Atlasbergen dominerar nordvästra landet och är på många ställen täckt av skog. I detta område finns också det bördiga medjerdalen, som är landets rikaste jordbruksdistrikt. Våtmarkerna i norr finns på UNESCO:s världsarvslista, men är hotat av föroreningar. Mitt i landet finns stäpper och låga bergplatåer. Här finner man saltsjöar, så kallade Chotts, där man bryter fosfat. Åt söder går landskapet över i öknen och i sydväst börjar Sahara. Det förekommer stora skillnader i klimatet i landet; från Medelhavsklimat i norr och ökenklimat i söder.

Det största miljöproblemet i Tunisien är miljögifter som är resultatet av en dålig sophantering samt föroreningar av grundvatten på grund av dåliga VA-nätverk. Tunisien har också begränsad tillgång till färskvatten. Andra problem är avskogning, överbetning, jorderosion och ökenspridning.

Fenicierna etablerade sig i Tunisien under det 10 århundradet f.kr. De drev handel och grundade staden Karthago, som blev en ekonomisk och militär stormakt. Karthago blev införlivat i Romarriket runt 150 år f.kr. Framväxten av Islam spred sig till Nordafrika på 600-talet e.kr, något som sammanföll med Karthagos fall år 698. Tunis grundade samtidigt.

År 1207 tog en berberfamilj kontrollen över området och behöll makten till 1500-talet, då landet blev en del i kampen mellan Spanien och det Osmanska riket. Tunisien var från år 1606 i en självständig stat men var underställda osmanerna. Hussein-dynastin, grundlagt år 1705, styrde landet fram till Tunisien blev självständigt. Det franska inflytandet var stort från år 1850 då Tunisien genomgick en snabb modernisering. År 1861 fick landet en arabiska världens första grundlag. Landet blev likväl ett franskt protektorat år 1881, men i slutet av 1800-talet uppstod ett ökat krav för frigörelse och demokratisering. Det skulle dröja fram till den 20 mars år 1956 innan Tunisien blev självständigt. Bourguiba blev statsminister och monarkin blev avskaffad.  

Bristen på en fungerande demokrati ledde landet in i en lång period av diktatur och ekonomisk nedgång. Diktaturen fortsatte till 2011, då den tunisiska revolutionen ägde rum. Revolutionen, även kallad jasminrevolutionen, var ett icke-våldsuppror mot regimen till följd av dåliga sociala förhållanden i landet. Stora demonstrationer och upplopp möttes av våld av polisen och många hundra människor miste livet i oroligheterna som följde. Upproret anses vara starten på den arabiska våren och protesterna spred sig till andra länder i regionen som också ville ha ett regimskifte. Upproret tvingade diktatorn att avgå och en ny folkvald regering installerades. En ny demokratisk konstitution antogs också och implementerades 2014. Tunisien är fortfarande det mest framgångsrika exemplet från den arabiska våren.

Läs mer om Jasminrevolutionen som utvecklades till den ”arabiska våren” här. 

Efter nästan 50 år med ett enpartistyre och odemokratiska val tvingades president Zein el-Abdin Ben Ali att ge ifrån sig makten i januari år 2011. Zein el-Abdin Ben Ali hade suttit i makten sedan år 1989 och styrt landet med en järnhand. Några få partier hade varit tillåtna under stränga krav efter att enpartisystemet upphävts år 1981. Trots detta "vann" Zein el-Abdin Ben Alis parti alla val med 90 % av rösterna.

Under demonstrationerna som utbröt under hösten 2010 klagade folk särskilt på korruption, bristen på demokrati, höga matpriser och hög arbetslöshet. I oktober år 2011 valde tunisierna ett övergångsråd, som skulle förbereda en ny grundlag, och valde en ny president och parlament.

Efter många år av enpartistyre och diktatur antog Tunisien en ny konstitution 2014. Den slår fast att en folkvald president och en premiärminister delar den verkställande makten. Presidenten och parlamentet väljs vart femte år. Presidenten är ansvarig för nationens säkerhet och utrikespolitik. Premiärministern väljs av presidenten och är ansvarig för inrikespolitiken.

Landet anses vara det mest demokratiska landet i den arabiska delen av världen. Kvinnor och män har lika rättigheter. Trots demokratiseringen av landet och de nya lagändringarna kämpar landet med hög arbetslöshet och har ännu inte fått på plats den författningsdomstol som antogs som inrättades 2014. Dessutom har flera av de föreslagna lagändringarna splittrat befolkningen, såsom förslaget om lika arv för söner och döttrar. Landet har också dåliga rättigheter för sexuella minoriteter och homosexualitet kan straffas med upp till tre års fängelse.

Tunisiens roll i säkerhetsrådet

Förbindelser med andra länder i säkerhetsrådet
Tunisien har historiskt följt en pragmatisk utrikespolitisk doktrin om "inga fiender". De söker samarbete med så många stater som möjligt och undviker att välja sida i konflikter om de kan. Samtidigt prioriterar Tunisien samarbete med västerländska stater som Italien, Frankrike och USA i större utsträckning och påverkas mer av västerländska utrikespolitiska prioriteringar.

