Introduktion

Staten Israel utropades år 1948. Det skedde efter att FN året innan hade antagit resolution 181 om delning av området i en judisk och en arabisk del med Jerusalem under internationell förvaltning.

Sedan dess har konflikten präglats av ett militärt starkt Israel å ena sidan och ett splittrat palestinskt folk utan egen stat å andra sidan. Många palestinier har levt under israelisk ockupation sedan 1967. Centrala frågor i konflikten är rätten till kontroll över området, relationen mellan Israel och dess grannländer, återkommande våldsutbrott, respekten för folkrätten, Israels bosättningspolitik på ockuperat område samt de palestinska flyktingarnas situation.

Jerusalem är en av flera omtvistade frågor i den palestinska konflikten. Staden har också historisk och religiös betydelse för judar, kristna och muslimer runt om i världen. Foto: Unsplash
Jerusalem är en av flera omtvistade frågor i den palestinska konflikten. Staden har också historisk och religiös betydelse för judar, kristna och muslimer runt om i världen. Foto: Unsplash

Bakgrund

Israel-Palestinakonflikten är först och främst en territoriell konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Den har sin bakgrund i att europeiska judar från 1880-talet flyttade till ett område i Mellanöstern som heter Palestina. Det historiska Palestina utgör både dagens Israel och de ockuperade palestinska områdena, Gazaremsan och Västbanken.

Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som verkar för en judisk stat i det historiska Palestina. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten – en stat till varje folk. Önskan om en egen stat var även en reaktion på antisemitism och judeförföljelser i Europa.

Det historiska Palestina utpekades som en lämplig plats för att upprätta en judisk nationalstat. Anledningen var att judarna har sina historiska rötter där. Judar fördrevs från området omkring 70 e Kr och spreds över Europa och Mellanöstern.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes Osmanska riket och Palestina lades under brittiskt mandat. Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen i vilken den brittiska regeringen lovade att arbeta för ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket”.

Judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Den judiska befolkningen mer än tiodubblades under brittisk kontroll, från omkring 56 000 människor år 1917 till cirka 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då omkring en tredjedel av Palestinas totala befolkning.

En judisk stat skulle erbjuda säkerhet för alla judar i världen som sökte skydd och den judiska invandringen till Palestina fortsatte efter andra världskriget. Europas dåliga samvete för Förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat fick brett stöd.

Palestinierna ogillade utvecklingen. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska administrationen. Det var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.

Olivproduktion för palestinier
Olivproduktion har varit en viktig affärsaktivitet för palestinierna i flera hundra år, men har länge varit under hård press från den israeliska ockupationspolitiken. Foto: Frank M. Rafik/Flickr

1947: FN:s delningsplan

FN:s delningsplan från 1947, som aldrig blev en realitet.
FN:s delningsplan från 1947, som aldrig blev en realitet.

Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas militära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att Storbritannien överlät Palestinafrågan till FN.

FN:s generalförsamling antog den 29 november 1947 en resolution om att Palestina skulle delas i två delar där judarna tilldelades 55 procent av landytan medan palestinierna fick 44 procent. Det accepterades av den judiska rörelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 procent av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.

1948: Upprättandet av staten Israel

Staten Israel utropades av landets förste premiärminister David Ben-Gurion vid ett möte i Tel Aviv den 14 maj 1948. I sin deklaration redogjorde Ben-Gurion för judarnas historiska relation till området Eretz-Israel och hänvisade till Förenta Nationernas delningsresolution från 1947. Den nya staten erkändes omedelbart av USA och tre dagar senare av Sovjetunionen. The Declaration of the Establishment of the State of Israel | Ministry of Foreign Affairs (www.gov.il)

Direkt efter utropandet anfölls Israel av de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien. Inblandningen av andra länder då och senare har gjort att konflikten blivit känd som Mellanösternkonflikten.

Kriget ledde till att drygt 700 000 palestinier förlorade sina hem. Stora delar av den palestinska befolkningen fördrevs, ett händelseförlopp som bland palestinier går under beteckningen al-Nakba (”katastrofen”). Ungefär hälften av den palestinska befolkningen blev flyktingar och frågan om deras återvändande har förblivit olöst.

