[[suggestion]]
Sydsudan

Bakgrund

Sydsudan blev en självständig stat 2011 då de separerades från Sudan. Det var Sydsudan som stod för ungefär en tredjedel av det sudanesiska territoriet. Uppdelningen av Sudan kom efter ett inbördeskrig mellan regeringen i norr och befrielserörelsen i söder, ett inbördeskrig som varade mellan 1983-2005. Det är det längsta sammanhängande inbördeskrig i Afrikas historia och kallas det andra sudanesiska inbördeskriget. Det anses vara en fortsättning på "det första sudanesiska inbördeskriget" från 1955 till 1972. Förutom konflikten med de södra delarna, låg Sudans regering i konflikt med grupper i nordvästra Darfur-området (läs mer om detta på konflikten Sudan - Darfur).

År 2005 hölls ett fredsavtal mellan Sudans regering och befrielserörelsen i Sydsudan som kallades SPLM. Fredsavtalet satte upp en omröstning i söder för avskiljande, det vill säga omröstning om skapandet av staten Sydsudan.

År 2011 hölls det ett lugnt och trovärdigt val i söder där 99% röstade för att Sydsudan skulle bli en självständig stat. Det stod klart att oppositionen i norr, som fortfarande kallas Sudan, var något som samlade folken i söder, i det nu kallas Sydsudan. Bortsett från en stor enighet i söder på utträde från norr, det var lite som var att se till att Sydsudan skulle bli en livskraftig stat. Sydsudan saknade goda politiska institutioner och när kampen om frigörelse från norr var över uppstod en politisk konflikt om makten i Sydsudan.

Den politiska konflikten

Befrielserörelsen var det närmaste man kom en statlig struktur i Sydsudan under 2011. Det saknades en tydlig gemensam fiende att bekämpa eftersom det under inbördeskriget med de norra delarna öppnades politiska makt stridigheter inom befrielserörelsen. När Sydsudans första president Salva Kiir anklagade vicepresident Riek Machar att försöka gripa makten genom en kupp, delades den tidigare befrielserörelsen i två delar. Det var denna politiska konflikt som utlöste inbördeskriget i Sydsudan 15 december 2013. Silva Kiir återstod regeringschef, med stöd av en del av den tidigare befrielserörelsen. Den andra delen var emot av regeringen. Denna sida leddes av Riek Machar som förlorade sin position som vicepresident.

Den del som stödjer regeringen kallar sig SPLM /A. Detta är en kombination av namnet på den politiska och den militära delen av den tidigare befrielserörelsen. Motståndare till regeringen, oppositionen till regeringen och kallar sig därför SPLM /A-i-opposition. För enkelhetens skull kommer dessa två parter endast nämnas som regeringen och oppositionen).

Konflikten mellan regeringen och oppositionen var början på inbördeskriget i Sydsudan. Inom ett par veckor dödades tusentals människor och över 800 000 flydde sina hem. Detta våld bidrog till att konflikten i Sydsudan förändrats från att vara en politisk konflikt till en etnisk konflikt, säkerhet, och tillgången till resurser.

Den etniska konflikten

Den etniska grupp som är bäst representerade bland regeringsstyrkorna är Dinka. Dessa styrkor utförde systematiskt våld mot Nuer i huvudstaden Juba tidigt i konflikten, vilket ledde till många civila från stammen Nuer dödades. Som en reaktion på detta organiserade Nuerna motståndsgrupper.

De våldsamma reaktionerna från väpnade Nuer-grupper blev ofta riktade mot Dinka-folket i allmänhet, vilket ledde till många civila dinkaer dödades. Inbördeskriget som började i en politisk konflikt utvecklades därmed till en etnisk konflikt.

Nuerna beväpnade även de civila. Dessa blev kallade den vita armén. Den vita armén är en sammanblandning av många lokala grupper. Även om den vita armén i grunden kämpar för den tidigare vicepresidenten Machars sida, har förståelsen och motivationen för krigföringen varit annorlunda.

De politiska och militära ledarna har haft sina maktpolitiska motiv, medan befolkningen i första hand har sysslat med säkerhet och uppfattning av rättvisa. De politiska ledarna har i mycket tappat kontroll över konflikten, vilket kan göra den svårare att begränsa/ stoppa.

