Introduktion
Ukrainakonflikten började först 2014 och har ägt rum på olika nivåer: mellan grupperingar inom Ukraina; mellan de ukrainska myndigheterna och Ryssland; och mellan Nato och Ryssland. Det är en konflikt om mark, makt och säkerhet, där frågor som rör historia, identitet och folkrätt är viktiga.
Bakgrund
Från 1922 till 1991 var Ryssland och Ukraina delar av Sovjetunionen. Fram till 1954 tillhörde Krimhalvön den ryska delen av det enorma Sovjetunionen. Ledningen för Sovjetunionen beslutade då att flytta Krim till den ukrainska delen. Krim var fortfarande en del av Sovjetunionen men administrerades av den ukrainska sovjetrepubliken. Makten över både Krim och Ukraina låg fortfarande i Moskva, som idag är Rysslands huvudstad.
När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat, efter att 90 % av befolkningen röstade för självständighet. Ledningen i Moskva accepterade att Krim blev en del av det nya Ukraina, trots att majoriteten av medborgarna i Krim var så kallade etniska ryssar. Efter det kalla kriget blev Krim således folkrättsligt en del av staten Ukraina.
Det kalla kriget
Det kalla kriget var en konflikt mellan öst och väst som varade mellan 1945 och 1991. Perioden präglades av kapprustning, hot om kärnvapenkrig och en maktkamp med fokus på ideologi. Den största makthavaren i öst var Sovjetunionen som styrdes av det kommunistiska partiet från Moskva. Den främsta kraften i väst var USA med västeuropeiska länder som främsta allierade.
Förhållandet mellan Moskva och Väst har fortsatt varit spänt även efter Sovjetunionens upplösning. Det främsta hotet den gången var risken att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut, det hotet finns fortfarande kvar.
En provsprängning av en atombomb. Foto: Flickr
Konflikten i Ukraina börjar
Ukraina gränsar både till Ryssland och EU. Ukraina har därför i princip intresse av goda relationer med båda parter. Ändå förespråkar olika grupper inom Ukraina ett närmare samarbete med den ena av parten. Identitet spelar en viktig roll för vilken sida man förespråkar. De flesta EU-anhängare bor i västra Ukraina och de flesta ryska anhängare bor i de östra delarna av landet. Det var valet mellan en nära relation med EU/väst eller med Ryssland som skapade krisen i Ukraina.
Viktor Janukovitj var Ukrainas president fram till februari 2014, då riksdagen avsatte honom. Anledningen var att EU hade erbjudit Ukraina ett så kallat associeringsavtal. Detta avtal skulle föra Ukraina närmare EU. EU insisterade samtidigt att ett sådant avtal förhindrade ett framtida medlemskap i en ryskledd ekonomisk union. Ryssland hade nämligen redan etablerat en ekonomisk union tillsammans med bland andra Vitryssland och Kazakstan, och hade planer på att inkludera även Ukraina i denna.
EU: s förslag tvingade Janukovitj att välja sida. Janukovitj var inledningsvis positiv till ett närmare samarbete med EU men ville samtidigt inte skapa ett större avstånd till Ryssland. Därför avstod han från att underteckna avtalet med EU och undertecknade ett avtal med Ryssland istället. EU-anhängarna i Ukraina visade sitt missnöje genom att i november 2013 demonstrera på torget Maidan i huvudstaden Kiev, hundratusentals personer deltog. Protesterna var också motiverade av missnöje kring regeringens dåliga styre av landet, bland annat på grund av korruption.
Demonstration på Maidan torget i Kiev den 8 december 2013. Foto: Flickr/CC BY 2.0/Alexander Solovyov.
Janukovitsj avsätts som president i Ukraina
Den ukrainska regeringens tuffa reaktion mot demonstrationerna ledde till en upptrappning och våldsamma sammandrabbningar i Kiev. Det slutade med att parlamentet avsatte president Janukovitj i februari 2014. Denna handling kan definieras som en statskupp eftersom de folkvalda inte hade 3/4 majoritet som konstitutionen kräver för ett sådant beslut. Det har däremot inte allmänt benämnts som en statskupp, möjligen på grund av att majoriteten i parlamentet trots allt röstade för att avsätta Janukovitj.
Trots att Janukovitj avsättning kan ses ha skett olagligt, ses det som något positivt för demokratin i Ukraina. Detta då det tidigare ukrainska styret var korrupt och auktoritärt, även på grund av att ukrainska demonstranter behandlades våldsamt och att det infördes anti-protestlagar. Ryssland har en annan syn på vad som hänt: Väst hade hjälpt, eller till och med uppviglat, demonstranterna - många av dem nynazister - att avsätta den demokratiskt valda presidenten. Detta för att sedan införa ett illegitimt, västvänligt ledarskap i Ukraina som senare skulle underteckna associeringsavtalet med EU.