När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel övertagit ett landområde som utgjorde 77 procent av det historiska Palestina, det vill säga 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är likväl dessa 77 procent som i dag anses utgöra det folkrättsligt erkända Israel. Egypten och Jordanien tog kontroll över Gaza respektive östra Jerusalem och Västbanken.

1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket. Foto: gnuckx/Flickr
1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket. Foto: gnuckx/Flickr

1967: Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken

Nästa krig i Palestinakonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Kriget utkämpades i huvudsak mellan Israel på den ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra. Inom sex dagar hade Israel slagit ut sina motståndares flygvapen.

Sexdagarskriget ledde till att Israel tog kontrollen över Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien samt delar av Golanhöjderna från Syrien. Över 300 000 palestinier miste sina hem.

Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel.

Palestinskt motstånd

Krigen 1948 och 1967 la grunden för den palestinska motståndskampen, en kamp som både har varit i linje och i strid med internationell lag.

Internationell lag ger rätt till väpnat motstånd mot en ockupationsmakt. Samtidigt finns i restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Till exempel har man inte rätt att angripa civila. Palestinska organisationer, som PLO och Hamas, har använt och använder fortfarande terrorism som metod i kampen mot Israel.

De två största politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. I praktiken styr Hamas på Gazaremsan och Fatah på Västbanken.

Palestinier demonstrerar mot krigen på Gaza, augusti 2014, och möts med tårgas. Foto: AP/Majdi Mohammed
Palestinier demonstrerar mot krigen på Gaza, augusti 2014, och möts med tårgas. Foto: AP/Majdi Mohammed

Den palestinska frigörelseorganisationen (PLO) bildades år 1964 och leddes av Yasir Arafat från år 1969. PLO var sammansatt av många olika palestinska motståndsgrupper som jobbade för ett fritt Palestina. Flyktinglägren var de viktigaste rekryteringsplatserna för den palestinska motståndsstyrkan. Delar av motståndsrörelsen stod bakom terroraktioner, bland annat flygkapningar, för att rikta uppmärksamhet till palestiniernas situation.

Det diplomatiska genombrottet för PLO kom år 1988 då Arafat tog avstånd från användning av terror i striden för en självständig stat. Ungefär samtidigt utropade Det Palestinska nationalrådet (palestiniernas parlament i exil) den självständiga staten Palestina, bestående av Gaza och Västbanken, inkluderat östra Jerusalem. Många länder erkände staten och den palestinska förhandlingspositionen förstärktes av det faktum att ett uppror bröt ut året innan.

Upproren var i stort sett ickevåldsamma, ägde rum i de ockuperade områdena i Gaza och Västbanken och kallas ofta för den första palestinska intifadan. Ordet intifada betyder ”att skaka av” på arabiska, vilket i vardagligt tal uppfattas som uppror eller motstånd mot förtryckaren. Den första intifadan bidrog till förhandlingarna i den så kallade Osloprocessen.

Osloprocessen var förhandlingar som fördes mellan Israel och PLO och som till slut ledde fram till Osloavtalet I och II år 1993 och 1995. Avtalet ledde till att Israel erkände PLO som Palestinas rättmätiga representant och PLO erkände Israels rätt till att existera. Avtalet la en politisk grund för begränsat palestinskt självstyre genom upprättelsen av en palestinsk myndighet (the Palestinian Authorities - PA).

Osloavtalet la grunden för att senare kunna ta upp förhandlingarna om Jerusalem, de palestinska flyktingarna och upprättelsen av en självständig palestinsk stat. Avtalet innebar att PLO ställde krav angående det historiska Palestina.

Rättegången fick emellertid ett abrupt avslut då den israeliska statsministern Yitzhak Rabin blev mördad av en judisk extremist år 1995. Rabins efterträdare, Benjamin Netanyahu, var mindre villig att kompromissa än sin företrädare och Netanyahu och högersidans övertagande av regeringsmakten 1996 innebar att fronterna gradvis hårdnade. Osloprocessen ledde till att Palestina inte utropades till en självständig stat, vilket hade varit palestiniernas mål och krav.

