[[suggestion]]
Afghanistan

Introduktion

Afghanistan-konflikten har länge stått mellan den väststöttade regimen huvudstaden Kabul och på den andra sidan, rebellgrupper med islamistiska gruppen Taliban i spetsen. Konflikten började då USA invaderade Afghanistan efter al-Qaidas terrorattack mot USA den 11 september 2001. 

Bakgrund

Taliban, som är en islamistisk rörelse, var fram till den USA-ledda invasionen 2001 de som satt med regeringsmakten i Afghanistan. 

Att veta framväxten av Taliban-rörelsen och deras förhållande till al-Qaida, ett internationellt terrornätverk bestående av islamistiska extremister organiserade i olika lokala grupper, är viktigt för att förstå varför Afghanistan blev ett mål för USA:s så kallade globala krig mot terror.

Framväxten av Taliban-rörelsen i Afghanistan har sina rötter i det kalla kriget, när USA och Sovjetunionen stöttade varandra i det som kallas det afghansk-sovjetiska kriget under perioden 1979–1989. 

Kriget 1979–1989: kommunism mot islamism

Det afghanska kommunistpartiet tog makten i Afghanistan efter en statskupp år 1978. Den kommunistiska regeringen initierade reformer som skapade konflikt med de konservativa islamistiska styrkorna i landet. Konflikten utlöste ett inbördeskrig. 

Inbördeskriget ledde till att Sovjetunionen invaderade grannlandet Afghanistan för att säkerställa att den kommunistiska regeringen inte föll. Men den afghanska motståndsrörelsen, känd som Mujaheddin, fick omfattande internationellt stöd - främst från USA. 

USA skickade vapen, pengar och utrustning till Afghanistan genom Pakistan. USA såg kriget i Afghanistan som en viktig arena i maktkampen mot Sovjetunionen under det kalla kriget.

Islamister tar över regeringsmakten

När Sovjetunionen drog tillbaka sina styrkor 1989, upphörde kriget mot kommunisterna, och kommunistregeringen föll 1992. Förströelsen efter kriget, och maktvakuumet som följde, ledde till att olika rebellgrupper fortsatte kriget mellan dem. 

Afghanistan gick in i ett nytt inbördeskrig där förändrade allianser och etniska grupper stod mot varandra. Inbördeskriget varade fram till den islamistiska Taliban-rörelsen gradvis fick kontroll över regimen Kabul, och tog makten år 1996. 

Den utlösande orsaken

Efter att Taliban-rörelsen tog över regeringsmakten, tillät de terrornätverket al-Qaida att etablera sin huvudbas i Afghanistan. Al-Qaida grundades och leddes av Osama bin Laden, som rekryterade tidigare Mujaheddin-soldater till sitt terrornätverk.

Efter att Sovjetunionen besegrades, blev USA den islamistiska gruppens största fiende. Al-Qaida försökte därför begå ett antal terrorattacker mot USA under de följande åren och de stod bakom terrorattacken i USA den 11 september 2001. 

Efter terrorattacken krävde USA att bin Laden, al-Qaidas grundare och ledare, omedelbart skulle utlämnas från Afghanistan, men utan framgång. Samtidigt hotade USA den afghanska taliban-regeringen att angripa Afghanistan med militära medel. 

Talibanregimen mötte aldrig det amerikanska kravet, och den 7 oktober 2001 började USA därför att bomba Afghanistan efter att ha åberopat rätten till självförsvar. Flera andra länder backade USA i detta och menade att de hade rätt till att invadera Afghanistan till följd av terroristattackerna den 11 september 2001. 

Det var terrorattacken mot USA, och att al-Qaidas ledning befann sig i Afghanistan, som var den utlösande orsaken till konflikten i Afghanistan som vi känner den idag – med västerländska militärstyrkor på ena sidan, och taliban-rörelsen på den andra. 

Afghanistan-kriget börjar

I samarbete med rebellgrupper i den så kallade Norra Alliansen i Afghanistan, flyttade amerikanska styrkor mot Kabul och störtade taliban-regimen två månader efter att invasionen hade börjat. 

Med sig fick USA ett antal allierade länder i kriget mot Afghanistan. Kriget beskrevs av den amerikanska presidenten George Bushs administration som början på ett globalt krig mot terror - där målet var att bekämpa terroristnätverk som al-Qaida och andra regimer som höll med dem, exempelvis regeringen i Afghanistan. 

