[[suggestion]]
Kurdistan

 

Historisk bakgrund

I slutet på 1800-talet kontrollerades Mellanöstern av det Osmanska riket. Det Osmanska riket var ett sultanat där en turkisk klan kämpade med att modernisera sitt imperium. Samtidigt växte nationalismen runt omkring det multikulturella imperiet. Islam och den muslimska identiteten var det som hade bidragit till att förena Osmanska riket under ett gemensamt styre. Med framväxten av nationalismen, d v s tron på att varje folkgrupp (nation) skulle ha sin egen stat (en så kallad nationalstat), kom andra gruppidentiteter än den muslimska att dominera det politiska landskapet. Det bodde många olika folkgrupper i det Osmanska riket, och den allt starkare nationalismen bidrog till imperiets fall. En av folkgrupperna som krävde oberoende var kurderna, men att skapa ett självständigt Kurdistan skulle visa sig vara svårt.

Den samlade kurdiska befolkningen utgör troligen mellan 28 och 40 miljoner människor och är den största etniska gruppen i världen utan ett eget land. Nästan hälften av kurderna är bosatta i Turkiet, men det är också många som bor i Iran, Irak, och Syrien. Konflikten mellan den kurdiska befolkningen och de fyra stater som kontrollerar de kurdiska områden handlar om territorium, säkerhet, rättvisa samt kurdernas identitet och rättigheter. Många kurder har varit involverade i strider om självständighet sedan första världskriget.

 

Uppgörelsen efter första världskriget

Det Osmanska riket var på den förlorande sidan efter första världskriget, vilket innebar imperiets slutgiltiga fall. Segrarna kunde därför dela upp landområdena i Mellanöstern sinsemellan. I det första delningsavtalet, som undertecknades i Sèvres år 1920, togs det hänsyn till kurdernas önskan om en självständig stat. Avtalet fastslog att området där kurderna var i majoritet skulle bli en självständig stat. Samtidigt skulle Grekland, Frankrike och Armenien dela stora delar av dagens Turkiet mellan sig. Detta ledde till en konflikt med turkiska nationalister, som ville skapa ett självständig Turkiet utan inblandning från europeiskt håll. De vägrade därför att godkänna det nya avtalet.

De turkiska nationalisterna etablerade en ny turkisk regering i Ankara och fortsatte kampen mot de europeiska stormakterna. I början var de inkluderande gentemot kurderna och signalerade att ett självständigt Turkiet skulle ha rum både för det turkiska och det kurdiska folket. Turkarna vann kriget mot europeerna och lyckades till slut förhandla fram ett nytt fredsavtal som erkände den nya turkiska staten. I detta nya fredsavtal från 1923, Lausanneavtalet, var kurderna inte längre berättigad en egen stat. Istället blev stora delar av det kurdiska området underställt det som idag är Turkiet. 

 

 

Kurderna i Turkiet

När de turkiska nationalisterna etablerade den nya staten Turkiet i Ankara gjorde kurderna i östra Turkiet uppror. År 1927 proklamerade kurderna till och med en oberoende stat i östra Turkiet, kallat Den kurdiska republiken Ararat, men självständigheten varade inte länge. Tre år senare blev republiken krossad av den turkiska armén.

Under 1920- och 1930-talet verkställde Turkiet en så kallad "turkifieringspolitik". Folkgrupper med ett annat språk och/eller kultur skulle assimileras in i det turkiska språket och turkisk kultur. Många kurder tvångsförflyttades till nya områden. Detta ledde till nya uppror bland kurderna. Det mest kända av dessa är upproret i Dersim (1937-1938) där tusentals civila kurder dödades. Det exakta antalet dödsoffer är okänt, men uppskattas vara mellan 13 000 och 70 000. Flera hundra byar blev nedbrända och omfattande tvångsförflyttning av befolkningen genomfördes.

