[[suggestion]]
Palestina

Bakgrund

Israel-Palestinakonflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttat till det så kallade historiska Palestina, ett område som utgör dagens Israel och Palestina.

Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk. Judarna sågs som ett folkslag, och borde därmed ha en egen stat. Önskan om en egen stat var även en reaktion på de anti-judiska attityderna (antisemitismen) och judeförföljelserna i Europa.

Judar fördrevs från området som är det historiska Palestina runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Detta är en viktig anledning till varför detta område pekades ut som en passande plats att etablera en judisk nationalstat. Den del av historien har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till (historiska) Palestina, i tillägg till det faktum att många judar flyttat dit under den senare tiden.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under engelskt mandat. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovade att arbeta för att skapa ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina. Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina och judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Dessa faktorer ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till ca. 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning.

Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom syftet var att etablera en stat exklusiv för judar vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.

Judeförföljelsen i Tyskland efter år 1933 ledde till att invandringen ökade ytterligare, något som gjorde att arabiska ledare år 1935 ställde krav på att den judiska immigrationen måste stoppas. Judarna nekades efter det utresa från Europa och många blev av den anledningen offer för nazisternas förintelseläger. År 1940 utgjorde judarna ungefär en tredjedel av den totala palestinska befolkningen på 1 530 000 människor.

Den judiska invandringen till Palestina fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete för förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat hade större stöd än tidigare. Förintelsen bidrog även till att stärka världens tro på behovet av att upprätta en stat där judar var i majoritet. Man föreställde sig att en sådan stat skulle erbjuda säkerhet för alla judar i behov av skydd. Problemet med planen var att majoriteten av Palestinas befolkning inte var judar.

 

FN:s delningsplan

Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

FN:s generalförsamling föreslog 1947 en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 55% av marken, medan palestinierna fick 44%. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen som ett viktigt första steg mot att ta över hela Palestina. Medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste den första, största och viktigaste kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget. Det möjliggjordes på grund av det maktvakuum som uppstod vid avvecklingen av det brittiska styret i Palestina. Krigen ledde till förstörelsen av det palestinska samfundet, starten på det palestinske flyktingproblemet och upprättandet av staten Israel.

 

En israelisk stat upprättades

1948-kriget kan delas upp i två faser: före och efter den 14 maj 1948 då Israel förklarades som stat. Första fasen var mellan de inflyttade judarna och den arabiska befolkningen, d.v.s. mellan sioniströrelsen och palestinierna. Den andra fasen var mellan de som stöttade staten Israel på ena sidan och styrkor från de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien på den andra sidan. Inblandningen av andra länder har gjort att konflikten blivit känd som Mellanösternkonflikten.

Palestinierna hade lite att ställa upp med under kriget. Ingen kämpade på deras sida för en palestinsk stat. Grannländerna angrep Israel, men var motiverade av egna intressen. 1948-kriget ledde till att omkring 750 000 palestinier förlorade sina hem. Stora delar av den palestinska befolkningen blev bortdrivna av militäriska operationer som idag benämns som en av historiens största etniska rensningar. Flyktingarna utgjorde ungefär hälften av den palestinska befolkningen och Israel har sedan dess nekat de som flydde att få återvända.

Fördrivningen av palestinier var delvis ett resultat av sioniströrelsens mål om att etablera en stat inom Palestina med övervägande judisk befolkning. Detta ledde till att de judiska styrkorna medvetet fördrev palestinierna från landet, särskilt i de områden som enligt FN:s delningsplan var tilltänkta att bli en judisk stat och i strategiskt viktiga områden. Utdrivningen av palestinier var också ett resultat av själva krigföringen i sig och den panik som uppstod bland palestinierna i den kaotiska situationen som uppkom.

Det sionistiska ledarskapet med David Ben-Gurion i spetsen hade länge varit eniga om att palestinierna var tvungna att försvinna. Under 1948-kriget blev över 500 palestinska byar ödelagda och sioniströrelsen såg en palestinsk identitet och närvaro som ett hinder för etableringen av en så kallad judisk stat med judisk identitet och närvaro. Palestinierna kallar 1948-kriget för al-Nakba, som betyder katastrofen på arabiska.

 

Israels ockupation av dagens Palestina

När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel övertagit ett landområde som utgjorde 77 procent av det historiska Palestina, d.v.s. 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är likväl dessa 77 procent som idag anses utgöra det folkrättsligt erkända Israel. Egypten och Jordanien tog under kriget 1948 kontroll över resten av Palestina.

Det sista kriget i Mellanösternkonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Då miste nästan 300.000 palestinier sina hem. Israel tog Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.

Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den i efterhand palestinska motståndskampen, en kamp som både har varit i linje och i strid med internationell folkrätt. Folkrätten ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot den israeliska kolonialismen, förtrycket och ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Till exempel har man inte rätt att angripa civila.

Den palestinska motståndsrörelsen utgörs fortfarande främst av ickevåldsmetoder. Israelerna i sin tur har en känsla av att palestinskt våld motiveras främst av ett hat mot judar. Detta bidrar till att Israel behåller sin ockupationspolitik, vilket ses som en nödvändighet för att bevara säkerheten för israeliska judar.

Den palestinska frihetsorganisationen PLO – Yasir Arafat

Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att rikta uppmärksamhet till palestiniernas situation.

Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken, inkluderat östra Jerusalem. Många länder erkände staten och det palestinska kravet om självstyre. En egen statsrörelse förstärktes också av att det år 1987 bröt ut uppror i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken. Upproren var i stort sett ickevåldsamma och kallas ofta för den första palestinska intifadan (intifada betyder uppror på arabiska).

År 1994 fick palestinierna genombrott för kravet och kunde för första gången, som en följd av Osloavtalet, rösta fram sina egna självstyrande myndigheter.

Osloprocessen

Osloprocessen var förhandlingar som fördes mellan Israel och PLO och som till slut ledde fram till Osloavtalet I och II år 1993 och 1995. Avtalet ledde till att Israel erkände PLO som Palestinas rättmätiga representant och PLO erkände Israels rätt till att existera. Avtalet la en politisk grund för begränsat palestinskt självstyre genom upprättelsen av en palestinsk myndighet, the Palestinian Authorities - PA.

Osloavtalet la grunden för att senare kunna ta upp förhandlingarna om Jerusalem, de palestinska flyktingarna och upprättelsen av en självständig palestinsk stat. Avtalet innebar att PLO ställde krav angående det historiska Palestina.

Under femårsperioden efter Osloavtalet fick förhandlingarna emellertid ett abrupt slut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins arvtagare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa än sin företrädare och hans övertagande innebar att fronterna gradvis hårdnade. Samtidigt startade palestinska grupper självmordsangrepp mot civila mål i Israel och förhandlingsviljan sjönk på båda sidorna. Högersidans övertagande av regeringsmakten 1996 satte stopp för den processen man kommit överens om i Oslo och det ledde till att Palestina inte utropades till en självständig stat, som varit både ett mål och ett krav.

Israelisk kontroll och palestinskt motstånd

Under 2000-talet, försämrades situationen gradvis. Palestinierna blev besvikna över att staten de lovades i Osloavtalet aldrig skapades. År 2001 bröt den andra palestinska intifadan ut i kampen mot ockupationen och förtrycket. Den här gången genomfördes ofta självmordsbombningar i Israel, vilket ledde till att den israeliska armén skärpte sitt grepp om Västbanken och Gaza avsevärt. Särskilt gick detta ut över den fria rörligheten för palestinierna, som var tvungna att gå igenom ett växande antal checkpoints och vägspärrar för att kunna förflytta sig, även inom det egna landet.

År 2002 började byggandet av den så kallade separationsbarriären (även kallad muren) längs gränsen, som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet oåtkomligt för palestinierna. Muren har fördömts av FN och Den internationella domstolen i Haag har slagit fast att det strider mot folkrätten (internationell rätt).

De två största politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. I praktiken styr Hamas på Gazaremsan och Fatah på västbanken, men de båda organisationernas politiska frihet är starkt begränsad av den israeliska ockupationsmakten.

Israelisk expansion

Sedan Israel först ockuperade de sista palestinska områdena år 1967 har staten drivit på utbyggningen av israeliska bosättningar på Västbanken, vilket är i strid med folkrätten. Idag bor 760 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem.

Vissa bosättare menar att judar är Guds utvalda folk, och att de därför har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken. Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare har dock flyttat till de ockuperade områdena på grund av att den israeliska staten gett ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden. Utbyggnaden av bosättningar är ett tydligt tecken på att Israel fortsatt väljer expansion och ockupation snarare än fred och säkerhet.

Gazakriget

År 2005 beslutade Israel att dra ut alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.

Militära operationer och raketattacker bedrivs också mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen. Israeliska militära operationer har däremot lett till massiv förstörelse i Gazaremsan, särskilt vid det 22-dagar långa krig vid årsskiftet 2008/2009. Striderna ledde till att nästan 1400 palestinier dödades. Det senaste stora kriget på Gazaremsan var 2014 och varade i 51 dagar. Enligt siffror från FN dödades 2200 palestinier, de flesta civila, och 73 israeler varav de flesta soldater.