Ryssland annekterar Krim
Ryssland reagerade på statskuppen och Janukovitjs avsättningen genom att ta kontroll över Krimhalvön med militära styrkor. Ryssland hade redan en laglig militärbas i Krim och genomförde operationen snabbt och utan strider. Därefter hölls val i Krim om att anslutas till Ryssland där nästan alla som deltog röstade ja. Valet är dock inte internationellt erkänt. 13 av de 15 medlemmarna i FN: s säkerhetsråd röstade för att ogiltigförklara valet. Ett problem med valet var att befolkningen på Krim inte hade rätt att ta den typen av beslut på egen hand. Valet var också problematiskt, eftersom det i praktiken stod mellan två former av utbrytning från Ukraina.
I mars 2014 beslöt sig Ryssland för att annektera Krim, vilket innebär att Krim ansågs vara en del av Ryssland. De flesta andra länder i världen erkänner inte Krim som en del av Ryssland. Rysslands agerande i Krim motiverades delvis av rädsla för att Krim skulle kunna användas som en Natobas under den nya ukrainska regimen.
Ryssland gav också stöd till pro-ryska rebeller i östra Ukraina. Dessa var emot myndigheterna i Kiev och inspirerades av Rysslands annektering av Krim. Detta ledde till sammandrabbningar mellan de pro-ryska rebellerna på ena sidan och den ukrainska armén och paramilitära nationalister på den andra. Dessa sammandrabbningar började under april 2014. Striderna ägde främst rum i provinserna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina.
Militärer från Ryssland var också inblandade. Detta erkände Putin för första gången den 17 december 2015, även om han samtidigt specificerade att det inte handlade om några reguljära styrkor från det nationella ryska militärväsendet. Senare forskning, bland annat baserat på satellitbilder, fastställde år 2019 att omkring 300 ryska militära fordon och stridsvagnar var inne i Ukraina under den avgörande delen av kriget, på sensommaren år 2014. De ryska styrkorna deltog då på de pro-ryska separatisternas sida i kriget mot de ukrainska regeringsstyrkorna.
Här kör Ukrainska stridsvagnar under en militär operation mot de proryska rebellerna i östra Ukraina, den 8 Juli 2014 . Foto: Flickr/CC BY-NC 2.0/Sasha Maksymenko.
Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina är ett tydliga brott mot folkrätten. Detta är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland. Ryssland svarade med att också införa sanktioner, bland annat genom att helt sluta importera mat från Väst. Rysslands handlingar blev, förutom en reaktion på statskuppen och Ukrainas avtal med EU, även knutna till ukrainsk inrikespolitik genom att till exempel ifrågasätta de etniska ryssarnas rättigheter i Ukraina.
Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten
Den lokala konflikten: Pro-ryska och anti-ryska
Omkring 17 % av de som bor i Ukraina är etniska ryssar, och ännu fler har ryska som sitt modersmål. Myndigheter i Ryssland, med president Vladimir Putin i spetsen, hävdar att Ryssland har ett ansvar gentemot etniska ryssar i Ukraina, där de flesta bor i de östra delarna. Detta trots det faktum att de är ukrainska medborgare och håller samma rättigheter som den ukrainsktalande delen av befolkningen.
Något som har skapat oro mellan grupper i Ukraina har varit frågan om vilken status det ryska språket bör ha i landet. Denna del av konflikten ökade i 2019 när det ukrainska parlamentet efter avsättandet av Janukovitj, fråntog regioner i Ukraina rätten att bevilja ryska (och andra minoritetsspråk) status som officiellt språk. Många rysktalande ukrainare kände att Ukraina höll på att bli en icke-ryssvänlig plats och fruktade ökad ukrainsk nationalism. Ukrainsk nationalism ses också som ett problem bland fler etniska minoriteter i Ukraina, inte bara av ryssarna.
Rysslands president Vladimir Putin talar här vid FN:s generalförsamling 2015. Foto: UN Photo/Cia Pak.
Den 25 maj 2014 ägde ett nytt presidentval rum i Ukraina. Affärsmannen Petro Poroshenko vann. Strax efter valet satte den nya ukrainska regeringen in en större offensiv mot rebellkontrollerade områden i de östra delarna; främst i Donetsk och Luhansk. Ukrainas regering och Nato anklagade Ryssland för att skicka trupper och militär utrustning som stöd till rebellerna i östra Ukraina. Trots att Nato uppvisade satellitbilder avvisade Ryssland anklagelserna.
