[[suggestion]]
Syrien

 

Bakgrund

Assad familjen har suttit vid makten i Syrien sedan Hafez al Assad genomförde en militärkupp 1971. Sedan 2000 är det sonen, Bashar al-Assad (andra från vänster i bakre raden), som varit president i landet. Foto: Wikimedia / Creative Commons

Syrien har styrts av familjen Assads och Baath-partiets auktoritära regim i över 40 år. Först av Hafez al-Assad som tog makten genom en militärkupp 1970, och sedan från år 2000 av hans son Bashar al-Assad. Baath-partiet definierar sig som socialistiskt och bygger på idén att förena hela arabvärlden i en federation.

När Bashar al-Assad tog över var Syrien en enpartistat och innan kriget bröt ut några år senare hade regimen inte mött något större motstånd på flera decennier. Många väntade sig demokratiska reformer när Bashar al-Assad tog över makten, men den ökade öppenheten blev kortvarig. Istället blev makten koncentrerad till några få personer, varav många ingick i presidentens närmsta familj.

Assad-familjen tillhör en av Syriens många religiösa minoriteter, alawiterna, som är en undergrupp till shia-islam. Den syriska regimen har därför nära band till det shia-muslimska landet Iran, och Hizbollah i Libanon. I Syrien finns även många kristna och kurder.

Majoriteten av befolkningen är däremot sunnimuslimer. Det har länge funnits missnöje bland sunnimuslimerna eftersom alawiter, som står för endast 10 procent av den syriska befolkningen, sitter på de centrala positionerna i regimen och därmed har bättre ekonomisk ställning än många andra syrier. Detta, kombinerat med ökad fattigdom, skapade stort missnöje bland befolkningen som ledde fram till de omfattande protesterna mot Assad-regimen under den så kallade arabiska våren, år 2011.

 

Den arabiska våren

Den arabiska våren började med att en man i Tunisien, vid namn Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot Tunisiens myndigheter. Därefter startade en våg av demonstrationer och krav på demokrati som spred sig från Tunisien till andra länder. Syrien var ett av många länder i mellanöstern där demonstranter efterfrågade demokrati. Den arabiska våren, som nådde Syrien i mars 2011, resulterade i flera demonstrationer runt om i Syrien. Protesterna straffades hårt av regimen och det brutala svaret på de fredliga demonstrationerna fick motståndet att sprida sig runt om i landet. Till en början vädjade demonstranterna framförallt till Assad om demokratisk förändring, men när Assads styrkor använde brutalt våld mot demonstranterna ökade kraven på hans avgång.

 

Inbördeskrig

2011 etablerade delar av oppositionen ett syriskt nationellt råd (SNC) i Turkiet. SNC krävde att Assad skulle avgå och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Förutom rådet stiftades även Fria syriska armén (FSA) för att bekämpa regimens styrkor. Både vanliga civila människor och de som hade hoppat av Assads armé blev en del av rebellstyrkorna som kämpar mot Assad-regimen.

Allt eftersom striderna intensifierades blev situationen på marken mer komplex. Nya oppositionsgrupper bildades, och det rapporterades att internationella krigare knutna till al-Qaida-nätverket kom till landet för att bekämpa regimen. Samtidigt rapporterades det även om alltmer brutala ageranden från den syriska regimen.

 

Konfliktens påverkan på grannländerna

Syriens grannländer Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet har påverkats kraftigt av konflikten i Syrien. Relationen till Syrien har exempelvis länge varit en viktig fråga i libanesisk politik och många har fruktat att kriget i Syrien ska leda Libanon in i ett nytt inbördeskrig. En av de stora utmaningarna för grannländerna är den stora mängden människor på flykt från Syrien som sökt skydd hos grannländerna på grund av kriget. Bland annat tog Turkiet emot omkring 681 000 människor på flykt från Syrien bara under 2017. Det motsvarar lite drygt 90 procent av alla människor som flydde från Syrien under det året. Inbördeskriget i Syrien har även ett nära samband med den kaotiska utvecklingen i Irak och framväxten av den islamska staten (IS).

