[[suggestion]]
Syrien

Bakgrund

Syrien har styrts av familjen Assads auktoritära regim i över 40 år. Först av Hafez al-Assad som tog makten genom en militärkupp 1970, och sedan år 2000 av hans son Bashar al-Assad. Baath-partiet definierar sig som socialistiskt och bygger på idén att förena hela arabvärlden i en federation. Syrien är en enpartistat och innan kriget hade regimen inte mött något större motstånd på flera decennier.

Rörelsen Muslimska brödraskapet utmanade staten 1982 men trycktes snabbt tillbaka. Oppositionen har efter det länge varit helt undertryckt, och den syriska regimen har därför varit bland de mest stabila i regionen. Många förväntade sig demokratiska reformer då Bashar al-Assad tog makten men den ökade öppenheten varade bara en kort stund. Istället koncentrerades makten till färre, varav många hade nära släktband till presidenten. Samtidigt startade regeringen en privatiseringsprocess vilket främst gynnade regeringen själva.  

Assad-familjen tillhör en av Syriens många religiösa minoriteter, alawiterna, som är en undergrupp till shia-islam. Den syriska regimen har därför nära band till det shia-muslimska landet Iran, och Hizbollah i Libanon. I Syrien finns även många kristna och kurder. Den kristna majoriteten har stärkts av en mer religiös frihet under Assad-regimen som har strävat efter en mer sekulär regering. Majoriteten av befolkningen är emellertid sunnimuslimer. Det har länge funnits missnöje bland sunnimuslimerna eftersom alawiter, som står för endast 10 procent av den syriska befolkningen, sitter på de centrala positionerna i regimen och därmed har bättre ekonomisk ställning än många andra syrier.

Den arabiska våren

Den arabiska våren nådde Syrien under våren 2011 och resulterade i flera demonstrationer runt om i landet. Protesterna straffades hårt av regimen och detta brutala svar på dittills fredliga demonstrationer fick motståndet att sprida sig runt om i landet. Assad-regimen beslutade då att släppa extrema jihadister från fängelset. The Daily Telegraph har rapporterat att enligt olika källor, som västerländsk underrättelsetjänst, syriska rebeller och avhoppare från al-Qaida, att jihadister släpptes för att de skulle kunna hjälpa till med att omforma det fredliga upproret till ett våldsamt uppror - ett uppror som det är lättare att legitimera brutalt maktbruk mot. Assad hade anklagat demonstranterna för att vara sunni-islamistiska terrorister, och hade därmed intresse av att "bevisa" att så var fallet. Den så kallade arabiska våren kom att utvecklas till ett inbördeskrig.

Inbördeskrig

2011 etablerade delar av oppositionen ett syriskt nationellt råd (SNC) i Turkiet. SNC krävde att Assad skulle avgå, och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Rådet fick stöd av Fria syriska armén (FSA) för att kämpa mot regimens styrkor. Både ”vanliga” människor och de som hade hoppat av Assads armé blev en del av rebellstyrkorna som kämpar mot Assad-regimen.

Allt eftersom striderna intensifierades blev situationen på marken mer komplex. Nya oppositionsgrupper bildades, och det rapporterades att även internationella krigare knutna till al-Qaida kom till landet för att bekämpa regimen. Samtidigt rapporterades det om alltmer brutala ageranden från den syriska regimen.

Konflikten artar sig som strider mellan armén och oppositionen om specifika städer och stadsdelar. Bristen på journalister och internationell närvaro har gjort det svårt för omvärlden att få tillförlitlig information om exakt vad som händer i landet. Konflikten i Syrien utvecklades till ett brutalt inbördeskrig under 2012.

Konflikten sprider sig

Syriens grannländer Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet har starkt påverkats av konflikten i Syrien. Förhållandet till Syrien har länge varit en viktig fråga i libanesisk politik, och både bombningar och väpnade sammandrabbningar har ägt rum i Libanon till följd av den syriska konflikten. Det har även upprepade gånger rapporterats om skjutningar i gränsområdena mellan de två länderna. Situationen i landet har sedan tidigare varit spänd, och många fruktar att Syrien-konflikten skulle leda Libanon in i ett nytt inbördeskrig. Inbördeskriget i Syrien har ett nära samband med den kaotiska utvecklingen i Irak och framväxten av den islamska staten (IS).

Det stora politiska spelet

Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder - både i Mellanöstern och i övriga världen. Därför har både regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater. Även religiösa skillnader mellan länder som är sunni och shia spelar in i konflikten.

Utöver sina nära band med Iran och med Hizbollah i Libanon får Assad-regimen ekonomiskt och politiskt stöd från Ryssland. Syrien är Rysslands enda kvarvarande allierade i Mellanöstern, och i Syrien ligger Rysslands militärbas i Medelhavet. Ryssland har i stigande grad stöttat Assad-regimen militärt och regimen har blivit alltmer beroende av stöd från både Ryssland och Iran.

Ryssland har inte stöttat internationella interventioner i konflikten. Kina har i likhet med Ryssland lagt in sitt veto mot FN-resolutioner, men haft en mindre framträdande roll.

