[[suggestion]]
Syrien

Bakgrund

Syrien har styrts av familjen Assads och Baath-partiets auktoritära regim i över 40 år. Först av Hafez al-Assad som tog makten genom en militärkupp 1970, och sedan från år 2000 av hans son Bashar al-Assad. Baath-partiet definierar sig som socialistiskt och bygger på idén att förena hela arabvärlden i en federation.

När Bashar al-Assad tog över var Syrien en enpartistat och innan kriget bröt ut några år senare hade regimen inte mött något större motstånd på flera decennier. Många väntade sig demokratiska reformer när Bashar al-Assad tog över makten, men den ökade öppenheten blev kortvarig. Istället blev makten koncentrerad till några få personer, varav många ingick i presidentens närmsta familj.

Assad-familjen tillhör en av Syriens många religiösa minoriteter, alawiterna, som är en undergrupp till shia-islam. Den syriska regimen har därför nära band till det shia-muslimska landet Iran och Hizbollah i Libanon. I Syrien finns även många kristna och kurder. 

Majoriteten av befolkningen är däremot sunnimuslimer. Det har länge funnits missnöje bland sunnimuslimerna eftersom alawiter, som står för endast 10 procent av den syriska befolkningen, sitter på de centrala positionerna i regimen och därmed har bättre ekonomisk ställning än många andra syrier. Detta, kombinerat med ökad fattigdom, skapade stort missnöje bland befolkningen som ledde fram till de omfattande protesterna mot Assad-regimen under den så kallade arabiska våren, år 2011. Den arabiska våren blev inledningen på det inbördeskrig som härjar i Syrien idag.

Den arabiska våren

Den arabiska våren började med att en man i Tunisien, vid namn Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot Tunisiens myndigheter. Därefter startade en våg av demonstrationer och krav på demokrati som spred sig från Tunisien till andra länder. Syrien var ett av många länder i mellanöstern där demonstranter protesterade mot regimen.

Den arabiska våren, som nådde Syrien i mars 2011, resulterade i flera demonstrationer runt om i landet. Protesterna straffades hårt av regimen och det brutala svaret på de fredliga demonstrationerna fick motståndet att sprida sig runt om i landet. Till en början vädjade demonstranterna framförallt till Assad om demokratisk förändring, men när Assads styrkor använde brutalt våld mot demonstranterna ökade kraven på hans avgång.

Läs mer om de andra upproren på konfliktprofilen Den arabiska våren

 

Inbördeskrig

2011 etablerade delar av oppositionen ett syriskt nationellt råd (SNC) i Turkiet. SNC krävde att Assad skulle avgå och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Förutom rådet stiftades även Fria syriska armén (FSA) för att bekämpa regimens styrkor. Både vanliga civila människor och de som hade hoppat av Assads armé blev en del av rebellstyrkorna som kämpar mot Assad-regimen.

Allt eftersom striderna intensifierades blev situationen på marken mer komplex. Nya oppositionsgrupper bildades, och det rapporterades att internationella krigare knutna till al-Qaida-nätverket kom till landet för att bekämpa regimen. Samtidigt rapporterades det även om alltmer brutala ageranden från den syriska regimen.

Läs mer om Al-Qaida på konfliktprofilen Al-Qaida

Konfliktens påverkan på grannländerna

Syriens grannländer Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet har påverkats kraftigt av konflikten i Syrien. Relationen till Syrien har exempelvis länge varit en viktig fråga i libanesisk politik och många har fruktat att kriget i Syrien ska leda Libanon in i ett nytt inbördeskrig. En av de stora utmaningarna för grannländerna är den stora mängden människor på flykt från Syrien som sökt skydd hos grannländerna på grund av kriget. Bland annat tog Turkiet emot omkring 681 000 människor på flykt från Syrien bara under 2017. Det motsvarar lite drygt 90 procent av alla människor som flydde från Syrien under det året. Inbördeskriget i Syrien har även ett nära samband med den kaotiska utvecklingen i Irak och framväxten av den islamska staten (IS).

 

Det stora politiska spelet

Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder, både i Mellanöstern och i resten av världen. Därför har både regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater. Även religiösa motsättningar mellan länder som är sunni och shia spelar in i konflikten.

Utöver sina nära band med Iran och med Hizbollah i Libanon får Assad-regimen ekonomiskt och politiskt stöd från Ryssland. Syrien är Rysslands enda kvarvarande allierade i Mellanöstern och i Syrien ligger dessutom Rysslands militärbas i medelhavet. Ryssland har i stigande grad stöttat Assad-regimen militärt och i september 2015 inleddes Rysslands såkallade bombkampanjer.

Oppositionen är i sin tur stöttad av en stor del av det internationella samfundet med USA i spetsen. Sunni-muslimska länder som Saudiarabien, Turkiet och Qatar stöder oppositionen ekonomiskt och till viss del med vapen. I likhet med USA har dessa länder en ansträngd relation med Iran och senare även till terrororganisationen den islamska staten (IS).

