Flagga

Nyckeltal och fakta

Huvudstad: London
Etniska grupper: Engelsmän 84 %, skottar 8 %, walesare 5 %, nordirländare 3 %. Tillsammans är dessa indelade i följande etniska grupper: vita 87,2 %, afrikanskt/karibiskt ursprung 3 %, indiskt ursprung 2,3 %, pakistanskt ursprung 1,9 %, övriga 5,7 % (2011)
Språk: Engelska, walesiska, galliska
Religion: Kristna 59,5 %, muslimer 4,4 %, hinduer 1,3 %, andra/ospecificerade 9,2 %, inga 25,7 % (2011)
Befolkningsantal: 67.081 000 (Juli 2021)
Statsskick: Konstitutionell monarki
Area: 243 610 km2
Valuta: Pund
Bruttonationalinkomst per invånare: 54 603 PPP$
Nationaldag: Andra lördagen i juni

Geografi

Storbritannien är en union bestående av fyra områden: England, Wales, Nordirland och Skottland. Merparten av Wales och Skottland består av högländer, med dalar, sjöar och trånga fjordar. England och Nordirland består av slättlandskap med långsträckta åsar. De brittiska öarna ligger på den europeiska kontinentalsockeln, vilket resulterar i grunda farvatten som är idealiska för fiske. Klimatet är tempererat med mycket nederbörd under hela året. Temperaturerna varierar lite och påverkas av den varma Golfströmmen som löper längs öns västkust. Det är varmast och torrast i de sydöstra delarna som påverkas av närheten till kontinenten. Det är kallast och fuktigast i norr, där klimatet påminner om den norska västkusten. Storbritannien kämpar med allvarliga miljöproblem. Luftkvaliteten i städerna är mycket dålig och utsläpp från industrin förorenar dricksvattnet. Regeringen lade fram omfattande initiativ under 1970- och 80-talet som sakta men säkert har förbättrat situationen.

Historia

De brittiska öarna erövrades av romarna år 100 f.Kr. Öarna hade dittills varit befolkade av kelter och andra folk som vi vet lite om. När romarna drog sig tillbaka på 400-talet erövrades öarna och plundrades flera gånger av normander, skandinaviska vikingar och saxare. Omkring år 1100 grundades kungarikena England och Skottland. De två grannarna utkämpade många krig och strider fram till 1707 då de gick samman i ett förenat kungarike. De följande årtiondena erövrade brittiska sjömän och upptäcktsresande stora territorier över hela världen. En viktig orsak till att britterna lyckades bygga historiens största imperium var det teknologiska försprång som de fick i och med den industriella revolutionen i Storbritannien under 1800-talet. Landet var en av de viktigaste aktörerna i båda världskrigen på 1900-talet, och efter andra världskriget omvandlades de flesta delarna av imperiet till självständiga stater.

Efter 1945 började britterna bygga upp en välfärdsstat. Mellan 1950- och 60 var den ekonomiska tillväxten hög och minskade igen under 1970-talet. Margaret Thatcher och det konservativa partiets valseger år 1979 innebar en politisk förändring i landet, då skatterna sänktes och marknadskrafterna fick större inflytande över politiken. Detta ledde till en hög arbetslöshet i landet. Sedan 1997 har landets styre skiftat mellan de olika politiska partierna.

Under efterkrigstiden profilerade sig Storbritannien som en viktig aktör i internationell politik samtidigt som landet var påverkad av Nordirlands kamp för självständighet. Nordirland fick ett begränsat självstyre efter ett fredsavtal år 1998.

Samhälle och politik

Storbritannien är en konstitutionell monarki, där statsministern utövar den verkliga makten. Det brittiska underhuset är ett av världens äldsta parlament och härstammar från sammanslagningen mellan Skottland och England år 1707. Politiken domineras av arbetarpartiet (Labour) och det konservativa partiet (Tory), men även ett antal småpartier har platser i parlamentet. År 2010 fick arbetarpartiet och det konservativa partiet ingen egen majoritet. Det konservativa partiet skapade landets första koalitionsregering sedan andra världskriget tillsammans med liberaldemokraterna.