Åren som följde möttes kurdernas kamp för ett självständigt Kurdistan av hårt motstånd från Turkiet. Kurderna har blivit utsatta för omfattande politisk förföljelse och många kurdiska författare, journalister och människorättsaktivister har blivit fängslade och dödade. Kurdernas språk och kultur har varit förbjudet.

 

Kurdiskt motstånd i Turkiet

På 1980-talet återupptog kurderna den väpnade konflikten med Turkiet. Det kurdiska arbetarpartiet (PKK) grundades år 1978 och manade till uppror mot den turkiska staten. Partiets ideologi var från början en blandning av socialism och nationalism, och handlade om kurdernas frigörelse, med inblandning av våldsamma metoder. Turkiets allierade, som EU och USA, har listat PKK som en terrororganisation. FN och mäktiga länder som Kina och Ryssland har inte lagt till PKK på sina terrorlistor.

Under 1980-talet utvecklades upproret till ett ihållande gerillakrig. Från baser i bland annat Irak och Syrien angrep gerillan militära mål i Turkiet. Tidvis kontrollerade också PKK stora områden i östra Turkiet.

Turkiska myndigheter besvarade PKK:s krigföring med hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen. Stridigheterna var som hårdast i de kurdiska kärnområdena i sydöstra Turkiet. Att PKK hade baser på irakisk mark medförde att Turkiet gick in med styrkor i norra Irak på jakt efter PKK-medlemmar och tillhåll för gerillan.  

 

Vapenvila och fredsförsök i Turkiet

År 1999 blev PKK:s ledare Abdullah Öcalan fångad och dömd till döden, en dom som senare ändrades till livstids fängelse. Efter domen tog Öcalan offentligt avstånd från användningen av våld och efter en kort tid deklarerade PKK vapenvila.

Vapenvilan gjorde att säkerhetssituationen i sydöstra Turkiet förbättrades avsevärt. I samband med att Turkiet ansökte om medlemskap i EU har även den turkiska behandlingen av kurderna förbättrad. Kurderna fick sina politiska rättigheter utvidgade och förbudet mot att offentligt använda det kurdiska språket upphävt.  

Vapenvilan bröts 2004 och konflikten blossade upp på nytt. Konflikten mellan Turkiet och kurderna har eskalerat i samband med Turkiets grannländer Syrien och Irak. 

 

Kurderna i Irak

I likhet med förtrycket mot kurderna i Turkiet så har även de irakiska kurderna blivit förtryckta, särskilt under Saddam Husseins regim.

Efter Lausanneavtalet år 1923 fick kurderna i norra Irak begränsad autonomi (självstyre), men autonomin visade sig endast ha en liten betydelse i praktiken. Oenigheter om vad självständigheten innebar ledde till flera sammandrabbningar mellan kurdiska upprorsmän och den irakiska armén.

Under efterkrigstiden förstärktes striderna. När Saddam Hussein kom till makten på 1970-talet uppstod ny oenighet om kurdernas självstyre, till stor del på grund av kamp om rättigheterna till oljeresurserna i de kurdiska delarna av norra Irak. I denna maktkamp fick kurderna länge stöd från Iran som ville försvaga Husseins regim. 

 

Iran-Irakkriget blir en kurdisk katastrof 

Saddam Husseins regim anföll grannlandet Iran år 1980. Irak försökte erövra tidigare omstridda gränsområden från Iran, medan den iranska regimen fortfarande var svag efter revolutionen året innan. Det ledde till ett nästan åtta år långt krig där kanske så många som en miljon människor miste livet. Både Irak och Iran angrep sin inhemska kurdiska befolkning under kriget, samtidigt som de försökte använda kurderna

 i motståndarlandet för eget syfte. Resultatet var att kurdernas situation på bägge sidor av gränsen förvärrades.

När krigen var över genomförde Saddam Hussein omfattande hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen som straff för stödet från Iran. Den irakiska militären använde bland annat kemiska vapen 

under attackerna mot kurder mellan år 1986 och 1989, känt som Anfalkampanjen eller Operation Anfal. Det exakta antalet dödsoffer är osäkert, men de kurdiska myndigheterna för självstyre i Irak räknar med att runt 182 000 civila kurder dödades. Brutaliteten var som värst under attacken mot staden Halabja 1988, då ca 5000 kurder miste livet.