 

Framväxten av IS

Syrien har blivit ett splittrat land. Assad-regimen kontrollerar områden i västra Syrien, huvudstaden Damaskus inkluderat. Andra områden kontrolleras av oppositionsgrupper.

Terrororganisationen Den islamiska staten (IS), som hade sitt ursprung i Irak, tog kontroll över stora områden i östliga delar av Syrien. IS växte fram delvis på grund av kriget i Syrien och tjänade på stödet som rebellgrupperna fick från USA, Saudiarabien, Quatar med flera i kampen mot Assadregimen tidigt in i inbördeskriget.

Eftersom Assad-regimen hade intresse av att få sina motståndare att framstå som sunni-islamistiska terrorister var framväxten av IS på sitt sätt en fördel. Assad presenterade sin egen regim som det enda och bästa alternativet kontra ett IS-lett Syrien fyllt av kaos.

De länder som hade varit upptagna med att stötta rebellgrupper som kämpat mot Assad-regimen blev senare mer upptagna av att bekämpa IS, både i Syrien och i Irak. USA etablerade en internationell koalition i kampen mot IS och började bomba IS-mål i Syrien under år 2014. Frankrike är ett av länderna i koalitionen och har deltagit med både flyg och soldater på marken.

Turkiet har spelat en dubbel roll i kampen mot IS eftersom Turkiet först och främst bombat kurdiska mål, samtidigt som de varit mer upptagna med att störta Assad-regimen. Den turkiska regimen fruktar kurdernas kamp om självständighet, både i Turkiet och i dess grannländer. Kurderna kontrollerar ett litet område i norra Syrien och norra Irak och har kämpat i frontlinjerna mot IS. Dock är Turkiet officiellt med i den USA-ledda koalitionen som stöttar kurderna i kampen mot IS.

I mars 2019 förklarade den amerikanskstödda syriska miisen SDF att det sista IS-territoriet i Syrien var besegrat.

Läs mer om den islamska staten här

Läs mer om kurdernas historia på konfliktprofilen Kurdistan

Kritisk humanitär situation

  • Kriget har lett till att över 12 miljoner syrier är på flykt. Det är mer än halva landets befolkning. Över hälften av dessa 12 miljoner människor är på flykt inom landet, medan de flesta av de som lämnat landet befinner sig i grannländerna Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.
  • Den humanitära situationen för civilbefolkningen är mycket kritisk, och FN uppskattar att över 13 miljoner människor behöver humanitär hjälp.
  • Enligt FN:s särskilda sändebud för Syrien har det mellan 2011-2018 dött omkring 400 000 människor i konflikten. Det är svårt att ge exakta siffror i den här typen av situation. Enligt Uppsala Universitets konfliktdatabas rör det sig om strax över 280 000 dödsfall 

Kampen om Idlib

Under 2019 handlar den viktigaste kampen i Syrienkriget om provinsen Idlib i norra Syrien. Idlib gränsar till Turkiet i nordväst och är ett område dit många rebeller och civila har flytt från andra delar av landet. Idlib är nu omringat av Turkiska, Ryska och Iranska styrkor utöver Assad-regimens egna styrkor. Turkiet har stöttat rebellerna i området, bland annat för att motverka kurdiskt självstyre.

USA har varnat Assad-regimen att inte använda kemiska vapen i kampen mot rebeller i Idlib men har i övrigt accepterat att det används militärmakt i provinsen. FN är bekymrat för civila förluster och uppmanar till en diplomatik lösning. Nästan 3 miljoner människor lever nu i Idlib och omkring en miljon av dem är barn. Sett till den stora andelen civila i området befarar specialrapportörer från FN att kampen om Idlib riskerar att bli den värsta humanitära krisen i Syrien-kriget hittills.

En annan viktig fråga under 2019 är kurdernas framtid i Syrien. Om USA drar undan sina militärstyrkor från de kurdiska områdena, som Donald Trump har meddelat, ökar risken för kurderna att bli angripna av Turkiet och eventuellt även Assad-regimen.

Konflikt mellan Turkiet och Ryssland i Syrien

I december 2019 trappade Ryssland och Assad-regimen upp attackerna i Idlib-provinsen. FN rapporterade i februari 2020 att kriget i Idlib hade lett till att över en halv miljon människor hade tvingats fly från sina hem de senaste två månaderna. Sedan dess har hundratusentals andra syrier flytt från området.

Kriget i norra Syrien ledde till direkta sammandrabbningar mellan turkiska och syriska styrkor, dvs. mellan soldater som representerade myndigheterna i dessa länder. Detta ökade risken för ett större regionalt krig mellan länderna.

Turkiet stöder flera av rebellgrupperna i Syrien, medan Ryssland stöder de syriska regeringsstyrkorna. Därför fanns det risk för direkt krig mellan Turkiet och Ryssland. Dessa två länder har olika intressen i Syrien, men har annars många gemensamma intressen som gör att de vill undvika konflikter med varandra. I mars 2020 enades Turkiet och Ryssland om vapenvila i Idlib.