Israels statsminister, Yitzhak Rabin (till vänster) med USA:s dåvarande president Bill Clinton och den palestinska ledaren Yassir Arafat, under signeringen av Oslo-avtalet 1993. foto: Israel Defense Forces/Flickr

Under 2000-talet, försämrades situationen gradvis. Palestinierna blev besvikna över att staten de lovades i Osloavtalet aldrig skapades. År 2001 bröt den andra palestinska intifadan ut i kampen mot ockupationen och förtrycket. Den här gången genomfördes ofta självmordsbombningar i Israel, vilket ledde till att den israeliska armén skärpte sitt grepp om Västbanken och Gaza avsevärt. Särskilt gick detta ut över den fria rörligheten för palestinierna, som var tvungna att gå igenom ett växande antal checkpoints och vägspärrar för att kunna förflytta sig, även inom det egna landet.

År 2002 började Israel byggandet av den så kallade separationsbarriären (även kallad muren) längs gränsen, som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet oåtkomligt för palestinierna. Det gör att Israel i princip stjäl palestinskt landområde. Muren har fördömts av FN och Den internationella domstolen i Haag har 2005 slagit fast att det strider mot internationell lag.

I Mesha på Västbanken skiljer den så kallade separationsbarriären en familj från resten av byn. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Om den israeliska ockupationen

Sedan Israel först ockuperade de sista palestinska områdena år 1967 har staten drivit på etableringen av israeliska bosättningar på Västbanken, vilket är i strid med folkrätten. I dag bor mellan 650 000 och 800 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem.

Majoriteten av de israeliska bosättarna har flyttat till de ockuperade områdena på grund av att den israeliska staten har gett dem ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden. Vissa bosättare menar att de har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar det palestinska östra Jerusalem och Västbanken. Israels bosättningspolitik på Västbanken har kritiserats av bland andra FN.

Förtryck och apartheid

FN:s tidigare särskilda rapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska territorierna, Michael Lynk, drog i en rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter den 25 mars 2022 slutsatsen att Israels 55-åriga ockupation av palestinska territorier är apartheid. Den nuvarande särskilda rapportören, Francesca Albanese, drar samma slutsats.

Israelisk apartheid innebär att palestinier förtrycks, diskrimineras och förföljs på rasistiska grunder, baserat på deras identitet som palestinier. Människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Amnesty International har tidigare kommit fram till att Israels politik gentemot palestinierna bryter mot apartheidkonventionen. Den israeliska organisationen B'Tselem har, liksom flera palestinska organisationer, framfört samma kritik. Också Sydafrikas ärkebiskop och Nobelpristagaren Desmond Tutu samt FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat Israels politik gentemot palestinierna för apartheid.

Palestinierna som har fått tillåtelse att arbeta i Israel står i kö för att komma igenom kontrollplatsen i Qalqilia. Foto: Ida Jørgensen Thinn
Palestinierna som har fått tillåtelse att arbeta i Israel står i kö för att komma igenom kontrollplatsen i Qalqilia. Foto: Ida Jørgensen Thinn

Gazaremsan under fortsatt israelisk ockupation

År 2005 beslutade Israel att dra tillbaka alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Två år senare byggdes två år en mur runt området och Israel har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.

Israel har genomfört ett antal militära operationer och raketattacker mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Stridigheter med sammanlagt tusentals dödade och skadade som följd bröt ut bland annat vid årsskiftet 2008-2009, sommaren 2014 och under våren 2014. De palestinska förlusterna har varit många gånger större än de israeliska.

Den israelska byn Sderot ligger intill Gazaremsan, och träffas ofta av palestinska raketer. Denna förskola har byggt ett raketsäkert tak. Foto: Ida Jørgensen Thinn
Den israelska byn Sderot ligger intill Gazaremsan, och träffas ofta av palestinska raketer. På förskola på bilden har det byggts ett raketsäkert tak. Foto: Ida Jørgensen Thinn

En tredje intifada

I oktober 2015 eskalerade åter våldet mellan israeler och palestinier. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken. En utlösande faktor var skärpt israelisk kontroll över området omkring al-Aqsa-moskén, en helig plats för islam, judendom och kristendom.

Under det palestinska upproret genomfördes flera knivattacker mot israeler. Israels svarade med bland annat utomrättsliga avrättningar. Misstänkta palestinier, liksom deras familjer, utvisades från östra Jerusalem och fick sina hem förstörda.

Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna. Protesterna samordnades inte av det palestinska ledarskapet utan var resultatet av individuella initiativ. De riktade sig också delvis mot det palestinska ledarskapet.

En palestinsk pojke står utanför ett hus som har ödelagts av israelska bomber i byn Beit Lahiya på Gazaremsan. Bilden är tagen timmar före en vapenvila mellan partena skulle ta slut. Foto: EPA/Mohammed Saber
En palestinsk pojke står utanför ett hus som har ödelagts av israelska bomber i byn Beit Lahiya på Gazaremsan. Bilden är tagen timmar före en vapenvila mellan partena skulle ta slut. Foto: EPA/Mohammed Saber

FN om människorättssituationen i de ockuperade områdena

Israels brott mot mänskliga rättigheter:

  • Israels blockering av Gazaremsan bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Blockeringen utgör ett kollektivt straff mot det palestinska folket, vilket anses vara ett krigsbrott.
  • På Västbanken är palestinierna ofta offer för husförstörelse, oavsiktliga arresteringar, våld och mord av israeliska bosättare, som sällan åtalas.
  • FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena har dragit slutsatsen att ockupationen i sig strider mot internationell lag, eftersom Israel tydligt bryter mot de regler som gäller för en laglig ockupation.

Palestinska brott mot mänskliga rättigheter:

  • Hamas har slagit, arresterat och torterat palestinier som har protesterat vid Gazaremsan.
  • De palestinska myndigheterna på Västbanken har strikta restriktioner på palestinska organisationer och yttrandefrihet, vilket har inkluderat fängsling av journalister.

Andra staters ansvar:

  • Israels systematiska och långvariga överträdelser av internationell lag – som inkluderar överträdelser av förordningar som antagits av FN:s säkerhetsråd – innebär att andra stater har ett ansvar att införa åtgärder för att stoppa brott mot internationell lag. Det hävdar FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena, Michael Lynk. Han rekommenderar att det internationella samfundet inför SANKTIONER mot Israel för att avsluta ockupationen.

Källa: Rapport från FN:s specialrapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska områdena (2019)

FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.
FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.

Sammandrabbningarna våren 2021

Från mitten av april 2021 ökade åter motsättningarna mellan israeler och palestinier efter att en israelisk domstol hade beslutat att över 70 palestinier skulle vräkas i Sheikh Jarrah. Beslutet ledde till sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

Den 10 maj stormade israelisk polis al-Aqsamoskén vilket resulterade i över trehundra skadade palestinier och ultimatum från Hamas att dra tillbaka polisnärvaron vid moskén. Kort efter att tidsfristen gått ut avfyrades tre raketer från Gaza vilket följdes av tusentals raketer från Gaza och israeliska flygräder som krävde närmare 200 liv.

Kriget 2023

Det senaste kriget mellan Israel och palestinierna startade den 7 oktober 2023 när Hamas genomförde en blodig terrorattack mot Israel. Beväpnade palestinier dödade över 1 400 människor, de flesta civila varav flera barn. Angriparna tog också omkring 240 personer som gisslan.

Hamas-attacken ledde till att den israeliska regeringen förklarade krig. Israel inledde en massiv bombkampanj mot Gazaremsan, som är ett tätbefolkat område med drygt 2 miljoner människor. Israel skärpte också blockaden och hindrade humanitärt bistånd. Det har lett till följande:

  • minst 30 000 palestinier har dödats
  • över 100 FN-medarbetare har dödats
  • 1,5 miljoner har blivit internflyktingar
  • akut brist på mat, rent vatten och säkerhet
  • akut behov av vård, mediciner och medicinsk utrustning
  • många sjukhus saknar el och bränsle.

FN-ledningen med generalsekreterare António Guterres i spetsen har fördömt Hamas terrordåd och krävt att gisslan friges. FN-chefen har vidare krävt skydd för civila, humanitär vapenvila, att FN och andra organisationer ska ges humanitärt tillträde och att en tvåstatslösning med säkra och erkända gränser för både Israel och ett Palestina måste vara målet även i fortsättningen.