Tunisiens utrikespolitik bygger på ett gott samarbete med de andra länderna i Nordafrika, samt nära samarbete med EU. EU -länderna Frankrike, Italien och Tyskland är Tunisiens överlägset viktigaste handelspartners. Utöver det har EU också varit en mycket aktiv förespråkare för demokratiseringen av Tunisien sedan arabiska våren. EU har bidragit med stora summor, förutom att bistå tvärvetenskaplig expertis och politiskt samarbete. Av alla nordafrikanska länder är Tunisien det land som har det närmaste och mest framgångsrika samarbetet med EU. Tunisien har åtagit sig att stanna så nära EU som möjligt, både inom utrikespolitiken och på andra områden.

Tunisien har en god relation till USA, vilket visar sig genom handels- och säkerhetspolitiskt samarbete. Landet beskriver sig själv som en allierad till USA, även om två inte är medlemmar i en militär allians. Tunisien samarbetar också med både Ryssland och Iran på flera områden och väljer därför inte att välja sida om detta kan undvikas.

Tunisien stöder också aktivt samarbete mellan muslimska stater, både i Organisationen för islamiskt samarbete (OIC), Arabförbundet (AL) och genom multilateralt samarbete. Tunisierna står inför den palestinska sidan i sin konflikt med Israel, som ibland har försvårat samarbetet med USA, som ligger nära Israel.

Tunisien stöder det arbete som gjorts genom FN, men är särskilt bekymrat över suveränitetsprincipen. Det betyder att de är ovilliga att blanda sig i ett lands inre angelägenheter, samt vägrar att använda militär våld mot ett annat land. Tunisien har också uttalat att det är dags för en reform av FN -systemet, och att särskilt säkerhetsrådet måste reformeras för att ge det afrikanska landet en permanent plats. Dessutom har Tunisien kritiserat användningen av vetot, och anser att detta bör skärpas.

Tunisien är också medlem i Organisationen för icke-anpassade nationer (NAM) tillsammans med Indien, Iran, Kenya, Niger, St Vincent och Grenadinerna och Vietnam.

Tunisiens position i kärnvapenfrågan

Tunisien stöder kärnkraftsavtalet med Iran från 2015. Vid ett möte i FN: s säkerhetsråd i juni 2021 efterlyste Tunisien att avtalet efterlevs, eftersom de anser att det är en viktig del av det globala icke-spridningsarbetet och avgörande för stabilitet och säkerhet i Mellanöstern.

Tunisien oroar sig över den allmänna nedskärningen av internationella avtal när det gäller nedrustning och icke-spridning.

Tunisien har ratificerat icke-spridningsfördraget och ser det som en grundläggande del av avtalet. Tunisien har uppmanat de fem länder som inte är medlemmar i icke-spridningsfördraget att ansluta sig till det. Samtidigt är landet oroat över de delar av avtalet som inte efterföljs, och är särskilt kritisk till att några av kärnvapenstaterna har valt att uppgradera sina kärnvapenarsenaler. Tunisien anser att moderniseringen av vapen av kärnkraften är en farlig vapenkapplöpning.

Tunisien har också tecknat och ratificerat säkerhetsavtal med International Atomic Energy Agency (IAEA). Avtalen gör det möjligt för IAEA att inspektera de kärntekniska anläggningar som länderna tillåter Atomenergiorganet att besöka, och det förväntas att all användning av kärnteknik för civila ändamål kommer att rapporteras.

Tunisien är en del av den kärnvapenfria zonen i Afrika. Landet har uppgett att det stöder en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och påminde om att det är en grundläggande förutsättning för beslutet om förlängning av icke-spridningsfördraget på obestämd tid. Tunisien stöder konferensen om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern, som anordnades av FN:s generalsekreterare 2019 och som kommer att fortsätta att träffas årligen. Konferensen bör fortsätta att träffas tills ett juridiskt bindande avtal finns.

Tunisien deltog i konferensen 2017 som fastställde ett totalförbud mot kärnvapen och röstade för avtalet om förbud mot kärnvapen. Tunisien anser att detta avtal är förenligt med icke-spridningsfördraget och stöder dess syfte. Tunisien har dock ännu inte anslutit sig till detta förbudsavtal.

Bourguiba införde socialism och centralstyrning av ekonomin. Industrier och banker blev statliga, och jordbruket blev organiserat i kollektiv. Stora protester och en stagnerande ekonomi gjorde att projektet fick läggas ned och under 70-talet ökade andelen privata investeringar. Landet genomförde lyckade ekonomiska reformer där Tunisien satsade på utvinning av export av olja och fosfat. Detta medförde en stark ekonomisk tillväxt.

Tunisien har idag en av Afrikas mest konkurrenskraftiga ekonomier där fosfat, olja och gas är viktiga resurser. Det är emellertid beräknat att oljereserverna kommer ta slut om ett par få år men det finns möjligheter till en ökad gasproduktion.

Jordbruk förekommer i nästan en tredjedel av landet. Turism är en viktig näring men efter ett terrorattentat mot en synagoga på turistön Djerba år 2002 har antalet besökare sjunkigt. År 2006 besökta 6,5 miljoner utländska turister Tunisien.