Flagga

Nyckeltal och fakta

Huvudstad: Tirana
Etniska grupper: Albanian 82.6%, Greker 0.9%, övriga 1% Vlach, Romani, Makedonier, Montenegrer, and Egyptier), ospecificerade 15.5%
Språk: Albanska och olika grekiska, romani och slaviska dialekter
Religion: Muslimer 56.7%, Katoliker 10%, Ortodoxa 6.8%, Ateister 2.5%, Bektashi 2.1%, övriga 5.7%, ospecificerade 16.2% (2011)
Befolkningsantal: 2 866 378 (2022)
Statsskick: Parlamentarisk demokrati
Area: 28 748 kvadratkilometer
Valuta: Lek
Bruttonationalinkomst per invånare: 18 552 PPP$
Nationaldag: 28 november (frigörelse från det osmanska riket år 1912) och 29 november (besegrandet av utländska trupper år 1944)

Geografi

Albanien är ett litet land, med stora skogs- och bergsområden. Landets högsta berg är Korab, 2764 meter över havet. Ungefär en tredjedel av landet är täckt av skog, främst lövskog. Albanien har en lång kustlinje och bördiga kustslätter längs Adriatiska havet.

Klimatet är delat; den västra delen kännetecknas av ett medelhavsklimat, med varma och torra somrar och milda och fuktiga vintrar, medan det i de östra bergsområdena är mycket nederbörd och kalla vintrar. I den nordöstra delen av Albanien kan temperaturen sjunka till minus 20 grader på vintern.

Landets största miljöutmaningar är kopplade till föroreningar från industrin, eftersom industrin från sovjettiden inte har moderniserats. Dessutom har en snabb tillströmning till städerna lett till miljöföroreningar. Landet saknar också ekonomiska anslag för förbättring.

Historia

Albanerna härstammar från illyrerna som under antiken bodde i det nuvarande Albanien. Det Osmanska riket erövrade Albanien på 1400-talet. Efter det första balkankriget förklarade sig Albanien självständigt år 1912 från det Osmanska riket. Landet etablerade en tillfällig regering och staten erkändes internationellt 2013. När stormakterna i Europa skulle klargöra de nya gränserna hamnade runt hälften av den albanska befolkningen i grannländer – som Serbien och Kosovo.

Under det första världskriget utspelade sig många strider i Albanien och landet fick stöd från Italien. År 1939 ockuperades landet av Benito Moussolinis Italien. Den kommunistiska motståndsrörelsen, ledd av Enver Hoxha, förde albanerna till seger och år 1946 deklarerade sig Albanien självständig och antog namnet folkrepubliken Albanien. Stridigheter med grannlandet Jugoslavien ökade i styrka och Albanien allierade sig först med Sovjetunionen och sedan Kina.

Landet utvecklades snabbt till en av de hårdaste kommunistiska och ateistiska diktaturerna, där flera tusen "klassens fiender" avrättades. Fram till 1990 var Albanien ett mycket isolerat och slutet land. Efter diktatorn Enver Hoxhas död 1985 inleddes försiktigt reformer och de första fria valen hölls 1991. Sedan dess har det socialistiska och demokratiska partiet skiftat med att ha regeringsmakten. År 2005 fick det demokratiska partiet makten igen.

Albanien var det sista landet i Europa som gav upp kommunismen. Den första icke-kommunistiska regeringen valdes 1992. Sedan dess har politiken i landet präglats av stridigheter mellan de två stora partierna: Socialistpartiet i regeringsställning och Demokratiska partiet i opposition. Under kriget i Kosovo 1998-99 flydde nästan en halv miljon kosovoalbaner till Albanien och landet öppnade sig mer för omvärlden.


Samhälle och politik

Albanien är en demokratisk och parlamentarisk republik som bygger på principen om maktdelning. Regeringen är det högsta förvaltningsorganet. Presidenten är statschef och väljs i allmänna val för fem år. Presidenten kan bara omväljas en gång. Presidentens roll är mestadels formell, och bör inte ha en partitillhörighet. Premiärministern utses av talmannen på förslag av det eller de partier som har majoritet i parlamentet. Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet, som väljs vart fjärde år.

Trots att Albanien på pappret anses vara demokratiskt har politikerna haft svårt att skapa en demokratisk tradition i landet. Nästan alla val har kritiserats för fusk och olagligheter. Korruption och organiserad brottslighet är också en stor utmaning i landet. Medborgerliga rättigheter som religionsfrihet och föreningsfrihet respekteras av de albanska myndigheterna, men pressfriheten är inte hög och journalister riskerar att bli förföljda.

Albanien är ett av de fattigaste länderna i Europa. Eftersom det är svårt att få jobb i Albanien flyttar många till Grekland och Italien. Nästan alla familjer i Albanien har minst en familjemedlem utomlands. Idag (2023) arbetar uppskattningsvis 20 procent av landets arbetsföra befolkning i andra länder. Trots fattigdom klarar sig många genom att få pengar skickade till sig från släktingar utomlands.

Albanien är medlem i bland annat FN, Världshälsoorganisationen (WHO) och Världsbanken samt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europarådet och försvarsalliansen NATO

Ekonomi och handel

När kommunistregimen föll 1991 låg Albanien efter andra stater i Östeuropa när det gäller landets ekonomi. Albanien var då, som nu, ett av de fattigaste länderna i Europa, och det sista av länderna i östblocket att reformera sin ekonomi. Övergången från planekonomi till marknadsekonomi gick snabbt till en början, men politisk oro ledde till stora bakslag.

Under 2000-talet förbättrades ekonomin, men tillväxten har sedan planat ut. Världsbanken anser för närvarande Albanien som ett medelinkomstland. Det är främst tjänstesektorn som har växt. Ökad gruvdrift har också bidragit till en ekonomisk återhämtning samtidigt som jordbrukets andel av BNP har minskat. Jordbruket sysselsätter nästan hälften av den arbetande befolkningen. Pengar som skickas hem av albaner utomlands är också ett viktigt bidrag till ekonomin.

Idag handlar Albanien mestadels med andra EU-länder, där Italien är den viktigaste handelspartnern. Albaniens import är betydligt större än landets export. De viktigaste exportvarorna är olja, metaller, textilier och skor.