Att den palestinska förlusten av människoliv är så våldsamt överdriven i förhållande till den israeliska klargör den enorma skillnaden som finns i Israels roll som ockupant och palestiniernas roll som ockuperade. De israeliska brotten mot palestinierna måste ses mot bakgrund av sionisternas målsättning om att majoriteten av den israeliska befolkningen borde ha judisk identitet. Sionismen är fortfarande den ideologiska grunden till staten Israel och är en viktig drivkraft i israelisk politik.

En tredje intifada

I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till det palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna inom islam, judendom och kristendom.

FN:s före detta generalsekreterare, Ban Ki-moon, sade till palestinierna att han "förstår deras frustration" och att "de är upprörda över den fortsatta ockupationen och expansionen av bosättningarna".

Under 2015 skedde en upptrappning av Israels politik genom att riva palestinska hem. Israel förstörde palestinska hus antingen som en kollektiv bestraffningsåtgärd (som är en typ av krigsförbrytelser), eller som en praxis för att få bort palestinierna från området (i linje med sionismen). Amnesty International påpekade att förstörelsen av palestinska hem måste ses i samband med utbyggnaden av israeliska bosättningar och Israels plan att göra det palestinska östra Jerusalem till en del av Israel.

Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, d.v.s. att misstänkta gärningsmän skjutits ihjäl på gatan i stället för att ha gripits och åtalats. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.

Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. De har skett på individens eget initiativ. Protesterna syftar delvis till det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.

Flyktingars rätt till återvändande

Omkring hälften av det palestinska folket är flyktingar, som idag är runt 5,4 miljoner människor. Orsaken till det stora antalet flyktingar är att de palestinier som drevs på flykt under krigen 1948 och 1967 inte fått lov att återvända hem. Dessa, och deras barn och barnbarn, har förblivit flyktingar och har enligt FN och folkrätten rätt att återvända till sina hem i Palestina.

Under 2018 har rätten till att få återvända blivit det främsta kravet från palestinska demonstranter, särskilt på Gazaremsan där över två tredjedelar av befolkningen är flyktingar. Fredliga demonstrationer har mötts av skarpa skott från de israeliska soldaterna längs gränsen och som följd till detta har flera tiotals personer mist livet.

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan i FN:s historia, UNTSO, skickades 1948 till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. UNTSO är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt följa hur fredsavtalen hålls. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien (Golanhöjden) och styrkans personal har varit flexibel att på kort varsel skickas till andra FN-operationer runt om i världen.

FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar särskilt med palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning. USA har traditionellt varit den största bidragsgivaren till UNRWA, som år 2017 täckte nästan en tredjedel av UNRWAs budget. År 2018 bestämde sig USA för att dra tillbaka nästan hela biståndet till UNRWA.

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppade av USA genom sitt veto.

Mot en palestinsk stat i FN

Trots stark påtryckning från Israel och USA valde den palestinska myndigheten att skicka in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat. USA meddelade direkt att de skulle lägga veto på en sådan förfrågan. Palestiniernas plan B var att i FN:s generalförsamling ansöka om att uppgradera sin status till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012.

Idag har 137 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat. Sammanlagt består dessa 137 stater av 80 % av världens befolkning. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014. Vatikanstaten och Västsahara, som inte är medlemmar i FN, har också erkänt Palestina som stat. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att lämna förhandlingsbordet, medan palestinierna hävdar att de gott och väl kan förhandla om fred med Israel även om de erkänns som stat av FN. 

 

Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC de första påstådda bevisen från den palestinska befrielserörelsen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina. I tillägg till krigsförbrytelser är det mycket som tyder på att den israeliska behandlingen av palestinier faller innanför FN:s definition av apartheid. Konventionen som förbjuder apartheid anser att det räknas som ett brott mot mänskligheten och således faller förbrytelsen under ICCs ansvarsområde.

 

Sveriges roll i konflikten

Sverige har ett stort engagemang när det gäller det palestinska stadsbyggandet och verkar för att Palestina ska bli en självstädning, demokratisk och livskraftig stat som lever sida vid sida med Israel i fred. Sverige är en av de största bidragsgivarna inom Europa och 2014 antog Sverige en ny strategi för utvecklingssamarbetet. I den nya strategin fokuseras insatser till området Västbanken, östra Jerusalem och Gaza.

I tillägg bidrar Sverige med sex officerare till UNTSO. Sverige ingår i den operativa styrkan om 150 militärobservatörer.

