
Afghanistan

Bakgrund

Afghanistan har en historia som ett oberoende kungadöme som sträckte sig fram till 1700-talet. Landet var länge en regional stormakt men blev marginaliserat i en maktkamp mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Dagens konflikt har ett samband med att kungadömet avsattes på 1970-talet. År 1973 blev kungen avsatt i en kupp där den relativt liberale Mohammed Daoud Khan utnämnde sig själv som president. Under Daoud Khan ökade emellertid konflikten mellan den borgerliga makthavande eliten och det afghanska kommunistpartiet (PDPA). Genom att avsätta kungen hade Khan också tagit bort den sista instansen som hade någon form av legitimitet och respekt i Kabul. Genom detta banade han också vägen för ännu en statskupp 1978 då kommunisterna mördade Daoud Khan. Det kommunistiska partier kom till makten och genomförde omfattande reformer såsom en jordreform och kraftig reducering av kvinnors rättigheter.  Detta skapade en konflikt mellan regeringen och de mer konservativa, islamistiska krafterna i landet och var en utlösande faktor till inbördeskrig. 

I likhet med Doud Khan hade inte PDPA något brett folkligt stöd. De många reformer som PDPA genomförde ansågs som antireligiösa och icke-afghanska hos stora delar av befolkningen som inte ansåg att partiet var legitima maktinnehavare. PDPA svarade med att arrestera och tortera tusentals oppositionella. Oroligheterna ledde även till interna konflikter inom PDPA.

Länge såg det ut som hela PDPA-regeringen skulle falla. Sovjetunionen invaderade 1979 Afghanistan genom att skicka 25 000 soldater till landet. Detta blev startskottet till ett 10 år långt brutalt krig. De sovjetiska styrkorna ökade snabbt i storlek, till 100 000 soldater, och var militärt överlägsna det afghanska motståndet. Den sovjetiska invasionen spred skräck och ilska i resten av världen. Särskilt USA som strävade efter att bekämpa kommunismen var förargade över invasionen och bestämde sig för att stötta upproren. Tillsammans med Saudiarabien beviljade de under en tioårsperiod nästan 40 miljarder dollar i pengar och vapen till rebellerna i landet. Pakistan och Kina stöttade rebellgrupperna med militär träning. Därmed var det upplagt för ett långvarigt krig mellan kommunisterna och internationellt stöttade Mujaheddin. 

Inom Mujaheddin växte det fram en bred fundamentalistisk och konservativ religiös rörelse kallad Hizb-e Islami, ledd av Gulbuddin Hekmatyar. Denna rörelse blev beväpnad till tänderna av USA och dess allierade i ett försök att bekämpa Sovjetunionen. Konflikten blev alltmer blodig. Antal döda i kriget är osäkert, men siffran beräknas vara mellan 800 000 till 2 miljoner varav 90 % av dessa var civila. I tillägg drevs mellan 5 - 10 miljoner afghaner på flykt till grannländerna Iran och Pakistan. Ödeläggelsen efter kriget, och de maktvakuum som följde, gjorde att olika rebellgrupper fortsatte att kriga sinsemellan. Inbördeskriget varade fram till att den islamistiska Taliban-rörelsen tog kontroll över Kabul och regeringsmakten 1996 med militärt stöd från Pakistan och ekonomisk stöttning från Saudiarabien. Talibanerna tillät kort därefter terroristnätverket al-Qaida att etablera sin huvudbas i Afghanistan, något som la grunden för dagens konflikter.

Läs mer om al-Qaida här. 

Inbördeskrig

År 1989 drog sig Sovjetunionen ut från Afghanistan. Kvar fanns ett land i total upplösning. De olika upprorsgrupperna lyckades till slut att besegra kommunisterna i Kabul men blev inte eniga om den fortsatta maktfördelningen. Istället fortsatte konflikten internt.

Särskilt kompromisslös var Gulbuddin Hekmatyar och Hizb-e Islami, som strävade efter att behålla en stor del av makten. Tillsammans med andra islamistiska grupper, stöttade av Saudiarabien och Pakistan, påbörjade de ett långvarigt artilleriangrepp mot huvudstaden Kabul där de andra rebellerna försökte etablera ett nytt styre. Resultatet blev ett nytt inbördeskrig.

Inbördeskriget varade fram till att den islamistiska talibanrörelsen tog kontroll över landet mellan 1996-1997. Viktigt i detta sammanhang är stödet från den pakistanska underrättelsetjänsten ISI. De strävade efter ett framtida Afghanistan som skulle alliera sig med Pakistan i deras konflikt med Indien. Samtidigt fruktade ISI att Afghanistan skulle alliera sig med väst och Indien. Därför stöttade ISI de skiftande sidorna i kriget och när talibanerna växte sig starka på mitten av 1990-talet fick de stöd av ISI.

Talibanerna hade sitt ursprung bland unga Mujaheddin-krigare i Kandahar, ledda av bondesonen och pashtunen Mullah Mohammer Omar. Med brett militärt stöd från Pakistans underrättelsetjänst tog talibanerna gradvis kontroll över landet och intog Kabul 1996.

Som mest kontrollerade talibanerna nästan 90 procent av Afghanistan. Bara en liten del av landet styrdes av den så kallade Norra alliansen som var förenade i opposition mot talibanerna. I resten av landet styrde talibanerna med hård hand; kvinnor nekades arbete och studier, stöld blev straffat med stympning och oppositionella blev systematiskt förföljda och dödade.

Talibanregimen blev enbart erkänd av Saudiarabien, Pakistan och Arabiska emiratet och inte av resten av det internationella samfundet men talibanerna styrde de facto i nästan fem år. Trots att talibanerna hade ett hårt styrelsesätt representerade talibanerna för många en välkommen period av fred och stabilitet. Under talibanernas styre upphörde nästan all korruption, kriminalitet och opiumanvändning i landet. Priset var en politisk och kulturell diktatur. Talibanregimen varade ända fram till oktober 2001 då den militära Nordalliansen, med hjälp av USA och NATO, åter tog militär kontroll över majoriteten av Afghanistan.

2001: USA invaderar Afghanistan

Al-Qaida, lett av Osama bin Laden, påstås stå bakom terrorattacken i USA den 11 september 2011. USA krävde efter attacken att få bin Laden utlämnad omedelbart och hotade med att angripa Afghanistan. Talibanregimen mötte aldrig det amerikanska kravet, den 7 oktober 2001 började USA därför att bomba Afghanistan efter att ha åberopat rätten till självförsvar. Några veckor senare inledde Norra alliansen och amerikanska styrkor framryckningar mot Kabul vilket ledde till att talibanregimen två månader senare föll.

Trots talibanregimens fall var kriget inte över. Efter att ha nått ett fullständigt nederlag 2002 omgrupperade de kvarvarande talibanerna sig mot gränsen till Pakistan. Härifrån återupptog de år 2005 ett omfattande gerillakrig mot de afghanska myndigheterna och de internationella styrkorna i landet. Striderna ökade i antal för varje år som gick och under 2007-2008 hade talibanerna vunnit tillbaka kontrollen över stora delar av de sydliga och östliga delarna av Afghanistan. 

2002-2007: Två västliga operationer parallellt

År 2011 gav FN:s säkerhetsråd ett mandat till en internationell militärstyrka i Afghanistan. Operationen heter International Security Assistance Force (ISAF) och skulle skydda säkerheten i Kabul och kringliggande områden. Senare fick ISAF mandat att driva operationer i hela Afghanistan och leds från 2003 av NATO. 

Medan utgångspunkten med ISAF var att beskydda regeringen i Kabul handlade den USA-ledda operationen,  Operation Enduring Freedom, om att bekämpa al-Qaida och Talibanerna i hela Afghanistan. Således handlade den ena operationen om att bistå i uppbyggnaden av den afghanska staten och den andra om att bekämpa terrororganisationer. 

Dessa två operationer hade separata målsättningar och kommandostrukturer fram till år 2007, något som skapade en mängd problem. Avtal som gjordes med lokala krigsherrar i kampen mot Talibanerna och al-Qaida blev ett hinder då regeringen i Kabul, med stöttning från ISAF, skulle etablera sin maktposition i hela landet 2004.

De lokala krigsherrarnas roll i konflikten

Efter att talibanregimen förlorade makten i Kabul har konflikten i Afghanistan i huvudsak stått mellan den väststöttade regeringen i Kabul och rebellgrupper med talibanerna i spetsen. Några av de orsakerna som gjort det svårt att vinna över rebellgrupperna och bygga en stabil stat har varit att krigsföringen samtidigt ändrat på det lokala maktförhållandet. Detta har lett till nya konflikter, och blåst liv i gamla, där lokala grupperingar, klaner och krigsherrar spelat en avgörande roll. 

Centralmakten i Kabul har representerat ett potentiellt hot mot lokala aktörers maktposition och många har därför haft intresse av att stötta rebellgrupper såsom talibanerna. Detta även om de i utgångspunkten egentligen inte sympatiserar med dem. Bristen på kunskap om de lokala maktförhållanden kombinerat med bristen på en enhetlig strategi och kommandostruktur har gjort det svårt för de internationella styrkorna att skapa fred och stabilitet i Afghanistan. 

 

2008-2014: Obama trappar upp innan han trappar ner

I ett försök att återfå det militära övertaget bestämde sig USA:s president Barack Obama år 2008 att öka antalet soldater i Afghanistan dramatiskt. Under 2009-2010 ökade antalet amerikanska soldater i landet från 50 000 till mer än 130 000 soldater. USA:s militära offensiver drev tillbaka talibanerna på flera fronter men kontrollen över landsbygden återtogs inte. När de amerikanska soldaterna drog sig tillbaka dominerade åter talibanerna i områden som de tryckts tillbaka från bara månader innan. Att den afghanska armén förstärktes möjliggjorde genomförandet av ett nytt presidentval i Afghanistan år 2009, där Hamid Karzai blev omvald som president. Valet var dock inte så fritt och oberoende som man hade hoppats på. Oro och fruktan medförde ett lågt valdeltagande och flera undersökningar pekar på att valet var präglat av fusk och korruption. Karzais huvudmotståndare i valet, Abdullah Abdullah, drog sig ur valet i protest, och därmed utsågs Karzai till vinnare.

Under 2010 genomförde talibanerna nya angrepp i söder, bland annat mot Kandahar. Karzai-regeringen påbörjade försök med att skapa en dialog om fred med talibanerna men talibanerna vägrade att förhandla så länge utländska soldater var stationerade i Afghanistan.

I september 2011 blev Karzais chefsförhandlare, Burhanuddin Rabbani, dödad i ett självmordsattentat när han skulle möta representanter från talibanerna för samtal. Abdullah Abdullah menade att angreppet var ett uttryck för att talibanerna inte ville ha fred.

Förhållandet till grannlandet Pakistan blev värre efter ett antal NATO-ledda angrepp i gränsområdet till Pakistan i oktober 2011 då pakistanska soldater blev dödade. I november 2011 hölls en internationell konferens om Afghanistan i Bonn. På konferensen medverkade deltagare från 85 länder, FN samt 15 internationella organisationer. Det som diskuterades på konferensen var överföring av makt från NATO-styrkorna till den afghanska militären, det internationella samfundets roll i Afghanistan efter överföringen och den framtida politiska processen för att stabilisera Afghanistan. Konferensen bojkottades av talibanerna och Pakistan. Pakistans bojkott kom som en följd av NATO-angreppen i oktober.

Tillbakadragningen av amerikanska soldater började år 2011 och blev slutfört år 2014. Den internationella styrkans roll som nu är kvar i Afghanistan är att stötta den afghanska armén i operationer, utbilda armén och polisen samt ha en rådgivande funktion. Regeringen har har gjort flera försök att starta en dialog om fred med talibanerna men dessa har blivit nekade av talibanerna med hänvisning till att så länge utländska soldater finns stationerade i Afghanistan är de inte redo för dialog. 

Konflikten fortsätter

Den afghanska regeringen och dess internationella stöttepelare har inte uppnått fred och stabilitet i Afghanistan. År 2017 visade FN:s politiska operation (UNAMA) att antalet döda och skadade civila i Afghanistan har ökat från år till år sedan 2012. Rapporten hävdar att rebelgrupper, med talibanerna i spetsen, stod för över 60 % av de påverkade år 2016. I tillägg har Den islamiska staten (IS) blivit en aktör i konflikten, något som det i rapporten fruktas kommer leda till en ökad konflikt mellan sunni- och shiamuslimer. IS riktar systematiskt sina angrepp mot shiamuslimer. 

Läs mer om Den islamiska staten här. 

FN:s roll i konflikten

USA hade inte något uttalat mandat från FN när de i oktober 2001 påbörjade militära aktioner mot Afghanistan. USA åberopade sig rätten att angripa talibanerna som självförsvar, förankrat i FN-stadgan artikel 51. Artikel 2 (4) i stadgan förbjuder användandet av militärt våld mot en territoriell och politisk oberoende stat. Undantag gäller om ett behörigt FN-organ (i praxis FN:s säkerhetsråd) godkänner det eller om det är självförsvar i enlighet med artikel 51 i stadgan. USA åberopade alltså rätten att angripa i självförsvar med hänvisning till artikel 51. FN:s säkerhetsråd hade emellertid antagit två olika resolutioner som med starka ord fördömde angreppen mot USA den 11 september, och som höll talibanerna i stort sett ansvariga. I sina resolutioner hade säkerhetsrådet uppmanat talibanerna att sluta bistå al-Qaida och att hjälpa världssamfundet att bekämpa terrornätverket. Talibanerna mötte inte kraven. Därför kan USA:s brott mot Afghanistans suveränitet anses som legitimt även om många folkrättsexperter är oeniga om tolkningen av självförsvarsrätten.

Efter invasionen och efter att ett interimsstyre hade etablerats i Kabul gavs NATO mandat av FN för att upprätta en säkerhetsstyrka (International Security Assistance Force, ISAF) för att skydda Kabul och de omkringliggande områdena. Fram till 2013 har NATO gett ISAF ansvar för att driva militära operationer i stora delar av Afghanistan, något som många länder idag menar är i strid mot det mandat som NATO gavs av FN.

Från 2002 har FN haft ett eget uppdrag i Afghanistan; UN Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA). UNAMA har ca 1500 civilt anställda och 14 militära rådgivare som ska bistå valprocesser och observera de 30-tal FN-organ som verkar i Afghanistan. Av dessa finns exempelvis FN:s flyktingorgan (UNHCR), FN:s barnrättsorganisation (UNICEF), FN:s utvecklingsfond (UNDP), världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s jordbruksorganisation (FAO).

FN hade olika uppdrag i Afghanistan redan på 1950-talet. Under den sovjetiska ockupationen drev UNHCR flyktingläger för afghaner både i Pakistan och i Iran. FN har också satt in stora resurser när det gäller minröjning. Gamla minor är ett stort problem då Afghanistan är ett stort jordbruksland. 

Sveriges roll i konflikten

Mellan 2002-2014 bidrog Sverige till den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) som hade som uppdrag att stötta den afghanska regeringen i att upprätthålla säkerheten i landet. I samband med att ISAF upphörde inledde NATO insatsen Resolute Support Missiom, RSM, vid årsskiftet 2014-2015. Hela insatsen består av 12 000 personer och Sverige bistår idag med 25 personer. Det främsta uppdraget är att stötta Afghanistans regering med att bibehålla civilbefolkningens säkerhet. Majoriteten av det svenska bidraget är stationerade på Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif, det finns även ett antal personer som tjänstgör i Kabul. Det svenska bidraget ingår i ett rådgivarteam till den afghanska säkerhetsstyrkorna, stabspersonal till den multinationella staben i Afghanistans norra område samt bidrar med sjukhuspersonal till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal. 

Sedan 2008 har Sverige en diplomatisk närvaro i landet genom en ambassad i Kabul. Från 2014 ligger tonvikten i det svenska engagemanget på att långsiktiga bygga fred och ge politiskt stöd. Sedan 2013 är Afghanistan det största mottagarlandet för svenskt bistånd.