 

Det stora politiska spelet

Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder - både i Mellanöstern och i resten av världen. Därför har både regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater. Även religiösa motsättningar mellan länder som är sunni och shia spelar in i konflikten.

Utöver sina nära band med Iran och med Hizbollah i Libanon får Assad-regimen ekonomiskt och politiskt stöd från Ryssland. Syrien är Rysslands enda kvarvarande allierade i Mellanöstern och i Syrien ligger dessutom Rysslands militärbas i Medelhavet. Ryssland har i stigande grad stöttat Assad-regimen militärt och i september 2015 inleddes Rysslands såkallade bombkampanjer.

Oppositionen är i sin tur stöttad av en stor del av det internationella samfundet med USA i spetsen. Sunni-muslimska länder som Saudiarabien, Turkiet och Qatar stöder oppositionen ekonomiskt och till viss del med vapen. I likhet med USA har dessa länder en ansträngd relation med Iran och senare även till terrororganisationen den islamska staten (IS).

 

Framväxten av IS

Syrien har blivit ett splittrat land. Assad-regimen kontrollerar områden i västra Syrien, huvudstaden Damaskus inkluderat. Andra områden kontrolleras av oppositionsgrupper.

Den islamska staten (IS), tidigare främst verksamma i Irak, kontrollerade efter 2014 stora områden i östra Syrien. På senare tid har de däremot förlorat större delen av sitt territorium. IS växte delvis fram under kriget i Syrien. De tjänade på att USA, Saudiarabien och Qatar stöttade upprorsgrupper i kampen mot Assad-regimen i början av inbördeskriget.

Eftersom det låg i Assad-regimens intresse att få sina motståndare att framstå som sunni-islamistiska terrorister blev framväxten av IS på många sätt en fördel. Assad kunde då presentera sin egen regim som det enda och bästa alternativet i förhållande till ett IS-lett Syrien fullt av kaos.

De länder som tidigare varit upptagna med att stötta oppositionsgrupper, såsom USA och Saudiarabien, lägger nu mer fokus på att bekämpa IS, både i Syrien och i Irak. USA etablerade en internationell koalition i kampen mot IS, och inledde bombningar av IS-mål i Syrien i 2014.

Det finns två sidor av Turkiets roll i kampen mot IS. Å ena sidan har Turkiet först och främst bombat kurdiska mål, medan kurderna har kämpat mot IS på frontlinjen i kurdiska områden som gränsar mot Syrien och Irak. Å andra sidan är Turkiet officiellt en del av den USA-ledda koalitionen som kämpar mot IS. En koalition faktiskt som stöttar kurderna i kampen mot IS. Turkiet fruktar kurdernas kamp om självständighet i Turkiet och dess grannländer, vilket är den främsta bakomliggande orsaken till den dubbla rollen.

Läs mer om den islamska staten här

BBC har kartlagt konflikten här

 

 

Kritisk humanitär situation

  • Kriget har lett till att över 12 miljoner syrier är på flykt. Det är mer än halva landets befolkning. Över hälften av dessa 12 miljoner människor är på flykt inom landet, medan de flesta av de som lämnat landet befinner sig i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.
  • Den humanitära situationen för civilbefolkningen är mycket kritisk, och FN uppskattar att över 13 miljoner människor behöver humanitär hjälp.
  • Enligt FN:s särskilda sändebud för Syrien har det mellan 2011-2018 dött omkring 400 000 människor i konflikten. Det är svårt att ge exakta siffror i den här typen av situation. Enligt Uppsala Universitets konfliktdatabas rör det sig om strax över 280 000 dödsfall 

 

 

Kampen om Idlib

Under 2018 handlar den viktigaste kampen i Syrienkriget om provinsen Idlib i norra Syrien. Tiotusentals rebeller och även miljontals civila människor på flykt från andra delar av Syrien befinner sig i Idlib. Det skapar en komplicerad situation där det är viktigt att det inte blossar upp fullskaliga stridigheter i Idlib, för att kunna undvika en enorm humanitär katastrof. FN:s generalsekreterare António Guterres har bland annat sagt att Idlib annars riskerar att bli den största humanitära krisen i Syrienkriget hittills. Totalt rör det sig om cirka 3 miljoner civila varav omkring 1 miljon är barn.

