Den arabiska våren

Bakgrund

2011 var ett år präglat av demonstrationer, sammandrabbningar och stora förändringar i Nordafrika och Mellanöstern. Protesterna började i Tunisien men spred sig sen till andra länder i regionen, bland andra till Egypten, Algeriet, Libyen, Marocko och senare till Syrien, Jemen och Bahrain. 

Bakgrunden till upproren var en önskan om att förändra styrelseskicket i landet. Det handlade främst om demokratisering, mänskliga rättigheter och bättre levnadsvillkor, och som regel med krav att den sittande regimen skulle avsäga sig makten. En viktig slogan under den arabiska våren var ”folket kommer att styra regimen”. 

Orsakerna till upproren varierade från land till land, både på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhällsuppbyggnad och styrelseskick. 

Sociala medier som vapen

I samtliga uppror var användningen av sociala medier som Facebook och Twitter viktig, bland annat för att samordna och sprida information om protesterna. Detta ledde till att myndigheterna stängde ner vissa webbplatser i ett försök att behålla kontrollen.

Demonstranternas användning av sociala medier ledde också till att internationella medier uppdaterades om händelserna, något som gav ökad internationell uppmärksamhet om upprorsmakarnas krav.

Innan mitten av 2012 hade många av upproren antingen krossats eller utvecklats till inbördeskrig. De fredliga reformerna i Tunisien är fortfarande det mest framgångsrika exemplet på den arabiska våren. 

Namnet "Den arabiska våren"

Proteströrelserna i den arabiska världen under 2011 fick namnet ”den arabiska våren” först och främst i västerländska medier. Namnet har en hänvisning till tidigare uppror då också just ordet ”våren” har använts, exempelvis revolutionerna i Europa 1848 och den så kallade ”Pragvåren” i Tjeckoslovakien 1968. 

Namnet ”den arabiska våren” har blivit kritiserat. En grund till det är att ordet arabisk exkluderar alla icke-arabiska folkgrupper, såsom berber och kurder, som också deltog i protesterna.

En annan grund till att namnet ”den arabiska våren” har blivit kritiserat är att ordet ”vår” får protesterna att verka vackra, när de snarare är våldsamma och blodiga. Kritiken handlar också om att ordet ”vår” en tidsbegränsning som inte visar att befrielsekampen mot diktaturerna ägde rum långt före våren 2011 och dessutom fortsatte under tiden efter våren 2011.

Trots denna kritik är det likväl intressant att analysera protesterna som bröt ut i regionen i början av 2011 och på den vägen försöka förstå vad fenomenet som kännetecknas med ”Den arabiska våren”. 

Tunisien

Startskottet för den arabiska våren brukar sättas till den 17 december 2010, med en tragedi som inträffade i Tunisien. En ung grönsakshandlare, Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv och brann till döds i protest mot den styrande makten. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Händelsen utlöste därför ett uppror som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till flera andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna. 

Upproret, som senare skulle bli kallat Jasminrevolutionen, hade sociala och ekonomiska orsaker. Utbred arbetslöshet (särskilt bland ungdomar), stigande matpriser och brist på respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna var några av dem. Upproren krävde demokratisering och att den sittande regimen skulle avgå. De tunisiska upproren organiserades till stor del med hjälp av sociala medier.

Presidenten prövas inför rätten

Presidenten i Tunisien, Zine el-Abadine Ben Ali, hade suttit vid makten sedan 1987. Opposition tilläts, men hans regim blev trots detta uppfattad som mer och mer auktoritär och korrupt. 

Efter att först ha mött protesterna med att införa undantagstillstånd, något som ger staten mer makt, blev president Ben Ali och hans familj i januari 2011 tvungna att lämna Tunisien. De gick i exil i Saudiarabien. Den tidigare presidenten Ben Ali blev i juni 2011 ställd inför domstol (fastän han inte befann sig i landet) och dömdes till 35 års fängelse för stöld av statlig egendom. 