 

 

 

  • Sionismen; idén om en judisk stat i Israel, växer fram bland judar i Europa.

    Dagens Israel/Palestina är en del av det Osmanska riket, och är främst befolkad av araber.

  • I loppet av 1900-talet flyttar fler och fler judar till området.

  • Efter första världskriget tar Storbritannien kontroll över det som idag är Israel/Palestina. Tillsammans med det som idag är Jordanien kallas området "Den brittiska mandatet Palestina".

    Både palestinska och judiska grupper gör uppror mot britterna.

  • Andra världskriget tar slut, och britterna anförtror ansvaret för den palestinska frågan till ett nyetablerat FN.

    FN beslutar att dela upp området i en judisk och en palestinsk del. Judar accepterar förslaget. Palestinierna har ingen riktig representant i FN, men Arabförbundet avslår förslaget å deras vägnar.

    Kampen mellan judiska och palestinska grupper bryter ut.

  • Israel förklarar sig självständigt den 14 maj 1948.

    Dagen efter går angränsande arabstater i krig mot den nya staten. Under kriget drivs omkring 800.000 palestinier på flykt. Israel tar kontroll över en stor del av det områden som var avsett för palestinierna enligt FN:s delningsplan.

    Efter kriget kontrollerades Västbanken av Jordanien medan Gaza hamnade under egyptisk kontroll.

  • Efter kraftiga provokationer från Syrien, Egypten och Jordanien bryter det ut krig mellan Israel och dess grannländer. Arabstaterna är militärt underlägsna, och kriget slutar efter bara sex dagar.

    Då har Israel tagit Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien, Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien.

  • Under den judiska högtiden Yom Kippur försöker Egypten och Syrien att ta tillbaka den mark de förlorade i sexdagarskriget. Israel får dock snabbt militärt övertag, och är på väg att orsaka Egypten och Syrien ett nytt nederlag då en vapenvila istället undertecknas.

    Egypten och Israel undertecknar ett fredsavtal 1979. Egypten återfår kontrollen över Sinaihalvön i utbyte mot landet erkänna Israel som en självständig stat.

    Det var aldrig något avtal mellan Syrien och Israel, som fortfarande idag styr Golanhöjderna.

  • Palestinska befrielseorganisationen PLO är baserat i Libanon. Efter att PLO attackerat Israel, invaderar Israel Libanon, först 1978 och sedan 1982. PLO flyttar till Tunisien.

    Israeliska styrkor söker sig tillbaka till en "säkerhetszon" i södra Libanon 1985, där de kommer att finnas kvar fram till 2000. Under denna period växer organisation Hizbollah fram, som en protest mot den israeliska närvaron.

  • Palestinierna på Västbanken, Gaza och östra Jerusalem gör uppror mot de israeliska ockupationsstyrkorna, och kräva en separat stat.

    Upproret slås ned, men en fredsprocess inleds.

  • Israel och PLO kommer överens om Osloavtalen, 1993 och 1995. Där står att en palestinsk stat ska skapas inom fem år, och att det under tiden ska upprättas en palestinsk myndighet.

    Västbanken är indelad i tre områden; A, B och C. En självständig myndighet kontrollerar A, Israel kontrollerar C, medan B-området kontrolleras mellan de båda.

    Men år 1995 blir Israels premiärminister Yitzhak Rabin mördad av en judisk extremist, och Osloprocessen stagnerar.

  • Israel och Jordanien undertecknar ett fredsavtal, och upprättar fulla diplomatiska relationer.

  • Missnöjet med att det inte skapades någon palestinsk stat leder till att ett nytt palestinskt uppror bryter ut.

    Palestinska organisationer genomför en serie terroristattacker mot civila i Israel.

    Israel svarar med att dra åt sitt grepp om Västbanken och Gaza, vilket innebär allvarliga inskränkningar av palestiniernas rörelsefrihet.

  • Israeliska soldater dödas i en raketattack från den libanesiska organisationen Hizbollah. Israel svarar med tunga luftanfall mot Libanon.

    1109 libaneser och 43 civila israeler dödas under kriget, som slutar med en vapenvila i augusti samma år. Israel drar sina styrkor ur södra Libanon.

  • Efter att det islamistiska partiet Hamas vinner det palestinska valet i 2006 bryter strider ut mellan Hamas och det andra stora palestinska partiet Fatah.

    Resultatet blir att kontrollen över de palestinska områdena indelas 2007: Hamas kontrollerar Gaza, medan Fatah kontrollerar Västbanken.

    Israel ser Hamas som en terroristorganisation, och införa stränga kontroller för både människor och gods som kommer till eller lämnar Gaza.