Frankrike har tre geografiska regioner – låglandsområden i nordväst, höglandsområdet Centralmassivet i söder och bergskedjorna Pyrenéerna och Alperna i sydväst och sydöst. Landskapet genomskärs av de stora floderna Rhône, Loire och Seine, som har varit viktiga transportleder i många århundraden. Kustremsorna vid Atlanten och Medelhavet består av både klippor och långa sandstränder och har många naturhamnar där stora handelsstäder växt fram.

I norra delen av landet är klimatet typiskt nordatlantiskt med mycket nederbörd under hela året och måttliga skillnader mellan årstiderna. Längst söderut är det typiskt Medelhavsklimat med mindre nederbörd och varma somrar.

Efter många år av oreglerade industriutsläpp är stora delar av landets dricksvattentäkter kraftigt förorenade. Utsläppen har också lett till surt regn och försämrad luftkvalitet i de större städerna. Frankrike införde miljökrav på 1970-talet, och även om utsläppen nu är på nedgång så hör landet fortfarande till de som släpper ut de största mängderna av växthusgasen CO2.

Dagens Frankrike införlivades i det romerska imperiet år 50 f.Kr., efter våldsamma strider mellan romare, kelter och galler. Efter Roms fall på 400-talet blev frankerna dominerande i området, vilket ledde fram till det frankiska riket under Karl den store på 800-talet. Detta imperium splittrades redan i slutet av 900-talet, och Frankrike blev uppdelat i flera mindre kungadömen som stod i ständig konflikt med varandra.

I århundraden gick en klar skiljelinje mellan de södra och norra delarna av området. Först efter hundraårskriget mot England (år 1337-1453) blev Frankrike ett mer eller mindre enat land. Efter reformationen på 1500-talet kastades landet in i en rad religiösa krig, som följdes av den blodiga revolutionen år 1789 där tiotusentals människor dödades och kungaparet avsattes och halshöggs.

Några år senare kom Napoleon till makten och utropade sig själv till kejsare av Frankrike. Napoleon ledde en serie krig mot andra europeiska makter, tills han besegrades i slaget vid Waterloo år 1815. Vid en ny revolution år 1870 avskaffades monarkin till slut. I samband med detta infördes genomgripande sociala reformer, samtidigt som Frankrike blev en ledande industriell kraft och skaffade sig flera kolonier i Afrika.

Landet deltog på den segrande sidan i båda världskrigen och växte efter kriget fram som en central aktör inom både den europeiska och internationella politiken.

Frankrike styrs av presidenten, som är statens formella överhuvud, och premiärministern, som leder regeringen. Frankrikes politik kännetecknas av moderata höger- och vänsterkrafter turas om att vinna en majoritet för att bilda en regering, oftast utan att detta leder till stora förändringar av den politiska inriktningen. Statsapparaten har traditionellt haft en stark roll, och den offentliga sektorn är mycket stor. Detta tynger de offentliga finanserna men medför även att Frankrike har en hälso- och sjukvård som är bland världens bästa och goda allmänna välfärdstjänster till befolkningen.

Anställningstryggheten inom den offentliga sektorn står dock i stark kontrast till en långvarig arbetslöshet som konstant legat kring åtta procent i många år. Stora finansiella överföringar till en icke konkurrenskraftig jordbrukssektor utgör en enorm utmaning för landet, som ofta får uppleva strejker regisserade av starka fackföreningar som kan pågå i flera veckor.

Mängden invandrare hör till Europas största, och i många av de större städerna kämpar med myndigheterna med att integrera dessa vilket leder till uppkomsten av separata samhällen. Internationellt har landet varit ett av de viktigaste för utvecklingen av Europeiska unionen, och Frankrike har även stor makt genom sin permanenta plats i FN:s säkerhetsråd.

Läs mer om säkerhetsrådet på fn.se

Förbindelser med andra länder i säkerhetsrådet

Frankrike är en viktig medlem i både Nato och EU och stöder dessa institutioners gemensamma politik på många områden. I den meningen är USA, Storbritannien och EU -länderna nära allierade i Frankrike. Trots detta är Frankrike inte rädd för att gå sin egen väg om landet känner behov.

Ryssland och Frankrike är ofta motståndare i säkerhetsrådet och är i princip långt ifrån varandra när det gäller synpunkter på mänskliga rättigheter och hur aktivt FN bör vara. Samtidigt säljer Frankrike en del avancerad militär utrustning till Ryssland, som USA och andra västländer inte är särskilt entusiastiska över. Förbindelserna med Ryssland har försämrats efter Rysslands annektering av Krimhalvön, och Frankrike står med resten av EU när det gäller ekonomiska sanktioner mot Ryssland som ett resultat.