Oppositionen är i sin tur stöttad av en stor del av det internationella samfundet med USA i spetsen. Sunni-muslimska länder som Saudiarabien, Turkiet och Qatar stöder oppositionen ekonomiskt och till viss del med vapen. I likhet med USA har dessa länder en ansträngd relation med Iran och senare även till terrororganisationen den islamska staten (IS). IS växte fram i samband med krigen i Syrien och delvis på grund av det stöd som exempelvis Saudiarabien och Qatar ger till oppositionsgrupper i Syrien.

Ett land i upplösning - framväxten av IS

Syrien har blivit ett splittrat land. Assad-regimen kontrollerar områden i västra Syrien, huvudstaden Damaskus inkluderat. Andra områden kontrolleras av oppositionsgrupper.

Den islamska staten (IS), tidigare främst verksamma i Irak, kontrollerar stora områden i östra Syrien. IS håller en stark position i inbördeskriget och har i stor grad på grund av kriget kunnat växa ännu mer.  De länder som tidigare varit upptagna med att stötta oppositionsgrupper, såsom USA och Saudiarabien, lägger nu mer fokus på att bekämpa IS, både i Syrien och i Irak. USA etablerade en internationell koalition i kampen mot IS, och inledde bombningar av IS-mål i Syrien i 2014.

Turkiet har spelat en dubbel roll i kampen mot IS eftersom Turkiet först och främst har bombat kurdiska mål. Turkiet fruktar kurdernas kamp om självständighet i Turkiet och dess grannländer (läs mer om kurdernas kamp här). Kurderna kontrollerar ett litet område i Syrien och i norra Irak och har kämpat mot IS på frontlinjen. Likväl är Turkiet officiellt en del av den USA-ledda koalitionen som kämpar mot IS.

Läs mer om den islamska staten här

BBC har kartlagt konflikten här

Stormakternas kamp mot IS i Syrien

Efter att Frankrike drabbades av ett terrorattentat i Paris den 13 november 2015, som IS hävdade sig stå bakom, tog Frankrike initiativet till en gemensam militär upptrappning för att bekämpa terrorgruppen. Både Ryssland och NATO-länderna USA, Storbritannien och Tyskland har velat bidra mer i denna gemensamma kamp. Storbritannien valde att delta i bombkampanjen mot IS i Syrien medan Tysklands militära styrkor ska bistå utan direkt deltagande i krigföringen.

Å den ena sidan har Paris-attentatet öppnat för möjligheten till ett samarbete mellan Ryssland och NATO i bekämpandet av IS. Å den andra sidan blev ett sådant samarbete svårare efter att NATO-landet Turkiet sköt ner ett ryskt stridsflygplan den 24 november. Turkiet menade att handlingen motiverades av att det ryska planet flugit inom turkiskt luftrum, något Ryssland förnekar. Ryssland å sin sida beskyller Turkiet för att stötta IS, bland annat genom att köpa olja av dem. Detta förnekar Turkiet och hävdar tvärt om att det är ryssarna som köper olja av IS. Ryssland misstänker att Turkiet förbereder sig för att invadera Syrien.

Konflikten mellan Ryssland och Turkiet har gjort ett tätare samarbete mellan Ryssland och NATO mer komplicerat. Efter att Ryssland annekterat Krimhalvön 2014 har förhållandet mellan NATO och Ryssland präglats av konflikt. Syrien-konflikten måste därför ses i relation till Ukraina-konflikten, eftersom förhållandet mellan stormakterna är så viktigt för båda platserna.

Kritisk humanitär situation

  • En granskningskommitté från FN har visat att syriska säkerhetsstyrkor begått brott mot mänskligheten. Dessa brott inkluderar massakrer, kidnappningar, tortyr, våldtäkter och mord på civila. Även oppositionen har tagit människor (sympatisörer till regimen) till fånga och anklagas av FN kommittén för sporadiska avrättningar.
  • Kriget har lett till att 12 miljoner syrier är på flykt. Det är över hälften av landets befolkning. De flesta är på flykt inom landet men många har också flytt till grannländerna Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak. Många fortsätter också vidare till Europa.
  • Den humanitära situationen för civilbefolkningen är mycket kritisk, och FN uppskattar att runt 10 miljoner människor behöver humanitär hjälp.
  • Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, har identifierat över 191 000 döda under perioden mars 2011 till och med april 2014. Dödstalen är dock osäkra. Aktivistorganisationen Syrian Observatory for Human Rights har uppskattat antalet döda till närmare 300 000. 

Kemiska vapen

Innan konflikten började hade Syrien ett av de största lagren i världen av kemiska vapen som innehöll bland annat senapsgas och sarin. År 2013 började det komma rapporter om att kemiska vapen använts mot civila och den 21 augusti 2013 avfyrades raketer fyllda med sarin i flera av förorterna till Damaskus. Mellan 300 och 1430 människor dödades. Oppositionen och flera västländer menar på att det bara kunde ha genomförts en sådan attack av de syriska regeringsstyrkorna, medan Assad istället hävdar att det var oppositionsstyrkorna som låg bakom attacken.

Efter internationella påtryckningar gick han dock med på att ansluta sig till FN:s konvention mot kemiska vapen och lovade att göra sig av med landets alla kemiska vapen. I slutet av april 2014 meddelande organisationen OPCW att 92,5% av Syriens kemiska vapen hade transporterats ut ur landet för att förstöras.