Ny grundlag

Val av en grundlagsstiftande församling hölls i oktober 2011. Valet genomfördes fredligt och med ett valdeltagande på över 90%. Den nya folkvalda församlingen skulle inom ett år utarbeta och anta en ny grundlag som ett underlag för val av president och parlament. 

I november 2011 valde den nya nationalförsamlingen människorättsaktivisten Moncef Marzouki som president i övergångsregeringen. I mars 2014 avvecklade Marzouki undantagstillståndet, som hade införts av Ben Ali 2011 för att kunna slå ned det tunisiska upproret.

Nationell dialog och Nobels fredspris

Tunisien klarade att ta sig igenom övergångsperioden utan att inbördeskrig bröt ut. Detta berodde till stor del på organiseringen av en bred, politisk dialog och offentlig debatt som sänts i nationell TV i nästan två år. Nyckeln var att inkludera representanter från både den gamla eliten och civilsamhället. 

Den här fredliga utvecklingen har gjort att Tunisien framstår som det enda positiva exemplet på ett land där den arabiska våren lett till mer fred och demokrati. Att den tunisiska nationella dialogen var så viktig för landet ledde till att den så kallade Kvartetten, som bestod av olika organisationer i det tunisiska civilsamhället, tilldelades Nobels fredspris 2015. 

• Läs mer om Tunisien här

Egypten

I Egypten tog upproret fart den 25 januari 2011 då tusentals demonstranter marscherade på Kairos gator i protest mot Hosni Mubaraks regim. Hosni Mubarak hade då suttit vid makten sedan 1981. Denna dag blev senare kallad Vredens dag. Demonstranterna marscherade till Tahrirtorget och slog läger. 

Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari. Som det mest folkrika arabiska landet drog upproret i Egypten till sig mycket uppmärksamhet, och inspirerade många andra folk som levde under förtryck från auktoritära regimer.

Regimens hårda reaktioner

De utlösande faktorerna till de egyptiska demonstrationerna var polisbrutalitet, undantagstillstånd i landet, misslyckad lagstiftning, arbetslöshet, en strävan för höjd minimilön i landet, bostadsbrist, korruption, brist på yttrandefrihet och dålig levnadsstandard. Det huvudsakliga målet för upproret var att störta Hosni Mubaraks regim. 

Även om demonstrationerna började fredligt, uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Minst 846 människor dödades och 6000 skadades under upprorets 18 första dagar.

Presidenten flyr

En vecka efter Vredens dag samlades 250 000 demonstranter på Tahrirtorget. I likhet med Tunisiens president genomförde Mubarak flera förändringar för att tillfredsställa demonstranterna; han sparkade regeringen och lovade att han inte skulle ställa upp i nästa val. Detta räckte inte för att göra demonstranterna nöjda. 

I februari 2011 tvingades Mubarak avgå och överlät makten till Egyptens militära styrkor. Mubarak gick i exil med sin familj. Militärledningen utnämnde en ny statsminister och tillsatte en kommitté som skulle förbereda demokratiska val.

Islamisterna vinner valet

År 2011-2012 genomfördes val till nationalförsamlingen och presidentval. Islamistiska partier fick majoritet i nationalförsamlingen där Freedom and Justice Party (FJP) blev största parti. 

Partiet hade bildats av det Muslimska brödraskapet; en islamistisk politisk rörelse. Deras presidentkandidat, Muhammad Mursi, vann presidentvalet i juni 2012. Mursi blev då Egyptens första demokratiskt valda ledare i historien.

Ny grundlag, nya protester och ny president

Nationalförsamlingens förslag till ny grundlag blev godkänd i en folkomröstning i december 2012. Men förslaget möttes av stora protester från den liberala oppositionen, sekulära, kristna och kvinnogrupper som menade att grundlagsförslaget inte ger någon garanti för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. 

Protesterna mot Mursi och Det muslimska brödraskapet ledde till nya protester i Egypten. Det nya upproret ledde till att egyptiska armén, med Abdel Fattah al-Sisi i spetsen genomförde en statskupp och avlägsnade Morsi och Det muslimska brödraskapet från makten den 3 juli 2013. Sisi valdes till president i Egypten 2014, men i ett val där varken Morsi eller hans parti (FJP) fick lov att delta.