Anfalkampanjen ses som ett folkmord av flera internationella människorättsorganisationer, och Iraks domstol har i efterhand klassat den som en krigsförbrytelse. Det brutala förtrycket av irakiska kurder från irakiska myndigheter har bidragit till att drömmen om ett självständigt Kurdistan lever vidare. 

 

Kurdiskt motstånd i och invasion av Irak

Efter Iraks förlust i Gulfkriget år 1991 uppmanade USA kurderna att göra uppror mot Saddam Hussein. Kurderna trodde att de skulle få stöd från USA, men det stödet uteblev. USA ingick vapenvila med Hussein och den irakiska armén sattes in mot det kurdiska upproret. Med massakrerna efter Iran-Irak kriget i färskt minne valde mellan en till tre miljoner kurder att fly upp till bergen i Turkiet. Där nekade de turkiska myndigheterna flyktingarna att korsa gränsen och flyktingarna blev fångade mellan turkiska och irakiska soldater. För att förhindra en humanitär katastrof valde Frankrike, Storbritannien och USA att ställa sina militära styrkor till förfogande. Samtidigt etablerades så kallade säkra zoner för kurderna där de irakiska myndigheterna nekades att flyga i luftrummet i norra Irak.

Flygförbudszonen i norra Irak medförde att de kurdiska områdena återigen kunde ha större självstyre. 1992 blev den första kurdiska nationalförsamlingen i norra Irak etablerad. Församlingen bestod av representanter från det kurdiska demokratiska partiet (KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK). De två kurdgrupperna låg länge i väpnad konflikt med varandra men år 1998 enades de om vapenvilaoch senare upprättades även ett samarbetsavtal.  

År 2003 invaderades Irak av USA, Storbritannien och andra allierade. Målet var bland annat att störta Saddam Hussein. (Läs mer om detta på konfliktsidan om kriget i Irak.)  Invasionen stöttades av många irakiska kurder, och ändringarna öppnade nya möjligheter till kurdiskt självstyre. Den nya irakiska grundlagen från 2005 säkrade kurdernas regionala självstyre. När man valde en ny övergångsregering i januari 2005 blev Jalal Talabani tilldelad ordförandeskapet, som första kurdiska statsöverhuvud i något land.

 

Kurderna i Syrien

Även i Syrien finns det en stor minoritet kurder som förtrycks. Kurderna är den största minoriteten i Syrien och de flesta bor i gränsområden i de norra och nordöstra delarna av landet. De syriska kurderna deltog i de folkliga upproren mot president Bashar al-Assad 2011 (känt som Den arabiska våren), och slåss nu i det syriska inbördeskriget mot både Assadregimen och andra rebellgrupper, till exempel Den Islamiska staten (IS). Inbördeskriget har gjort det möjligt för syriska kurder att ta större kontroll över norra delen av Syrien, med den syrisk-kurdiska YPG-milisen i spetsen. Samtidigt är kurderna i Syrien under hård press från alla håll, från såväl regimerna i Turkiet och Syrien som terrororganisationen IS. Turkiet angriper kurderna i norra Syrien, och presenterar det som en kamp mot terrorismen i linje med kampen mot IS.

 

Kurderna i Iran

Också Iran finns en stor minoritet kurder, de flesta av dem i nordvästra delen av landet i gränsområdet mot Irak och Turkiet. Kurderna utgör ca 10 % av Irans befolkning och har i perioder levt under angrepp från den iranska staten. De iranska kurderna har inte blivit förtryckta på samma brutala sätt som i Turkiet och Irak, men den iranska staten har alltid motarbetat kurdernas önskan om självstyre. En bättre inkludering av kurderna i det iranska samhället har lett till att kurdisk nationalism och kravet om en självständig kurdisk stat har mattats av bland iranska kurder. Detta minskade intresse är särskilt stort bland kurdiska shiamuslimer.