Taliban blir återigen en rebellgrupp

Trots talibanregimens fall var kriget inte över. Efter att ha undvikit fullständigt nederlag i krigets första fas, omgrupperades de återstående talibanerna sig. 

Från början av gränsområdet till Pakistan, återupptog de ett omfattande gerillakrig mot den afghanska regeringen och de internationella styrkor som stöttade det. 

Striderna ökade år för år, och under 2007–2008 hade taliban-rörelsen återfått kontroll över både södra och östra Afghanistan. 

Underliggande drivkrafter: den lokala konflikten

Taliban-rörelsens främsta motståndare lokalt i Afghanistan hade länge varit den Norra Alliansen, som bestod av flera grupper, ledda av krigsherrar med olika intressen, men med en gemensam fiende i Taliban. USA gjorde därför Norra Alliansen till sin främsta lokala allierade partner under invasionen 2001. 

Den norra alliansen har länge stått stark bland etniska grupper som hazarer, tadzjiker och uzbeker i norra Afghanistan, medan talibanerna har fått mest stöd bland pashtuner på landsbygden i södra och östra Afghanistan. Redan före 2001, under tiden då talibanerna var vid makten, hade den norra alliansen kontakt med USA och hade kontroll över en liten del av landet i nordost. 

Med USA och andra allierade militärstaters inträde i landet 2001 förändrades maktbalansen mellan Talibanerna och krigsherrarna i norra delen av landet. Talibanerna tappade aldrig sin lokala maktbas helt, inte ens efter att de kastats ut från Kabul och när den Norra alliansen fick ökad makt genom den nya regeringen. 

Lokal maktkamp som drivkraft i konflikten

Centralmakten i Kabul har representerat ett potentiellt hot mot lokala aktörers maktposition. Många har därför haft intresse av att stötta rebellgrupper såsom talibanerna. Detta även om de i utgångspunkten inte sympatiserar med dem.

Bristen på kunskap om lokala maktförhållanden, kombinerat med bristen på en enhetlig strategi och kommandostruktur har gjort det svårt för de internationella styrkorna att skapa fred och stabilitet i Afghanistan. 

Kriget mot terror

Kriget i Afghanistan blev starten på en ny amerikansk utrikespolitisk agenda som blev känt som ”kriget mot terror”. Kriget sågs som en global kamp mot al-Qaida och dess allierade och förutom Afghanistan bedrev USA krigsföring mot flera länder såsom Irak, Pakistan, Jemen, Somalia och Syrien - ofta i strid mot internationell lag. 

Forskning från Brown University i USA har uppskattat att över 800 000 människor har avlidit till följd av kriget mot terror och minst 37 miljoner människor har förlorat sina hem till följd av USA:s krig under åren efter den 11 september 2001.

2021: Krigets slut?

USA:s president, Joe Biden, förklarade våren 2021 att USA:s militära styrkor ska lämna Afghanistan innan den 11 september samma år. Det datumet är symboliskt viktigt, eftersom det är exakt tjugo år efter al-Qaidas terrorattack mot USA, som var orsaken till att USA i första hand invaderade Afghanistan.

USA:s tillkännagivande om att kalla hem sina soldater från Afghanistan kan vara början av slutet på det långa kriget i Afghanistan. Det kan också ge talibanerna en förnyad tro på sina egna ambitioner, vilket ger dem bättre möjligheter att ta kontroll över strategiskt viktiga delar av landet och sätta högre press på regeringen i Kabul. 

Tillbakadragandet av amerikanska och andra internationella styrkor kan ge nya möjligheter för fred i Afghanistan. Men det kan också leda till ett fullständigt inbördeskrig, där regeringen kollapsar och olika grupper kämpar om makten. Talibanerna kontrollerar idag omkring hälften av Afghanistan.

FN:s roll i konflikten

USA hade inte något uttalat mandat från FN när de påbörjade militära aktioner mot Afghanistan i oktober 2001. USA åberopade rätten till självförsvar, förankrat i artikel 5 i FN-stadgan

Vissa folkrättsexperter håller dock inte med en sådan tolkning av självförsvarsrätten. En del är också oeniga om huruvida resolutionen som kom från FN:s säkerhetsråd efter USA:s invasion (resolution 1368) skall tolkas som en bekräftelse eller inte på att USA hade rätt att angripa Afghanistan i självförsvar.

En del folkrättsexperter tror att även det varken fanns en självförsvarssituation eller mandat från FN:s säkerhetsråd, och att USA:s angrepp mot Afghanistans suveränitet därmed var en grov aggression mot internationell lag. 