Diktaturen fortsätter

I februari 2015 hävdade egyptiska organisationer och aktivister att situationen för mänskliga rättigheter i Egypten är värre under Sisi än den var under Mubarak. Sisi-regimen inskränker yttrandefriheten genom de så kallade anti-terrorlagarna, vilka bland annat kan bestraffa journalister med böter på upp till en halv miljon kronor om de ifrågasätter regeringens officiella uppgifter om väpnade konflikter. Den arabiska våren har lett till att en diktator byttes ut mot en annan.

• Läs mer om Egypten här

Libyen

Efter folkliga uppror i grannländerna utbröt även protester i Libyen den 16 februari 2011. Upproret började i östra Libyen, med centrum i landets näst största stad Benghazi. Upproret var, likt grannländernas protester, ett uttryck för missnöjet mot den auktoritära regimen som leddes av Muammar Gaddafi, som hade styrt landet sedan 1969. Upproret och myndigheternas reaktion på det var från den första fasen präglat av våldsamma handlingar och utvecklades snabbt till ett inbördeskrig. Krig och konflikt har fortsatt efter Khadaffiregimens fall. Kriget har lett till kaos och laglöshet, inklusive ökningen av människohandel och islamistisk extremism. 

• Läs mer om konflikten i Libyen här

Syrien

Det syriska upproret började med en protestmarsch runt omkring i Syrien 2011. Bland annat ställdes krav om frigörelsen av politiska fångar. Regimen slog brutalt ner protesterna. 

Det brutala svaret på de relativt fredliga demonstrationerna fick motståndet att spridas till fler delar av landet. Assadregimen bestämde sig därefter för att släppa extrema jihadister ur fängelse. Jihadisterna släpptes fria för att hjälpa till att omforma det fredliga upproret till ett våldsamt uppror – ett slags uppror som är lättare att rättfärdiga brutal bekämpning av. 

Inbördeskrig

Assad-regimen beskyllde demonstranterna för att vara islamistiska terrorister och kunde därigenom legitimera det kraftiga våldet som regimen använde mot dem. Assad hade därför i sitt intresse att ”bevisa” att så var fallet och bidra till att skapa en sådan verklighet. Detta vara huvudorsaken till att den arabiska våren utvecklades till ett brutalt inbördeskrig.

Framväxten av militanta islamister i samband med inbördeskriget i Syrien har haft stor påverkan på situationen i Irak och uppkomsten av terrororganisationen Den islamska staten (IS).

• Läs mer om kriget i Syrien här
• Läs mer om Den islamiska staten (IS) här

Jemen

27 januari 2011 samlades 16 000 demonstranter på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa och krävde president Ali Abduhllah Salehs avgång. Saleh meddelade att han inte ville ställa upp i nästa val 2013 eller överföra makten till sin son, något som många fruktade. Trots detta fortsatte demonstrationerna och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna i Sanaa. Över 40 personer dog. President Saleh deklarerade att Jemen var i undantagstillstånd. 

Inbördeskrig

Saleh förlorade gradvis det stöd han från början haft. Efter ökad press, bland annat genom ett raketanfall mot presidentpalatset, gick Saleh med på ett avtal om att överlämna makten till sin ställföreträdare, Abdrabbuh Mansour Hadi, i november 2011. Lösningen landade inte bra hos Huthirebellerna i nord, som genomförde en statskupp i Jemen 2014-2015. Det här utlöste inbördeskriget i Jemen som FN har kallat för världens största humanitära kris. 

• Läs mer om konflikten i Jemen här

Bahrain

Den 14 februari 2011 samlades folkmassor i den bahrainska huvudstaden Manama för att protestera mot korruption och arbetslöshet, och för att visa sitt missnöje över den regerande monarkin i Bahrain. Ett av huvudmålen med demonstrationerna var att uppnå större politisk frihet och inflytande för den shiamuslimska majoriteten, som var trött på att styras av den sunnimuslimska minoriteten. 