 

Nya konflikter i Mellanöstern

Kurderna i norra Irak har idag hög grad av självstyre, men står nu inför en ny fiende som kontrollerar stora områden i Irak och Syrien, nämligen terrororganisationen Den islamska staten (IS).

IS ideologi favoriserar sunnimuslimer, något som spär på konflikten mellan olika muslimska trosinriktningar i regionen (shia och sunni). Även om kurderna har olika trosinriktningar (de flesta är sunnimuslimer) skapar den kurdiska gruppidentiteten sammanhållning mot yttre fiender. Kurderna fungerar därför som en egen minoritet, vid sidan av möjliga shia-sunniallianser. Kurderna är en av de främsta motståndarna till IS.

Turkiet var länge passiva i kampen mot IS eftersom Turkiet och IS hade både Syriens Assad-regim och kurdiska rebellgrupper som gemensamma fiender. Sommaren 2015 skiftade dock Turkiet position och blev aktiva deltagare i den internationella koalitionen mot IS, ledd av USA. Turkiet hade likväl en dold agenda med sitt stöd, något som kom till uttryck genom att de turkiska bombningarna först och främst riktades mot kurdiska mål, både i Turkiet, Irak och Syrien. Turkiska myndigheter legitimerar bombningarna av kurdiska mål genom att likställa kurderna med IS. Genom att bomba båda grupperna hävdar Turkiet att de bekämpar alla former av terrorism i regionen. I själva verket motiveras den turkiska regimens attacker också av att den vill försvaga kurdernas självständighetskamp. De turkiska angreppen mot kurderna bidrar indirekt till att stärka IS, och går samtidigt tvärtemot den USA-ledda koalitionen som hellre stöttar kurderna i deras kamp mot IS.

 

Kurdernas roll i stormaktsspelet i Mellanöstern

Stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike på ena sidan, och Ryssland på den andra, har starka intressen i Mellanöstern. Deras förhållande till kurderna har traditionellt sett balanserats med deras förhållande med de olika statliga regimerna i regionen. För ögonblicket har de flesta en gemensam fiende i IS, där kurderna är en viktig allierad. Ryssland har å sin sida ett nära förhållande till Assadregimen i Syrien, som kurderna kämpar emot. Samtidigt ser relationen mellan Ryssland och Turkiet ut att vara tillbaka i sitt normala läge, efter en tids konflikt. Om detta kommer påverka kurdernas situation är för tillfället oklart.

Tidslinje över konflikter i Västasien

  • Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket. 

  • När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet. 

  • Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden. 

  • Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:

    • Libanon, 1943
    • Syrien, 1944
    • Jordanien, 1946
    • Israel, 1948
    • Egypten, 1952
  • 1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.

  • 1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen. 

  • Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen. 

  • Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien. Foto: Wikimedia Commons

  • Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här). 

  • 1) Den Islamiska revolutionerna i Iran.
    2) Sovjetunionen invaderar och ockuperar Afghanistan.
    3) Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.

  • Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här). Bilden visar en målning av Khomeini på en vägg i Teheran. Foto: Kamyar Adl/ Flickr. 

  • Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida. Foto: Hamid Mir/ Canada Free Press

  • Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.

  • Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen. 

  • Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991. 

  • Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner. Foto: UN Photo/ Evan Schneider

  • Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).  Foto: Flickr/Jabiz Raisdana.

  • Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här). 

  • Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här). Bilden visar en amerikansk soldat som markerar förvärvet av Bagdad 2003 genom att täcka huvudet på en staty av Saddam Hussein med en amerikansk flagga. Foto: Laurent Rebours/Flickr. 

  • Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här). Bilden visar demonstranter på Tahrirtorget i Egypten 2011. Foto: Lilian Wagdy/Wikimedia Commons. 

  • Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. (Läs mer om kriget i Syrien här). Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS. 

  • Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).