Om våldshandlingarna har FN-chefen sagt följande: "Det palestinska folkets lidande kan inte rättfärdiga de fruktansvärda attackerna som Hamas begått, och de fruktansvärda Hamasattackerna kan inte motivera kollektiva straff mot det palestinska folket." 

FN:s hemsida om den pågående krisen i Gaza Israel-Gaza Crisis | United Nations

FN om människorättssituationen i de ockuperade områdena

FN har utsett en särskild rapportör som har uppgiften att följa och rapportera om människorättssituationen i de ockuperade palestinska områdena. Från 2022 innehas uppdraget av Francesca Albanese. Hennes senaste rapport publicerades i oktober 2023. Rapporten och andra dokument finns på FN:s hemsida. Special Rapporteur on the situation of human rights in the Palestinian territories occupied since 1967 | OHCHR

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan i FN:s historia, UNTSO, skickades 1948 till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. UNTSO är fortfarande kvar i området. Styrkan består av fredsobservatörer och militär personal som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att civila inte utsätts för övergrepp samt följa hur fredsavtalen efterlevs. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med andra fredsfrämjande insatser i regionen. Sverige bidrar med ett antal militärobservatörer till UNTSO. Background | UNTSO (unmissions.org) 

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit flera resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967. Israel har valt att ignorera kritiken. I FN:s säkerhetsråd stoppas de flesta resolutionsutkasten om konflikten av USA som använder sitt veto.

En palestinsk stat i FN?

Trots påtryckningar från Israel och USA valde den palestinska myndigheten att skicka in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om medlemskap i FN. Efter amerikanskt hot om veto ansökte palestinierna under president Abbas i stället om status som observatörsstat. Ansökan godkändes i november 2012.

Av FN:s 193 medlemsstater har 137 erkänt Palestina som stat. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014.

Den 1 april 2015 blev Palestina part i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC de första uppgifterna från den palestinska befrielserörelsen om att Israel skulle ha begått krigsbrott mot Palestina.

Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.
Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.

FN och de palestinska flyktingarna

Omkring hälften av det palestinska folket, 5,9 miljoner människor, är flyktingar. Palestinier som drevs på flykt under krigen 1948 och 1967 har inte fått återvända. De palestinska flyktingarna lever främst på Gazaremsan och Västbanken, och i grannländerna Jordanien, Libanon, Syrien och Egypten.

FN:s organisation för palestinska flyktingar, UNRWA, bistår med hälsovård och utbildning. USA, som har varit den största bidragsgivaren till UNRWA, beslutade 2018 att dra tillbaka nästan hela biståndet. En rad länder, bland dem Sverige, beslutade i början av 2024 att frysa utbetalningar till UNRWA efter anklagelser om samröre med terrorverksamhet.

Palestinska flyktingar
Palestinska flyktingar på västbanken. Foto: UN Photo/ Stephenie Hollyman

Tidslinje

1850-1920

Sionismen och Osmanska riket

Dagens Israel/Palestina är en del av Osmanska riket och är främst befolkad av araber.

Sionismen, idén om en judisk stat i Israel, växer fram bland judar i Europa.

1900-1947

Judisk utvandring

Under 1900-talet flyttar fler och fler judar till området.

1920-1948

Brittiskt mandat

Efter första världskriget tar Storbritannien kontroll över det som i dag är Israel och Palestina. Tillsammans med det som i dag är Jordanien kallas området "det brittiska mandatet Palestina". Både palestinska och judiska grupper gör uppror mot britterna.

1945-1947

FN:s delningsplan

Andra världskriget tar slut, och britterna anförtror ansvaret för den palestinska frågan till det nyetablerade Förenta Nationerna.

FN beslutar att dela upp området i en judisk och en palestinsk del. Judar accepterar förslaget. Palestinierna har ingen riktig representant i FN, men Arabförbundet avfärdar förslaget å deras vägnar.

Kamp mellan judiska och palestinska grupper bryter ut.

1948-1949

Det arabiska-israeliska kriget

Israel förklarar sig självständigt den 14 maj 1948.

Dagen efter går angränsande arabstater i krig mot den nya staten. Under kriget drivs omkring 700 000 palestinier på flykt. Israel tar kontroll över en stor del av de områden som var avsett för palestinierna enligt FN:s delningsplan.