Storbritannien har en av de fem permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd och är en av de ledande aktörerna i Europeiska unionen (EU) och NATO. Landet har mycket stort inflytande på internationell politik och har en lång tradition av samarbete med USA. Storbritannien har starka band till sina forna kolonier och många invandrare från dessa länder har bidragit till att göra landet mångkulturellt och mångetniskt. Arbetslösheten i landet är låg och en stark välfärdsstat innebär att landet har en av världens högsta levnadsstandarder.

Läs mer om säkerhetsrådet på fn.se.

Den 23 juni 2016 hölls en omröstning angående om England skulle vara kvar i EU eller inte, även kallat Brexitomröstningen. Folket röstade då för att landet skulle lämna EU. Efter omröstningen meddelade Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron, som drivit att landet skulle stanna kvar i EU, att han skulle avgå. Theresa May blev hans efterträdare som partiledare för det konservativa Torypartiet.

8 juni 2017 utlyste den nuvarande premiärministern i landet Theresa May ett nyval. Detta skedde på grund av Brexit. May ville stärka sin makt i förhandlingarna om Brexit i EU. Valet gick dock inte som Therese tänkt sig, då inget parti fick någon egen majoritet.

Storbritanniens relation till andra länder i säkerhetsrådet

Storbritannien har dragit sig ur EU, så banden till andra EU-länder är möjligtvis inte lika starka som tidigare. Europeiska länder står dock fortfarande tillsammans om viktiga frågor som rör fred och säkerhet, och Storbritannien är en viktig medlem i både FN och Nato.

Storbritannien har nära band med USA, som också är medlem i Nato. Länderna har ett omfattande militärt samarbete och Storbritannien deltar ofta i internationella operationer där USA har en ledande roll.

Storbritannien har en god relation till Israel och en stark historisk koppling. Det historiska palestinska territoriet, som idag utgör Israel och de ockuperade palestinska territorierna, var under brittiskt administrativt styre från slutet av första världskriget till 1948. Storbritannien stöder Israels existens och rätt till sin egen säkerhet. Samtidigt stöder Storbritannien en tvåstatslösning, men har inte erkänt Palestina som sin egen stat.

Storbritanniens förbindelser med Ryssland har varit dåliga de senaste åren. Detta beror både på Ukrainakonflikten, och ärendena om attacker mot ryska dissidenter på brittisk mark där britterna tror att ryska myndigheter är inblandade. Förhållandena med Kina är inte heller de bästa, men kan ändå beskrivas fungera bra. Eftersom Storbritannien ofta spelar tillsammans med de andra västerländska permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA och Frankrike), är landet ofta i opposition till Kina i olika undersökningar.

Storbritannien och Iran har en relation som går långt tillbaka. Efter andra världskriget låg Iran under brittisk administration, och britterna hade starka ekonomiska intressen i landet. 1950 stödde Storbritannien en kupp som störtade den valda premiärministern, Muhammed Mossadegh, som bland annat ville stärka det nationella ägandet av Irans oljeresurser. Storbritannien fortsatte sedan att stödja shahens diktatur i Iran, fram till revolutionen 1979. Då berövades shahen från makten i en revolution där folket gjorde uppror mot vad de uppfattade som västerländsk imperialism från länder som Storbritannien. Storbritannien stödde senare Irak i sitt krig mot Iran på 1980-talet.

Den allmänna uppfattningen om Storbritannien i Iran är i stort sett negativ. Under de senaste åren har det förekommit mindre episoder av oroligheter mellan länderna, såsom attacker mot fartyg och ambassader, samt anklagelser om spionage. Det är mot bakgrund av detta som stödet och samarbetet genom kärnkraftsavtalet med Iran framstår som positivt och viktigt.