Kina och Frankrike är också långt ifrån varandra i sina åsikter om FN och förhållandet till mänskliga rättigheter. Det finns dock en hög grad av ömsesidig respekt och beroende mellan de två länderna. I Afrika har Frankrike en särskilt nära relation med länder som tidigare var franska kolonier. I säkerhetsrådet idag har både Tunisien och Niger varit under franskt styre.

När det gäller förbindelserna med Iran var Frankrike ett av de länder som deltog i byggandet av landets första civila kärnkraftverk (Bushehr) före den islamiska revolutionen 1979. Även om detta arbete avbröts, med betydande ekonomiska förluster för Iran, behöll de två länder kontakten och ett visst tekniskt nukleärt samarbete också under tiden efteråt.

Frankrikes ställning i kärnvapenfrågan

Frankrike är ett av de tre stora EU-länder som förhandlade fram kärnkraftsavtalet med Iran 2015. Landet stöder fortfarande avtalet, men har varit något mer kritiskt än de andra EU-länderna angående avtalets långsiktiga öde. Bland annat har den franska presidenten sagt att USA och EU gemensamt bör förhandla fram ett mycket strängare kärnkraftsavtal med Iran från 2025. Den franske presidenten menade också att Europa i större utsträckning måste stödja USA: s krav på att Iran ska dra sig ur regionala konflikter i Mellanöstern. Dessutom trodde Frankrike också att Iran måste acceptera minskningar av landets missil- och missilprogram. Alla dessa krav var centrala när USA 2018 meddelade att de skulle dra sig ur kärnkraftsavtalet med Iran.

Precis som de andra EU -länderna är Frankrike också kritisk till vad de uppfattar som iranska handlingar mot dissidenter som lever i exil i Europa, och landet stöder EU -sanktioner mot Iran som ett resultat.

Frankrike förespråkar skapandet av en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Som ett resultat av en resolution som antogs av FN: s generalförsamling 2018 bjöd FN: s generalsekreterare in den första konferensen om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern i november 2019. Inblandade länder var inbjudna, inklusive Frankrike. USA och Israel var också inbjudna, men dök inte upp. Konferensen beslutade att träffas varje år i syfte att hitta en lösning.

Frankrike är också ett av de länder som utvecklade sina kärnvapen innan icke-spridningsfördraget trädde i kraft 1970. Det svenska forskningsinstitutet SIPRI har antagit att landet idag har ca. 290 kärnvapenspetsar i sin arsenal. Frankrike har alltid trott att avskräckning är det lämpligaste sättet att förebygga krig och ytterligare spridning av kärnvapen. Av denna anledning anser Frankrike att det för närvarande är rätt att behålla kärnvapnen. Det är inte relevant att avskaffa egna kärnvapen genom internationella överenskommelser så länge USA: s och Rysslands långt större kärnvapenmakter fortsätter att behålla sin enorma ledning i antalet vapen. Frankrike måste vara berett att kritiseras för att inte avväpna, vilket icke-spridningsfördraget förpliktar kärnvapenstater att göra.

I december 2020 var det en omröstning i FN: s generalförsamling om att Israel skulle avstå från allt innehav av kärnvapen. Resolutionen fick klar majoritet, men Frankrike avstod.

Frankrike är en av världens största ekonomier och har ett effektivt och modernt ekonomiskt system. Traditionella branscher som textil- och stålproduktion har under senare år fått ge vika för högteknologi, data- och rymdindustri. Landet har också gradvis blivit en stor leverantör inom tjänstesektorn och ett diversifierat jordbruk gör Frankrike till en av världens största exportörer av jordbruksprodukter.

Staten har traditionellt haft en stor ägarandel i nyckelbranscher, men på senare år har allt fler sektorer privatiserats, ofta med högljudda protester från fackföreningarna. Ett kostsamt och tungrott välfärdssystem tynger enormt på statens finanser, och Frankrike har nyligen kämpat för att hålla sig inom budgetramarna för Europeiska monetära unionen (EMU). Staten har varit tvungen att ta upp stora lån för att täcka budgetunderskotten och utlandsskulden har ibland kommit upp i två tredjedelar av landets totala BNP. Detta bromsar tillväxten i ekonomin och minska regeringens handlingsutrymme.

Den ekonomiska krisen i Eurozonen har drabbat Frankrike hårt - särskilt för de banker som investerat myket i Grekland. År 2012 blev kreditbetyget på den franska staten sänkt.