[[suggestion]]
Ukraina

 

Bakgrund

Från 1922 till 1991 var Ryssland och Ukraina delar av Sovjetunionen. Fram till 1957 tillhörde Krimhalvön den ryska delen av det enorma Sovjetunionen. Ledningen för Sovjetunionen beslutade då att flytta Krim till den ukrainska delen. Krim var fortfarande en del av Sovjetunionen men administrerades av den ukrainska sovjetrepubliken. Makten över både Krim och Ukraina låg fortfarande i Moskva, som idag är Rysslands huvudstad.

När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att 90 % av befolkningen röstade för självständighet. Ledningen i Moskva accepterade att Krim blev en del av det nya Ukraina, trots att majoriteten av medborgarna i Krim var så kallade etniska ryssar. Efter det kalla kriget blev Krim således folkrättsligt en del av staten Ukraina.

Det kalla kriget var en konflikt mellan öst och väst som varade mellan 1945 och 1991. Perioden präglades av kapprustning, hot om kärnvapenkrig och en maktkamp med fokus på ideologi. Öst var mer kommunistiskt medan ideologin i väst var mer kapitalistiskt med fokus på demokrati och politiska val. Den största makthavaren i öst var Sovjetunionen som styrdes från Moskva. Den främsta kraften i väst var USA med västeuropeiska länder som främsta allierade. Alliansen i väst organiserades genom Nato, en militär organisation och försvarsallians som bildades i kampen mot Sovjetunionen.

Förhållandet mellan Moskva och Väst har inte varit lika spänt som det är nu sedan kalla kriget. Det främsta hotet den gången var risken att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Det hotet finns fortfarande kvar.

Konflikten i Ukraina börjar

Ukraina gränsar både till Ryssland och EU. Ukraina har därför i princip intresse av goda relationer med båda parter. Ändå förespråkar olika grupper inom Ukraina ett närmare samarbete med den ena av parten. Identitet spelar en viktig roll för vilken sida man förespråkar. De flesta EU-anhängare bor i västra Ukraina och de flesta ryska anhängare bor i de östra delarna av landet. Det var valet mellan en nära relation med EU/väst eller med Ryssland som skapade krisen i Ukraina.

Viktor Janukovitj var Ukrainas president fram till februari 2014, då riksdagen avsatte honom från makten. Anledningen var att EU hade erbjudit Ukraina ett så kallat associeringsavtal. Detta avtal skulle föra Ukraina närmare EU. EU insisterade samtidigt att ett sådant avtal förhindrade ett framtida medlemskap i en ryskledd ekonomisk union. Ryssland hade nämligen redan etablerat en ekonomisk union tillsammans med bland andra Vitryssland och Kazakstan, och hade planer på att inkludera även Ukraina i denna.

EU: s förslag tvingade Janukovitj att välja sida. Janukovitj var inledningsvis positiv till ett närmare samarbete med EU men ville samtidigt inte skapa ett större avstånd till Ryssland. Därför avstod han från att underteckna avtalet med EU och undertecknade ett avtal med Ryssland istället. EU-anhängarna i Ukraina visade sitt missnöje genom att i november 2013 demonstrera på torget Maidan i huvudstaden Kiev. Hundratusentals personer deltog och protesterna var också motiverade av missnöje kring regeringens dåliga styre av landet, bland annat på grund av korruption.

Janukovitsj avsätts som president i Ukraina

Den ukrainska regeringens tuffa reaktion mot demonstrationerna ledde till en upptrappning av våldsamma sammandrabbningar i Kiev. Det slutade med att parlamentet avsatte president Janukovitj i februari 2014. Denna handling kan definieras som en statskupp eftersom de folkvalda inte kunde följa handlingar och inte hade 3/4 majoritet som konstitutionen kräver för ett sådant beslut. Många talar likväl inte om detta agerande som en statskupp, möjligen på grund av att majoriteten i parlamentet trots allt röstade för att avsätta Janukovitj.

Trots att Janukovitj avsättning kan ses ha skett olagligt, anses det av kommentatorer och politiker i väst vara något positivt för demokratin i Ukraina. En sådan tolkning antyder att det tidigare ukrainska styret var korrupt och auktoritärt, delvis på grund av att ukrainska demonstranter behandlades våldsamt och att det infördes anti-protestlagar. Ryssland hade en annan syn på vad som hade hänt: Väst hade hjälpt demonstranter - många av dem nynazister - att avsätta den demokratiskt valda presidenten. Detta för att sedan införa ett illegitimt, västvänligt ledarskap i Ukraina som senare skulle underteckna associeringsavtalet med EU.