Myndigheternas starka reaktioner

Demontranterna samlades vid Pearl Roundabout och den rondellen blev, precis som Tahrirtorget i Kairo, en symbolisk samlingspunkt för demonstranterna. Protesterna slogs ned och flera miste livet när regeringsstyrkorna öppnade eld mot demonstranterna vid Pearl Roundabout den 18 februari. 

Saudiarabien slår ner demonstrationerna i Bahrain

Den 15 Mars 2011 deklarerade myndigheterna undantagstillstånd efter flera veckors demonstrationer. Samtidigt uppmanade regeringen militära styrkor från Saudiarabien att slå ner demonstrationerna. 

Under undantagstillståndet, som varade till juni samma år, arresterades tusentals demonstranter, människorättsaktivister och journalister. Många blev ställda inför rätta inför nyinrättade militärdomstolar. Det har också rapporterats om att shiamuslimska arbetstagare och studenter har förlorat sina jobb som en följd av demonstrationerna. Demonstrationer som krävde att de som fängslats skulle bli frisläppta fortsatte under hösten 2011. 

Protesterna i Bahrain fortsatte under 2012 och 2013 med våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och myndigheter. Kampen om ökad frihet i Bahrain har lett till en förbättring av de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och yttrandefriheten i synnerhet.

• Läs mer om Bahrain här

Andra länder

Libanon, Jordanien, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan har alla haft mindre proteströrelser som följt liknande protestmönster som ovan nämnda länder. Påverkade av utvecklingen i regionen har de krävt demokratiska reformer, respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av levnadsvillkoren. 

Uppror i Algeriet och Marocko

Liknande demonstrationer som i Tunisien och Egypten ägde också rum i Algeriet och Marocko. Demonstrationerna började i januari 2011 och eskalerade i februari. De var inte lika omfattande som i grannländerna, delvis för att militären och polisen behöll sin lojalitet mot staten snarare än att gå med i upproret.

Förändringar i Algeriet

I Algeriet upphävdes undantagstillståndet, som hade varit i kraft sedan 1992. År 2016 infördes ändringar i grundlagen. De begränsade regler för presidentens tid vid makten till två mandatperioder, stärkte parlamentets makt och gav berberspråket officiell status. Den tidigare presidenten Abdelaziz Bouteflika förblev vid makten. Det bidrog till nya stora demonstrationer för regimförändring 2019, som ses som en fortsättning på den arabiska våren.

• Läs mer om Algeriet här

Förändringar i Marocko

I Marocko lovade myndigheterna att minska kungens makt. En folkomröstning hölls i Marocko i slutet av 2011, och de föreslagna ändringarna av konstitutionen antogs. Graden av frihet i Marocko är trots det bristfällig. Marocko har dåliga medborgerliga och politiska rättigheter, och pressfrihet. Marocko fortsätter också sin ockupation av Västsahara. 

• Läs mer om Marocko här
• Läs mer om konflikten i Västsahara här 

FN:s roll i konflikten

FN:s roll har varierat i de olika länderna. FN har haft ansvar för att skydda civilbefolkningen i de här länderna mot övergrepp från staten. Samtidigt måste fredliga medel prövas i första hand, och innan eventuella maktmedel används måste det finnas hopp om att det kan lyckas. Sådana värderingar, förutom egenintressen bland medlemsländerna, har präglat FN:s säkerhetsråds initiativförmåga. 

Resultatet blev ett FN-mandat till ett militärt ingripande o Libyen, men inte ett FN-mandat för en intervention i inbördeskriget i Syrien. Båda ”lösningarna” ledde likväl till inbördeskrig och ett stort flyktingproblem.

Relaterade länder och konflikter

Läs våra landsprofiler för länder som är inblandade i den arabiska våren: 

• Bahrain
• Egypten
• Tunisien

Läs våra konfliktprofiler för konflikter relaterade till den arabiska våren:

• Den islamiska staten (IS)
• Jemen
• Libyen
• Syrien

Tidslinje över konflikter i Västasien