Förutom svaga politiska institutioner, har Sydsudan heller ingen stark gemensam nationell identitet. Detta har varit en betydande orsak till att de politiska och militära ledarna har kunnat använda retorik om etnicitet och grupptillhörighet för att mobilisera olika grupper i kriget. En svag nationell identitet kan ha bidragit till konflikten i södra Sudan eskalerade och utvecklats längs etniska linjer.

Det har funnits konflikter mellan Dinka- och Nuer i historien, vilket påverkar hur nuvarande konflikter utvecklas. Och sedan december 2013 har situationen i Sydsudan varit särskilt brutal.

FN-organisationen för barn, Unicef, rapporterar att sedan december 2013 har många barn dödas eller blivit hemlösa, föräldralösa eller blivit barnsoldater. Dessutom har fler än 1 miljon människor förlorat sina hem till följd av konflikten.

Human Rights Watch hävdar att de väpnade styrkorna på båda sidor av konflikten, både de som kämpar för och emot regeringen, har utfört illdåd och kanske till och med krigsförbrytelser.

FN-styrkan i Sydsudan, UNMISS, anser att det finns anledning att tro att det har begåtts brott mot mänskligheten under inbördeskriget i Sydsudan.

Konflikter mellan stammar

Inbördeskriget i Sydsudan kan sammanfattas med att säga att regeringen och Dinkastammen krigar mot oppositionen och Nuerstammen. En sådan förenkling är till stor del korrekt, men situationen är mer komplicerad än så. Bland folkgrupperna i Sydsudan, där Dinka och Nuer är de största, finns flera olika stammar som är indelade i undergrupper. Det finns flera konflikter och mycket våld även mellan och inom dessa grupper. Konflikten i Sydsudan är därför inte en ren etnisk konflikt mellan Dinka- och Nuer, även om den stora bilden kan förenklas så. Det pågår konflikter på olika nivåer i samhället och grupptillhörigheten är flexibel.

Rädsla för våldsamma attacker, behovet av ekonomisk trygghet, eller eventuell girighet är drivkrafter till konflikten i Sydsudan. Främst det gäller skyddet av mark och stjäla andras boskap. Området Jonglei har drabbats särskilt hårt och omkring 100 000 Sydsudaneser har fördrivits från sina hem.            

Försök till fred

Ledarna Salva Kiir och Riek Machar undertecknade i augusti 2015ett fredsavtal. Avtalet innebar eldupphör, etablera en demilitariserad zon runt huvudstaden Juba och återinföra Riek Machar som vice president. Machar återvände alltså till Sydsudan och återställdes som vice president i april 2016. I juli samma år utbröt våldsamma strider i huvudstaden Juba mellan Machars rebeller och regeringsstyrkor. Det är oklart i vilken utsträckning de två ledarna har kontroll över sina styrkor.

I slutet av juli flydde Machar från huvudstaden av rädsla för sitt liv. Han avsattes som vice president av president Kiir strax därefter. I september 2016 krävde Macher ett förnyat krig för att få ut regeringen. Ett nytt fredsavtal undertecknades i september 2018, men det ledde inte till ett varaktigt eldupphör. En ny koalitionsregering inrättades 2020, med Salva Kiir som president och Riek Machar som vice president.

Nya rebellgrupper

National Salvation Front (NSF), ledd av Thomas Cirillo, har kämpat mot myndigheterna sedan mars 2017. De ligger i södra delen av södra Sudan, i ekvatorialprovinsen, och är emot den överenskommelse som nåddes av landets två ledare. Mycket tyder på att en bestående fred i södra Sudan kommer att bli svår utan att ta med NSF i en lösning.

I allmänhet har fredsförsöken kritiserats för att göra makten för centraliserad, med mycket fokus på vem som är president. Kritiker kräver att man ska arbeta för ett bredare samförstånd om vad samhällets grundläggande problem är och sedan skapa ett mer inkluderande och decentraliserat samarbete.