Ryssland annekterar Krim

Ryssland reagerade på statskuppen genom att ta kontroll över Krimhalvön med militära styrkor. Ryssland hade redan en laglig militärbas i Krim och genomförde operationen snabbt och enkelt, utan strider. Därefter hölls val i Krim om att anslutas till Ryssland. Nästan alla som deltog röstade ja. Valet var dock inte internationellt erkänt. 13 av de 15 medlemmarna i FN: s säkerhetsråd röstade för att ogiltigförklara valet. Ett problem med valet var att befolkningen på Krim inte hade rätt att ta den typen av beslut på egen hand. Valet var också problematiskt, eftersom det i praktiken stod mellan två former av utbrytning från Ukraina.

I mars 2014 beslöt sig Ryssland för att annektera Krim, vilket innebär att Krim ansågs vara en del av Ryssland. De flesta andra länder i världen erkänner inte Krim som en del av Ryssland. Rysslands agerande i Krim motiverades delvis av rädsla för att Krim skulle kunna användas som en Natobas under den nya ukrainska regimen.

Ryssland gav också stöd till pro-ryska rebeller i östra Ukraina. Dessa var emot myndigheterna i Kiev och inspirerades av Rysslands annektering av Krim. Detta ledde till sammandrabbningar mellan de pro-ryska rebellerna på ena sidan och den ukrainska armén och paramilitära nationalister på den andra. Dessa sammandrabbningar började under april 2014. Striderna ägde främst rum i provinserna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina.

Militärer från Ryssland var också inblandade. Detta erkände Putin för första gången den 17 december 2015, även om han samtidigt specificerade att det inte handlade om några reguljära styrkor från det nationella ryska militärväsendet. Senare forskning, bland annat baserat på satellitbilder, fastställde år 2019 att omkring 300 ryska militära fordon och stridsvagnar var inne i Ukraina under den avgörande delen av kriget, på sensommaren år 2014. De ryska styrkorna deltog då på de pro-ryska separatisternas sida i kriget mot de ukrainska regeringsstyrkorna.

Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina sågs som tydliga brott mot folkrätten. Detta är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland. Ryssland svarade med att också införa sanktioner, bland annat genom att helt sluta importera mat från Väst. Rysslands handlingar blev, förutom en reaktion på statskuppen och Ukrainas avtal med EU, även knutna till ukrainsk inrikespolitik genom att till exempel ifrågasätta de etniska ryssarnas rättigheter i Ukraina.

 

Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten

Den lokala konflikten: Pro-ryska och anti-ryska

Omkring 17 % av de som bor i Ukraina är etniska ryssar, och ännu fler har ryska som sitt modersmål. Myndigheter i Ryssland, med president Vladimir Putin i spetsen, hävdar att Ryssland har ett ansvar gentemot etniska ryssar i Ukraina, där de flesta bor i de östra delarna. Detta trots det faktum att de är ukrainska medborgare.

Något som har skapat oro mellan grupper i Ukraina har varit frågan om vilken status det ryska språket bör ha i landet. Denna del av konflikten eskalerade när det ukrainska parlamentet efter avsättandet av Janukovitj, fråntog regioner i Ukraina rätten att bevilja ryska (och andra minoritetsspråk) status som officiellt språk. Många rysktalande ukrainare kände att Ukraina höll på att bli en icke-ryssvänlig plats och fruktade ökad ukrainsk nationalism. Många ville därmed knyta starkare band med Ryssland. Ukrainsk nationalism ses också som ett problem bland fler etniska minoriteter i Ukraina, inte bara av ryssarna.

Den 25 maj 2014 ägde ett nytt presidentval rum i Ukraina. Affärsmannen Petro Poroshenko vann. Strax efter valet satte den nya ukrainska regeringen in en större offensiv mot rebellkontrollerade områden i de östra delarna; främst i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering och Nato anklagade Ryssland för att skicka trupper och militär utrustning som stöd till rebellerna i östra Ukraina. Ryssland avvisade anklagelserna.

Rysslands agerande i Ukraina kan inte enbart kopplas till att Janukovitsj avsattes, till frågan om EU eller behandlingen av ukrainska ryssar. Det är också en reaktion från Rysslands sida på Nato:s expansion i öst sedan Sovjetunionen föll eftersom Ryssland signalerar att Ukraina är en del av Rysslands säkerhetsområde. Ukraina fungerar som en slags gräns för hur långt Ryssland tillåter Nato att expandera österut.