ISAF-styrkan

Den 20 december 2001 gav FN:s säkerhetsråd ett mandat till internationell militärstyrka i Afghanistan för att skydda säkerheten i Kabul och omgivande områden. Operationen heter International Security Assistance Force (ISAF) och leddes av Storbritannien fram tills NATO tog över i augusti 2003. Samma år utvidgades mandatet till hela Afghanistan. ISAF-operationen avslutades 2014. 

I samband med att ISAF upphörde inledde NATO insatsen Resolute Support Mission (RSM), från och med den 1 januari 2015. Det främsta uppdraget insatsen har är att ge utbildning, coachning och stöd till afghanska styrkor och stötta Afghanistans regering med att bibehålla civilbefolkningens säkerhet. 

FN-operationen UNAMA

Från 2002 har FN haft ett eget politiskt uppdrag i Afghanistan, UN Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA), som utgörs av ca 1500 civilt anställda och 14 militära rådgivare. Deras uppgift är att bistå valprocesser och observera de 30-tal FN-organ som verkar i Afghanistan. Av dessa finns exempelvis FN:s flyktingorgan (UNHCR), FN:s barnrättsorganisation (UNICEF), FN:s utvecklingsfond (UNDP), världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s jordbruksorganisation (FAO). 

FN:s närvaro i Afghanistan före konflikten

FN hade olika uppdrag i Afghanistan redan på 1950-talet. Under den sovjetiska ockupationen drev UNHCR flyktingläger för afghaner både i Pakistan och i Iran. FN har också satt in stora resurser när det gäller minröjning. Gamla minor är ett stort problem då Afghanistan är ett stort jordbruksland. 

Sveriges roll i konflikten

Mellan 2002–2014 bidrog Sverige till den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) som hade som uppdrag att stötta den afghanska regeringen i att upprätthålla säkerheten i landet. 

I samband med att ISAF upphörde inledde NATO insatsen Resolute Support Missiom, RSM, vid årsskiftet 2014–2015. Hela insatsen består av 12 000 personer och Sverige bistår idag med 25 personer. Det främsta uppdraget är att stötta Afghanistans regering med att bibehålla civilbefolkningens säkerhet. 

Majoriteten av det svenska bidraget är stationerade på Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif, det finns även ett antal personer som tjänstgör i Kabul. Det svenska bidraget ingår i ett rådgivarteam till de afghanska säkerhetsstyrkorna, stabspersonal till den multinationella staben i Afghanistans norra område samt bidrar med sjukhuspersonal till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal. 

Sedan 2008 har Sverige en diplomatisk närvaro i landet genom en ambassad i Kabul. Från 2014 ligger tonvikten i det svenska engagemanget på att långsiktiga bygga fred och ge politiskt stöd. Sedan 2013 är Afghanistan det största mottagarlandet för svenskt bistånd. 

Relaterade länder och konflikter

Många länder är och har varit inblandade i konflikten i Afghanistan. Till exempel bidrog över 40 länder till ISAF-styrkan, de flesta av dem NATO-medlemmar. Här är ett litet urval av inblandade länder:

Relaterade konflikter 

Tidslinje över konflikter i Västasien

  • Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket. 

  • När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet. 

  • Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden. 

  • Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:

    • Libanon, 1943
    • Syrien, 1944
    • Jordanien, 1946
    • Israel, 1948
    • Egypten, 1952
  • 1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.

  • 1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen. 

  • Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen. 

  • Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien. Foto: Wikimedia Commons

  • Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här). 

  • 1) Den Islamiska revolutionerna i Iran.
    2) Sovjetunionen invaderar och ockuperar Afghanistan.
    3) Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.

  • Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här). Bilden visar en målning av Khomeini på en vägg i Teheran. Foto: Kamyar Adl/ Flickr. 

  • Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida. Foto: Hamid Mir/ Canada Free Press

  • Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.

  • Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen. 

  • Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991. 

  • Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner. Foto: UN Photo/ Evan Schneider

  • Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).  Foto: Flickr/Jabiz Raisdana.

  • Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här). 

  • Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här). Bilden visar en amerikansk soldat som markerar förvärvet av Bagdad 2003 genom att täcka huvudet på en staty av Saddam Hussein med en amerikansk flagga. Foto: Laurent Rebours/Flickr. 

  • Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här). Bilden visar demonstranter på Tahrirtorget i Egypten 2011. Foto: Lilian Wagdy/Wikimedia Commons. 

  • Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. (Läs mer om kriget i Syrien här). Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS. 

  • Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).