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd har varit nästan helt lamslaget i den syriska konflikten. Med Libyen-ingripandet färskt i minnet har Ryssland och Kina argumenterat mot att FN ska lägga sig i Syriens interna angelägenheter. De har lagt sitt veto flera gånger i säkerhetsrådet i samband med kriget i Syrien, till exempel år 2011, 2012, 2014 och 2016.

  • Läs mer om Säkerhetsrådet här
  • Läs mer om konflikten i Libyen här

Rysslands och USA:s olika syn på Assad-regimens framtid har varit ett av hindren för en omfattande och kraftfull resolution i Säkerhetsrådet. USA har länge menat att Assad-regimens avgång är en förutsättning för en lösning i Syrien. Ryssland däremot stöttar Assad-regimen och menar att regimen behövs för att bekämpa rebellgrupper som IS. Ryssland menar också att Säkerhetsrådet inte kan acceptera en regim-ändring i en suverän stat.

En av de få sakerna som Säkerhetsrådet har enats om när det gäller Syrien är en resolution som kräver att konfliktens samtliga parter släpper genom nödhjälp till civilbefolkningen. 19 december 2016 kom Säkerhetsrådet också överens om, i kölvattnet av Assad-regimens brutala offensiv, att låta FN-observatörer kontrollera en trygg evakuering av civila ut från östra Aleppo. En granskningskommission från FN har bekräftat att syriska säkerhetsstyrkor har begått brott mot mänskligheten.

Säkerhetsrådet har förutom detta även enats om sanktioner mot IS och andra liknande terrorgrupper som är verksamma i Syrien. Däremot har Säkerhetsrådet inte kommit överens om militära sanktioner mot dessa. Trots det har en USA-ledd koalition har bombat IS-mål i Syrien i alla fall. Eftersom koalitionen inte har fått ett FN-mandat som tillåter den typen av militära insatser på syriskt territorium är den typen av bombning väldigt problematisk, sett från ett folkrättsligt perspektiv. Ryssland har också bombat i Syrien, men eftersom Ryssland blivit tillfrågade av Assad-regimen har Ryssland en bättre folkrättslig utgångspunkt för användning av våld i Syrien än de andra länderna.

Försök till fredsförhandlingar

I april 2012 sände FN en observatörsstyrka (UNSMIS) till Syrien för att övervaka fredsplanen åt Kofi Annan. Annan var utnämnd som FN och Arabförbundets särskilda sändebud, men hans fredsplan misslyckades. UNSMIS bidrog genom att dokumentera en del av massakrerna i landet, men hade i och med sin ringa styrka på 300 soldater, svårt att täcka upp hela Syrien. UNSMIS blev avvecklat då mandatperioden var över i augusti 2012 och Kofi Annan avsade sig sitt medlande uppdrag. Annan ersattes av Lakhmi Brahimi. Medan Brahimi försökte etablera fredsförhandlingar i Syrien fick FN en grupp vapeninspektörer på plats i augusti 2013. Bristen på framgång i fredsförhandlingarna gjorde att Brahimi avslutade sitt uppdrag våren 2014.

Svensken Staffan de Mistura blev FN:s särskilda sändebud i Syrien i februari 2015. De Mistura försökte att få parterna i konflikten att mötas i förhandlingar.  En del vapenvilor har införts, men endast med tillfällig framgång. Förhandlingar har också ägt rum utanför FN:s regi. Utöver representanter från de syriska myndigheterna och den syriska oppositionen har även Ryssland, Iran och Turkiet har deltagit i dessa förhandlingar.

I november 2018 avslutade Staffan De Mistura sitt uppdrag av personliga skäl och ersattes av norrmannen Geir Pedersen. 2019 trodde FN:s säkerhetsråd att Pedersen borde hitta andra sätt för att bidra till fred i Syrien än sitt fokus på att inrätta en kommitté för att skapa en ny konstitution för landet.

 

  • Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket. 

  • När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet. 

  • Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden. 

  • Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:

    • Libanon, 1943
    • Syrien, 1944
    • Jordanien, 1946
    • Israel, 1948
    • Egypten, 1952
  • 1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.

  • 1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen. 

  • Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen. 

  • Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien. Foto: Wikimedia Commons

  • Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här). 

  • 1) Den Islamiska revolutionerna i Iran.
    2) Sovjetunionen invaderar och ockuperar Afghanistan.
    3) Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.

  • Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här). Bilden visar en målning av Khomeini på en vägg i Teheran. Foto: Kamyar Adl/ Flickr. 

  • Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida. Foto: Hamid Mir/ Canada Free Press

  • Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.

  • Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen. 

  • Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991. 

  • Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner. Foto: UN Photo/ Evan Schneider

  • Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).  Foto: Flickr/Jabiz Raisdana.

  • Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här). 

  • Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här). Bilden visar en amerikansk soldat som markerar förvärvet av Bagdad 2003 genom att täcka huvudet på en staty av Saddam Hussein med en amerikansk flagga. Foto: Laurent Rebours/Flickr. 

  • Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här). Bilden visar demonstranter på Tahrirtorget i Egypten 2011. Foto: Lilian Wagdy/Wikimedia Commons. 

  • Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. (Läs mer om kriget i Syrien här). Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS. 

  • Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).