Förutom Assad-regimens styrkor är Idlib även omringat av Turkiska, Ryska och Iranska styrkor. Turkiet har stöttat rebellerna i området, bland annat för att motverka kurdiskt självstyre. USA har gett en varning till Assad-regimen när det gäller användning kemiska vapen i kampen mot rebellerna i Idlib, men har annars accepterat att det används militärt våld i provinsen.

 

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd har varit nästan helt lamslaget i den syriska konflikten. Med Libyen-ingripandet färskt i minnet har Ryssland och Kina argumenterat mot att FN ska lägga sig i Syriens interna angelägenheter. De har lagt sitt veto flera gånger i säkerhetsrådet i samband med kriget i Syrien, till exempel år 2011, 2012, 2014 och 2016.

Rysslands och USA:s olika syn på Assad-regimens framtid har varit ett av hindren för en omfattande och kraftfull resolution i Säkerhetsrådet. USA har länge menat att Assad-regimens avgång är en förutsättning för en lösning i Syrien. Ryssland däremot stöttar Assad-regimen och menar att regimen behövs för att bekämpa rebellgrupper som IS. Ryssland menar också att Säkerhetsrådet inte kan acceptera en regimändring i en suverän stat.

En av de få sakerna som Säkerhetsrådet har enats om när det gäller Syrien är en resolution som kräver att konfliktens samtliga parter släpper genom nödhjälp till civilbefolkningen. 19 december 2016 kom Säkerhetsrådet också överens om, i kölvattnet av Assad-regimens brutala offensiv, att låta FN-observatörer kontrollera en trygg evakuering av civila ut från östra Aleppo.

Säkerhetsrådet har förutom detta även enats om sanktioner mot IS och andra liknande terrorgrupper som är verksamma i Syrien. Däremot har Säkerhetsrådet inte kommit överens om militära sanktioner mot dessa. Trots det har en USA-ledd koalition har bombat IS-mål i Syrien i alla fall. Eftersom koalitionen inte har fått ett FN-mandat som tillåter den typen av militära insatser på syriskt territorium är den typen av bombning väldigt problematisk, sett från ett folkrättsligt perspektiv. Ryssland har också bombat i Syrien, men eftersom Ryssland blivit tillfrågade av Assad-regimen har Ryssland en bättre folkrättslig utgångspunkt för användning av våld i Syrien än de andra länderna.

En granskningskommission från FN har bekräftat att syriska säkerhetsstyrkor har begått brott mot mänskligheten som inkluderar bland annat massaker, kidnappningar, tortyr, våldtäkt och mord på civila. Även rebellstyrkor har tagit regimsympatisörer till fånga och beskylls för avrättningar.

I april 2012 sände FN en observatörsstyrka (UNSMIS) till Syrien för att övervaka fredsplanen åt Kofi Annan. Annan var utnämnd som FN och Arabförbundets särskilda sändebud, men hans fredsplan misslyckades. UNSMIS bidrog genom att dokumentera en del av massakerna i landet, men hade i och med sin ringa styrka på 300 soldater, svårt att täcka upp hela Syrien. UNSMIS blev avvecklat då mandatperioden var över i augusti 2012 och Kofi Annan avsade sig sitt medlande uppdrag. Annan ersattes av Lakhmi Brahimi. Medan Brahimi försökte etablera fredsförhandlingar i Syrien fick FN en grupp vapeninspektörer på plats i augusti 2013. Bristen på framgång i fredsförhandlingarna gjorde att Brahimi avslutade sitt uppdrag våren 2014.

Staffan de Mistura blev FN:s särskilda sändebud i februari 2015. Mistura har försökt att få parterna i konflikten att mötas i förhandlingar. En del vapenvilor har införts, men endast med tillfällig framgång. Förhandlingar har också ägt rum utanför FN:s regi. Utöver representanter från de syriska myndigheterna och den syriska oppositionen har även Ryssland, Iran och Turkiet har deltagit i dessa förhandlingar.