Den internationella konflikten: Nato och Ryssland

Det var det kalla kriget som var anledningen till att Nato upprättades 1949. Nato fortsatte att existera även efter det kalla krigets slut. Organisationen fick även många nya medlemmar, vilket innebar att Nato expanderade österut. 12 länder blev medlemmar i Nato efter 1991; Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Albanien och Kroatien. Det forna Östtyskland (DDR) blev också en del av Nato genom Tysklands enande 1990. De flesta av de nya Nato länderna var i militär allians med Sovjetunionen under det kalla kriget, i den så kallade Warszawapakten. Ryssland ogillade i synnerhet att de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) blev Natomedlemmar, eftersom dessa också hade varit en del av Sovjetunionen. Detsamma gäller Ukraina.

De som kritiserar Natos expansion österut påpekar att en sådan utvidgning provocerar Ryssland då ryssarna känner sig omgivna av amerikanska militärbaser, och att detta skapar en osäkerhet som leder till konflikt. De försök som gjorts att införliva Ukraina (och Georgien) i Nato är därför att gå för långt. Natos utvidgning österut kan av ryssarna också upplevas som ett svek eftersom det bryter det löfte som amerikanska myndigheterna gav Sovjetunionen under upplösningen av det kalla kriget.

Förespråkare för Natos expansion ser snarare att öst-väst konflikten är latent eller oundviklig och att expansionen handlar om försiktighetsåtgärder. Ett annat perspektiv är att argumentera utifrån en demokratisk princip; att varje enskild stat bör få välja vilka organisationer de ska vara medlem i. Ryssland ska inte få bestämma detta.

Under 2008 bekräftade Nato att Ukraina och Georgien på sikt vill bli medlemmar i Nato. Planen frystes när Janukovitj blev president i Ukraina 2010, men återupptogs efter att han avsattes. I december 2014 beslutade Ukrainas parlament att landet skulle ändra sin status för alliansfrihet och arbeta för ett Nato-medlemskap.

Oavsett om det är positivt eller negativt, så finns det mycket som tyder på att Natos och EU:s expansion gör att Ryssland känner sig inträngda i ett hörn. Den tidigare amerikanska försvarsministern, Robert Gates, sa att planerna på att inkludera Ukraina och Georgien i Nato "underminerar syftet med alliansen och ignorerar hänsynslöst det ryssarna ser som avgörande nationella intressen".

Fredsavtal och mer krig

Ett fredsavtal mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna undertecknades i östra Ukraina den 20 september 2014, arrangerat av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Fredsavtalet bröts flera gånger vilket ledde till att parterna ingick i ett nytt fredsavtal i februari 2015, det så kallade Minsk-avtalet. Minsk-avtalet bröts även det flera gånger av bägge parter i konflikten och istället trappades konflikten upp samma år som parterna ingick i fredsavtalet. Våldet har fortsatt åren efter.

Konflikt om Azovska sjön

Hösten 2018 tilltog konflikten på nytt. Det som utlöste eskaleringen var en strängare rysk kontroll av ukrainska skepp på väg in och ut genom Azovska sjön. Ryssland har sedan annekteringen av Krimhalvön år 2014 haft kontroll över Kertjsundet, som ligger mellan Ryssland och Krim och knyter Azovska sjön till Svarta havet. Detta har bidragit till oenigheter mellan Ryssland och Ukraina gällande var territoriegränserna i Azovska sjön egentligen går. Myndigheterna i Ukraina reagerade på den tilltagna konflikten med att införa militärt undantagstillstånd i landet, som innebär att normala lagar är åsidosatta för att myndigheterna ska få större spelrum under en kris.

Nya fredsförhandlingar

Våren 2019 valdes Volodymyr Zelenskij till Ukrainas nya president. Han erbjöd att ingå i nya samtal med Putin för att få ett slut på konflikten. Putin och Zelenskij samtalade på telefon flera gånger under sommaren 2019.

Utgångspunkten för samtalen är parternas positioner från Minsk-avtalet år 2015, där Ryssland menar att Ukraina måste acceptera de pro-ryska separatisternas önskan om ökat självstyre och deras rätt till att tala det ryska språket. Ukraina menar att Ryssland måste sluta stötta separatisterna och dra sig ut från östra Ukraina och att det därefter kan genomföras demokratiska val i området med internationella observatörer.

FN:s roll i konflikten

Runt 13 000 människor har dött sedan kriget började år 2014 enligt FN-observatörer. Kriget har också bidragit till att omkring 800 000 ukrainare är tvingade från sina hem och befinner sig på en annan plats inom landet, medan över 125 000 människor har flytt från Ukraina.

FN:s tidigare generalsekreterare, Ban Ki-moon, varnade länder i väst om att det inte finns en militär lösning på konflikten i Ukraina. 24 september 2014 organiserade FN:s kommissariat för flyktingar (UNHCR) leveranser av nya och moderna byggmaterial till östra Ukraina. Det var menat som en nödlösning för att reparera förstörda hus. FN:s kontor för humanitära insatser (OCHA) meddelade i augusti 2019 att omkring 3,5 miljoner människor har behov av nödhjälp i Ukraina.

Konflikten i Ukraina har diskuterats i FN:s säkerhetsråd. Eftersom Ryssland är både en part i konflikten och har vetorätt i säkerhetsrådet kan inte säkerhetsrådet fungera som ett effektivt politiskt organ som vidtar sanktioner i denna situation. Den främsta funktionen för säkerhetsrådet i denna situation är att vara ett forum för samtal mellan parterna och att utföra symboliska avstämningar.

Tidslinje över den internationella konflikten om Ukraina

Konflikten i Ukraina är inte bara en konflikt mellan ukrainare. Det är också en internationell konflikt mellan Ryssland och väst. Denna tidslinje visar den maktpolitiska historien mellan dessa, bland annat genom att illustrera NATO och EU:s expansioner i östra Europa sedan Sovjetunionens fall. Historien om det kalla kriget och utvecklingen i Europa efter 1990 är viktig för att förstå Rysslands olagliga maktanvändning i Ukraina år 2014.

  • Under det kalla kriget bildade Väst militäralliansen NATO 1949. Sovjetunionen bildade i sin tur den militära alliansen Warsawapakten 1955. Kartan visar hur stora dessa allianser blev i loppet av det kalla kriget.

  • EU:s ursprung härstammar från 1950 då sex länder bildade Europeiska kol- och stålgemenskapen. Kartan visar hur stort EU var innan det kalla kriget var över.

  • Sedan slutet av det kalla kriget har EU expanderat österut. EU har fått 16 nya medlemsland sedan 1990. De flesta av dem är länder som tidigare var en del av Warsawapakten.

  • Sovjetunionen upplöstes 1991 vilket blev slutet på det kalla kriget. Moskvas makt i Europa hade på kort tid blivit mycket mindre. Samtidigt expanderade NATO österut. Sedan slutet av det kalla kriget har NATO fått 12 nya medlemsländer, de flesta tidigare medlemmar av Warsawapakten.

  • Rysslands president Vladimir Putin (t.v.) har haft stor makt i Ryssland sedan år 2000 då han blev president för första gången. Här syns han tillsammans med tidigare generalsekreterare för FN, Kofi Annan. Foto: UN Photo/Eskinder Debebe

  • Viktor Janukovitsj valdes till president i Ukraina 2010. Han var pro-rysk samtidigt som han strävade efter en god relation till EU. Då EU lade fram ett frihandelsavtal med Ukraina ledde det till att Janukovitsj var tvungen att välja sida, mellan EU och Ryssland. Ett sådant ultimatum la grunden för interna splittringar i Ukraina.

  • Janukovitsj avvisade EU:s förslag och skrev under ett avtal med Ryssland istället. Det ledde till stora demonstrationen från EU-anhängare i Ukraina i november 2013. Bilden visar en sådan demonstration på Maidan-platsen i huvudstaden Kiev 26 februari 2014. Foto: Sasha Maksymenko/Flickr.

  • Anti-Janukovitsj-demonstrationerna förde med sig dödsfall i de sammandrabbningar som uppstod med polisen. Bilden visar en begravningscermoni den 22 februari 2014, samma dag som det ukrainska parlamentet röstar för att avsätta den demokratiskt valda presidenten, Viktor Janukovitsj. Janukovitsj hävdar att parlamentets beslut var en statskupp och lämnar landet. Foto: NTB Scanpix/Reuters/Baz Ratner.

  • Det ukrainska parlamentet vedertog att landet ska lämna sin status som alliansfritt och ska istället arbeta för ett medlemskap i NATO. Det kan dock ta flera år innan Ukraina blir medlem, bland annat på grund av en rad inträdeskrav. Foto: Statsministerens kontor/Flickr  

  • När Janukovitsj avsattes ledde det till pro-ryska reaktioner i östra Ukraina och på Krim-halvön. Pro-ryska separatister tog kontrollen över Krim i februari 2014 och Ryssland har sedan dess tagit besittning över området. Rysslands agerande stred mot folkrätten och blev startskottet för den internationella konflikten mellan Ryssland och Väst.

  • Rysslands annektering av Krim inspirerade pro-ryska grupperingar i östra Ukraina till att protestera mot ledningen i Kiew. Detta utlöste inbördeskrig i Ukraina, där Ryssland gick in och stöttade de pro-ryska grupperna. FN meddelade i november 2014 att över 4300 människor dött som ett resultat av kriget. Bilden visar frivilliga paramilitära styrkor för det ukrainska högerpopulistiska partiet, som kämpar mot pro-ryska grupper i Donetsk i östra Ukraina. Foto: NTB Scanpix/AFP photo/Vasily Maximov