Krigsbrott

FN-styrkorna i Sydsudan, UNMISS, anser att det finns anledning att tro att brott mot mänskligheten har begåtts under inbördeskriget i Sydsudan. Human Rights Watch hävdar att väpnade styrkor på båda sidor av konflikten, både de som kämpar för och mot regeringen, har begått grymheter som kan utgöra krigsförbrytelser. I en rapport från FN: s kommission för mänskliga rättigheter till Sydsudan konstaterades i mars 2017 att det främst var de Dinka-dominerade regeringsstyrkorna som var ansvariga för de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Rapporten visar att regeringsstyrkor bedriver en etnisk rensningspolitik riktad mot Nuer-befolkningen och andra minoriteter i landet. Det handlar om planerad hungersnöd och bombningar av civila, kombinerat med hatpropaganda av president Salva Kiir. År 2019 avslöjade FN: s kommission för mänskliga rättigheter i Sydsudan nya brott mot de mänskliga rättigheterna i sin tredje rapport om situationen i landet. Kommissionen drog slutsatsen att allvarliga övergrepp fortfarande pågick och eventuellt utgjorde krigsförbrytelser.

Konflikten med Sudan är inte över

Som tillägg till inre konflikter i Sydsudan pågår konflikten med Sudan fortfarande. Konflikten mellan Sudan och Sydsudan handlar främst om oljetillgångar och landgränser.

Delningen av det tidigare Sudan gjorde att större delar av oljeresurserna blev en del av staten Sydsudan samtidigt som oljerören från Sydsudan går norröver genom Sudan. Sydsudan är beroende av dessa rör eftersom de utan dem saknar förutsättningar till försäljning av oljan. Detta kräver samarbete mellan länderna för att komma överens om hur intäkterna ska fördelas. Det ömsesidiga beroendet är idag en källa till fortsatt konflikt mellan länderna.

FN:s roll i konflikten

FN-styrkorna i södra Sudan, UNMISS, har spelat en viktig roll för att skydda många civila. En FN-rapport från september 2014 uppskattar att UNMISS gav 119.000 internt fördrivna sydsudaneser skydd. UNMISS har öppnat flera av sina militärbaser för att skydda civila men har ändå kritiserats hårt för att inte göra tillräckligt. Det påpekas att UNMISS har haft för få resurser för att skydda civila, samtidigt som de har haft en begränsad avsedd roll, dvs. ett för svagt mandat för att kunna agera i konflikten. I maj 2015 rapporterades bland annat att FN och andra hjälporganisationer evakuerades från områden de arbetade i på grund av en eskalering av antalet bortföranden och våldtäkter mot civilbefolkningen.

I november 2016 avskedades den kenyanska ledaren för UNMISS av FN för att styrkan misslyckades med att skydda civila i huvudstaden Juba under våldet i juli 2016. Kenya drog sedan tillbaka sina trupper från UNMISS. Japan skickade sedan sina trupper till UNMISS, vilket är första gången på nästan 70 år som Japan skickar militära styrkor utomlands med mandat att använda våld om det behövs.

Den 20 februari 2017 förklarades hungersnöd i delar av Sydsudan, något som man länge hade väntat och fruktat. Enligt UNICEF drabbades mer än 100 000 människor av livshotande hunger och ytterligare 5 miljoner är i akut behov av näring. Krig och konflikt, tillsammans med torka och ekonomiska svårigheter har lett till akut matbrist. Dessutom anklagades president Kiir av flera FN-tjänstemän för att hålla tillbaka livsmedelsförsörjning från områden där många nu bor. Hungersnödet ledde till att World Food Program (WFP), UNICEF och FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) intensifierade det humanitära arbetet. FN: s önskan om ekonomiska bidrag för att förhindra hunger har inte uppfyllts. 2016 fick UNICEF bara hälften av vad de bad om.

Det finns också en FN-operation i Sydsudan som endast fokuserar på förbindelserna mellan Sydsudan och Sudan, i gränsområdet Abyei. Denna operation förkortas UNISFA (United Nations Interim Security Force for Abyei). UNISFA fick sitt mandat från FN: s säkerhetsråd i juni 2011 som svar på eskalerande våld inom detta område. Uppdraget kom i kölvattnet efter att Sudan och Sydsudan gick med på att demilitarisera Abyei. FN spelar också en roll i de pågående fredsförhandlingarna mellan de stridande parterna i Sydsudan.