Efter kriget kontrollerades Västbanken av Jordanien medan Gaza hamnade under egyptisk kontroll.

1967

Sexdagarskriget

Efter provokationer från Syrien, Egypten och Jordanien utbryter krig mellan Israel och dess grannländer. Arabstaterna är militärt underlägsna och kriget slutar efter bara sex dagar.

Då har Israel tagit Västbanken och östra Jerusalem från Jordanien, Sinaihalvön från Egypten och Golanhöjderna från Syrien.

1973

Yom Kippur-kriget

Under den judiska högtiden Yom Kippur försöker Egypten och Syrien att ta tillbaka mark de förlorade i sexdagarskriget. Israel får dock snabbt militärt övertag, och är på väg att tillfoga Egypten och Syrien ett nytt nederlag när vapenvila undertecknas.

Egypten och Israel undertecknar ett fredsavtal 1979. Egypten återfår kontrollen över Sinaihalvön i utbyte mot att landet erkänner Israel som självständig stat. Inget avtal har slutits mellan Syrien och Israel om Golanhöjderna.

1982-2000

Israel och södra Libanon

Efter att PLO attackerat Israel invaderar Israel Libanon, först 1978 och sedan 1982. PLO flyttar från Libanon till Tunisien. Israeliska styrkor söker sig tillbaka till en "säkerhetszon" i södra Libanon 1985, där de kommer att finnas kvar fram till 2000. Organisationen Hizbollah växer fram som protest mot den israeliska närvaron.

1987-1991

Det första palestinska upproret

Palestinierna på Västbanken, Gaza och östra Jerusalem gör uppror mot de israeliska ockupationsstyrkorna och kräver en separat stat. Upproret slås ned men en fredsprocess inleds.

1993-1995

Oslo-processen

Israel och PLO kommer överens om Osloavtalen 1993 och 1995. Där sägs att en palestinsk stat ska skapas inom fem år. Västbanken är indelad i tre områden; A, B och C. En självständig myndighet kontrollerar A, Israel kontrollerar C, medan B-området kontrolleras av de båda.

År 1995 mördas Israels premiärminister Yitzhak Rabin av en judisk extremist. Osloprocessen stagnerar.

1994

Israel och Jordanien sluter fred

Israel och Jordanien undertecknar ett fredsavtal och upprättar fulla diplomatiska relationer.

2001-2005

Det andra upproret

Missnöjet med att det inte skapats en palestinsk stat leder till ett nytt uppror. Palestinska organisationer genomför en serie terroristattacker mot civila i Israel. Israel stärker sitt grepp om Västbanken och Gaza vilket innebär att palestiniernas rörelsefrihet inskränks.

2006

Israel och Hizbollah krigar i Libanon

Hizbollah dödar israeliska soldater i en raketattack. Israel svarar med luftanfall mot Libanon. 1 109 libaneser och 43 civila israeler dödas under kriget som slutar med vapenvila i augusti samma år. Israel drar ut sina styrkor ur södra Libanon.

2006-2014

Palestinierna splittras

Efter att det islamistiska partiet Hamas vinner det palestinska valet i 2006 utbryter strider mellan Hamas och det andra stora palestinska partiet Fatah. Kontrollen över de palestinska områdena delas 2007. Hamas kontrollerar Gaza medan Fatah kontrollerar Västbanken. Israel ser Hamas som en terroristorganisation och införa stränga kontroller för både människor och varor som kommer till eller lämnar Gaza.

2008-2021

Återkommande krig i Gaza

Upprepade raketattacker från palestinska grupper på Gazaremsan leder till att Israel inleder en stor offensiv mot området. Cirka 1 400 palestinier och 13 israeler dödas under kriget. Israel får stark kritik från det internationella samfundet för att landet bombar tätbefolkade områden. Under 51-dagarskriget mot Gazaremsan sommaren 2014 dödas 2 100 palestinier, de flesta civila. Dessutom dödades 73 israeler, de flesta soldater. Under elvadagarskriget våren 2021 dödas och skadas flera hundra palestinier och tiotusentals fördrivs från sina hem.

Relaterade länder och konflikter

Läs våra landsprofiler för länder involverade i konflikten:

Läs våra konfliktprofiler som är relaterade till konflikten: