[[suggestion]]
Libanon

Bakgrund

Libanon blev självständigt år 1946. Landet var mellan fredsuppgörelsen efter första världskriget fram till självständighetsdeklarationen ett franskt mandatområde.

Religiös tillhörighet är viktig i libanesisk politik och det libanesiska samhället. Kristna libaneser har traditionellt haft mycket makt på bekostnad av sunni- och shiamuslimer och i grundlagen stod det att presidenten ska vara en kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim. Den här maktfördelningen är baserad på en folkräkning från 1932 då de kristna var i majoritet. I takt med att den muslimska befolkningen växte ökade också missnöjet mot maktfördelningen i Libanon, detta har lett till konflikter mellan en rad religiösa grupper.

Konflikten i Libanon är nära knutet till konflikten mellan Israel och Palestina. Efter kriget bröt ut i samband med att Israel upprättades år 1948 flydde många palestinier över gränsen till Libanon och blev boende i flyktingläger. Den palestinska befrielseorganisationen PLO etablerade militärbaser i södra Libanon som användes som utgångspunkt för gerillaattacker mot Israel. År 1970 flyttade organisationen sitt högkvarter till Libanons huvudstad Beirut.

Det var med andra ord en betydande palestinsk närvaro i landet och från slutet av 1960-talet förekom en ökad spänning mellan palestinier och libanesiska nationalistgrupper. Den lokala maktkampen mellan de olika religiösa grupperna i Libanon blev en del av Israel-Palestina-konflikten då den utkämpades på libanesiskt territorium. Detta var den utlösande faktorn till inbördeskriget år 1975.

Läs mer om Palestina-Israel-konflikten här.

Inbördeskriget 1975-1990

År 1975 utbröt ett inbördeskrig i Libanon. De kristna falangisterna angrep en buss med palestinier följt av angrepp på palestinska flyktingläger. PLO (den palestinska befrielseorganisationen) hämnades attackerna och striderna eskalerade snabbt. Samtidigt stred ett tiotal libanesiska militära grupper med olika religiösa tillhörighet mot varandra.

Israel deltog både direkt och indirekt i det libanesiska inbördeskriget. De stöttade falangisterna både materiellt och militärt och Israel gick in i Libanon med trupper första gången år 1978. Handlingen fördömdes av FN och israelerna fick dra sig tillbaka. FN etablerade därefter en observationsstyrka i gränsområdet. Israel invaderade emellertid på nytt 1982 och blev därefter en ockupationsmakt i Libanon. Ockupationen medförde ett massivt militärt motstånd och i södra Libanon upprättades bland annat den shiamuslimska gruppen Hizbollah för att bekämpa israelerna.

Samarbetet mellan Israel och falangisterna ledde bland annat till massakern i de palestinska flyktinglägren, Sabra och Shatila, som varade i tre dagar under hösten 1982. Massakern utfördes av falangisterna som medan israeliska styrkor förseglade alla in- och utgångar till lägren. Uppskattningsvis dödades 3000 personer. Israel stöttade även gruppen South Lebanese Army (SLE) som stred mot PLO i södra Libanon. Den israeliska krigföringen och ockupationen medförde även till att PLO flyttade sitt högkvarter till Tunisien. År 1985 drog sig Israel tillbaka men behöll kontrollen över södra Libanon.

Även Syrien och Iran engagerade sig i det libanesiska inbördeskriget. Syrien hade strategiska intressen i Libanon på grund av en konflikt med Israel om Golanhöjderna. År 1976 invaderade syriska trupper Libanon och blev kvar fram till år 2005. Irans inblandning består av stöttande den shiamuslimska delen av befolkningen. Iran bidrog bland annat till grundandet av den libanesiska, shiamuslimska organisationen Hizbollah. Hizbollah grundades 1985 har en militärisk och en politisk gren. Organisationen har sedan under inbördeskrigstiden spelat en stor roll inom libanesisk politik.

 

 Läs mer om konflikten om Golanhöjden mellan Israel och Syrien här.

Fredsavtalet

Inbördeskriget tog officiellt slut då Taif-avtalet trädde i kraft år 1990. Avtalet säkrade en mer rättvis maktfördelning och militär nedrustning. Man beräknar att 100 000 människor miste livet under det 15 år långa inbördeskriget. Lika många har fått varaktiga skador.

Tiden efter inbördeskriget har präglats av politisk oro. Under hot av kollaps från olika regeringar och annan politisk instabilitet finns en stark vilja att undvika ännu ett katastrofalt inbördeskrig. Libanon upplever likväl konflikter och ett splittrat samhälle. En av anledningarna till detta är att andra länder i regionen involverar sig och utmanar maktbalansen på lokal nivå.

Libanon och stormakterna i Mellanöstern

Medan de andra milisgrupperna från inbördeskriget hade avväpnats förblev Hizbollah beväpnade. Även om stridshandlingarna slutade efter 1990 var vissa problem fortfarande olösta. Under 1990-talet förekom mindre strider mellan Hizbollah och Israel och dessa fortsatte efter att Israel drog sig ur från södra Libanon år 2000.

 I juli 2006 kidnappade Hizbollah två israeliska soldater i ett försök att få libaneser som Israel höll fångade frisläppta. Israel tolkade detta som en krigsförklaring och svarade med att invadera Libanon med bombflyg och marktrupper, något som drabbade den civila befolkningen hårt. Kriget slutade efter 34 dagar då Israel och Hizbollah ingick i en vapenvila som FN framförhandlade. I mitten av augusti antog FN:s säkerhetsråd, som en följetong på kriget, resolution 1701 som gav en utökad roll i form av FN-styrkan UNIFIL.

Kriget mellan Hizbollah och Israel år 2006 var också en kamp mellan Israel och Iran då Hizbollah fick ännu mer stöd från Iran än tidigare.

Syriens påverkan på Libanon

År 2005 blev Libanons sunnimuslimska premiärminister, Rafiq Hariri, dödad i ett attentat i Beirut. Många menade att Syrien stod bakom angreppet då Hariri uttalat sig negativt om deras engagemang i Libanon. Attentatet ledde till så massiva protester att Syrien valde att dra ut de styrkor de hade i Libanon.

Efter mordet på Hariri blev den libanesiska politiken uppdelad i två block. Det ena blocket var den så kallade 14-mars-rörelsen som stöttades av Saudiarabien och leddes av premiärminister Saad Hariri, Rafiq Hariris son. Det andra blocket var den så kallade 8-mars-rörelsen med Hizbollah i spetsen. Hizbollah fick på några få år den dominerande makten i Libanon, något som möjliggjorde deras medverkan i kriget i Syrien efter år 2012.

Hizbollahs stöd till Assad-regimen i Syrienkriget har bidragit till en ökad polarisering i Libanon. Bland annat med våldsamma sammandrabbningar mellan sunnimuslimer och alawitter (den religiösa minoritet som Assad-familjen tillhör).

Efter att konflikten i Syrien startade har över en miljon flyktingar tagit sig över gränsen till Libanon. Libanon är från början mottagarland av många palestinska och irakiska flyktingar och flyktingar utgör så mycket som 5 miljoner invånare.

Läs mer om kriget i Syrien här.

Iran och Saudiarabien konkurrerar om Libanon

Libanon har varit en plats där kampen mellan Sunnimuslimska Saudiarabien och shiamuslimska Iran har har utspelats. Saad Hariri avgick överraskande från premiärministerposten i november 2017. I avgångsbeskedet meddelade Hariri att han fruktade för sitt liv, och skyllde detta på Iran och Hizbollah. Uttalandet sändes från Saudiarabiens huvudstad, Riyadh, och enligt Saudiarabiska uppgifter hade Hariri bara några dagar innan sin avgång överlevt ett attentatsförsök. Hariri satt dock kvar på begäran från president Michel Aoun, något som skulle kunna ge ombildandet andrum. I maj 2018 gick Libanon till val för första gången på nästan tio år. Trots att Hariri inte fick majoritet har han behållit premiärministerposten och bildade därför regering.

FN:s roll i konflikten

FN har haft fredsstyrkor i Libanon (UNIFIL) sedan 23 mars 1978 då de etablerade en neutral zon på gränsen mellan Israel och Libanon. Styrkan tillsattes i första hand för att säkra att Israel drog tillbaka sina styrkor från libanesiskt territorium, som avtalat. Trupperna hade också som uppgift att se till att Libanon fick tillbaka makten över de sydliga delarna av landet. Israel bröt mot avtalet då de 1982 gick rakt igenom FN-styrkan och invaderade Libanon på nytt. UNIFILs mandat utökades då till att skydda lokalbefolkningen så gott det gick. Kontoret för FN:s speciella samordnare för Libanon (UNSCOL), som ligger i Beirut, bidrar med ledarskap och koordinering av FN:s arbete i Libanon.

Israel genomförde sommaren 2006 en storoffensiv i Libanon. Vid den här tidpunkten hade FN dragit tillbaka den mesta av sin personal och hade endast en liten observationsgrupp kvar. Efter detta förändrades dock situationen radikalt. FN skickade fler soldater till UNIFIL som även fick utvidgat mandat. Numera förnyas UNIFILs mandat årligen.

Efter attentatet på premiärminister Rafiq Hariri år 2005 vidtog FN:s säkerhetsråd resolution 1757 som upprättade en undersökningskommission (UNIIIC). Kommissionen avslutade sitt arbete år 2009 och samtidigt öppnade den särskilda tribunalen för Libanon (STL) i Haag. Inledningsvis förväntade många sig att Syrien skulle få skulden för attentatet, men i januari 2011 meddelade STL att de åtalar medlemmar i Hizbollah. Hizbollah har anklagat domstolen för att föra en kampanj med västerländskt intresse mot dem.