Storbritanniens ställning i kärnvapenfrågan

Storbritannien är ett av de länder som förhandlade fram kärnkraftsavtalet med Iran 2015, och som nu arbetar med Frankrike och Tyskland för att bevara det. Medan Storbritannien stöder kärnkraftsavtalet är landet kritiskt till Irans roll i Mellanöstern, liksom stödet för Hizbollah.

Storbritannien, liksom EU, är kritisk till Irans engagemang i regionala konflikter i Mellanöstern och vill ha begränsningar av sitt missilprogram. Storbritannien stöder också de sanktioner som EU infört mot Iran till följd av ärendena om myndigheternas påstådda medansvar för mordplaner mot iranska dissidenter som bor i Europa.

Storbritannien är medlem i icke-spridningsfördraget och upprätthåller detta som det viktigaste avtalet inom nedrustning. Landet är en av de "gamla" kärnvapenstaterna som utvecklade sina vapen innan icke-spridningsfördraget trädde i kraft 1970. Efter att ha haft en stadigt sjunkande arsenal av kärnvapen i årtionden beslutade Storbritannien i mars 2021 att öka sin arsenal från 215 till maximalt 260 kärnstridsspetsar. Bakgrunden för ökningen kommer att vara säkerhetsutmaningar globalt, med särskild hänvisning till Ryssland. Detta är första gången som Storbritannien har beslutat att öka sin arsenal av kärnvapen sedan det kalla kriget. Nyheten har väckt starka reaktioner och ifrågasatt Storbritanniens åtaganden i kärnvapennedrustning.

Storbritannien, liksom de andra stormakterna, anser att kärnvapen är viktiga att ha i en osäker värld. Politikerna i landet är positiva till målet att eliminera kärnvapen på sikt, men tror att målet inte är möjligt att uppnå omedelbart. De ser ingen motsättning mellan att prata om kärnvapennedrustning politiskt, samtidigt som de moderniserar de kärnvapen som de redan har. Storbritannien måste vara beredd att kritiseras för att inte avväpna mer aktivt, som icke-spridningsfördraget faktiskt ålägger kärnvapenstater.

När det gäller förslaget att upprätta en kärnvapenfri zon i Mellanöstern var Storbritannien en av medförespråkarna när det presenterades som en del av avtalet om att förlänga icke-spridningsfördraget på obestämd tid 1995. landet stöder fortfarande förslaget, men kommer inte att insistera på att det måste ske nu och mot Israels vilja. Storbritannien kan stödja det inledande genomförandet av regionala samtal för att öka förtroendet mellan länderna i regionen i säkerhets- och fredsfrågor. Storbritannien deltog när FN: s generalsekreterare bjöd in till en första konferens om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern i november 2019. USA och Israel var också inbjudna, men deltog inte. Konferensen beslutade att fortsätta att träffas årligen.

Ekonomi och handel

Storbritannien är en av världens största ekonomier, och var med och grundade organisationen G8 som samlar världens rikaste länder. En procent av arbetskraften arbetar i ett högt utvecklat jordbruk som producerar mer än 60 procent av landets behov av jordbruksprodukter. Ända sedan den industriella revolutionen och fram till efterkrigstiden var Storbritannien ett av världens ledande industriländer, men under de senaste decennierna har industrin fått ge vika för finansbolag, försäkringsbolag, investeringsbolag och turism. Landet har en omfattande oljeindustri men är beroende av att importera olja för att tillgodose sina behov.

London är ett viktigt ekonomiskt centrum och står för fler finansiella transaktioner än någon annan stad i världen. På grund av detta blev landet hårt drabbat av den globala finanskrisen år 2008-2009. På senare år har eurokrisen i EU också påverkat Storbritanniens ekonomi mycket, inte minst för att efterfrågan på brittisk export har minskat. Under 2013-2014 var ekonomin och landets BNP ungefär samma som före 2008 års finanskris. I och med att Storbritannien håller på att träda ur EU pågår förhandlingar om hur handeln kan komma att se ut. Många stora företag har hotat att lämna Storbritannien i och med Brexit, något som skulle kunna påverka Storbritanniens ekonomi.