Rysslands agerande i Ukraina kan inte enbart kopplas till att Janukovitsj avsattes, även frågan om EU eller den påstådda felbehandlingen av ukrainska ryssar spelar in. Flera säkerhetsexperter menar att det är en reaktion från Rysslands sida på Nato:s expansion i öst sedan Sovjetunionen föll eftersom Ryssland signalerar att Ukraina är en del av Rysslands säkerhetsområde. Ukraina fungerar, enligt Ryssland, som en slags gräns för hur långt de tillåter Nato att expandera österut.
Ban Ki-moon tillsammans med Viktor Janukovitj i Washington DC under ett atomsäkerhetsmöte den 13 April 2010 . Foto: Flickr/CC BY-NC-ND 2.0/United Nations Photo/Eskinder Debebe
Den internationella konflikten: Nato och Ryssland
Det var det kalla kriget som var anledningen till att Nato upprättades 1949. Nato fortsatte att existera även efter det kalla krigets slut. Organisationen fick även många nya medlemmar, vilket innebar att Nato expanderade österut.
12 länder blev medlemmar i Nato efter 1991; Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Rumänien, Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Albanien och Kroatien. Det forna Östtyskland (DDR) blev också en del av Nato genom Tysklands enande 1990. De flesta av de nya Nato-länderna var i militär allians med Sovjetunionen under det kalla kriget, i den så kallade Warszawapakten. Ryssland ogillade i synnerhet att de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) blev Natomedlemmar, eftersom dessa också hade varit en del av Sovjetunionen. Detsamma gäller Ukraina.
De som kritiserar Natos expansion österut påpekar att en sådan utvidgning provocerar Ryssland då ryssarna känner sig omgivna av amerikanska militärbaser, och att detta skapar en osäkerhet som leder till konflikt. De försök som gjorts att införliva Ukraina (och Georgien) i Nato är därför att gå för långt. Natos utvidgning österut kan av ryssarna också upplevas som ett svek eftersom det bryter det löfte som amerikanska myndigheterna gav Sovjetunionen under upplösningen av det kalla kriget.
Förespråkare för Natos expansion ser snarare att öst-väst konflikten är latent eller oundviklig och att expansionen handlar om försiktighetsåtgärder. Ett annat perspektiv är att argumentera utifrån en demokratisk princip; att varje enskild stat bör få välja vilka organisationer de ska vara medlem i. Ryssland ska inte få bestämma detta.
Under 2008 bekräftade Nato att Ukraina och Georgien på sikt vill bli medlemmar i Nato. Planen frystes när Janukovitj blev president i Ukraina 2010, men återupptogs efter att han avsattes. I december 2014 beslutade Ukrainas parlament att landet skulle ändra sin status för alliansfrihet och arbeta för ett Nato-medlemskap.
Oavsett om det är positivt eller negativt, så finns det mycket som tyder på att Natos och EU:s expansion gör att Ryssland känner sig inträngda i ett hörn. Den tidigare amerikanska försvarsministern, Robert Gates, sa att planerna på att inkludera Ukraina och Georgien i Nato "underminerar syftet med alliansen och ignorerar hänsynslöst det ryssarna ser som avgörande nationella intressen".
Här är ukrainska stridsvagnar stationerade som en del av en militär operation mot de proryska rebellerna i östra Ukraina, 8 juli 2014 . Foto: Flickr/CC BY-NC 2.0/Sasha Maksymenko.
Fredsavtal och mer krig
-
Ett fredsavtal mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna undertecknades i östra Ukraina den 20 september 2014, arrangerat av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Fredsavtalet bröts flera gånger vilket ledde till att parterna ingick i ett nytt fredsavtal i februari 2015, det så kallade Minsk-avtalet.
Minsk-avtalet bröts även det flera gånger av bägge parter i konflikten och i stället trappades konflikten upp samma år som parterna ingick i fredsavtalet. Våldet har fortsatt åren efter.
-
Hösten 2018 tilltog konflikten på nytt. Det som utlöste eskaleringen var en strängare rysk kontroll av ukrainska skepp på väg in och ut genom Azovska sjön. Ryssland har sedan annekteringen av Krimhalvön år 2014 haft kontroll över Kertjsundet, som ligger mellan Ryssland och Krim och knyter Azovska sjön till Svarta havet. Detta har bidragit till oenigheter mellan Ryssland och Ukraina gällande var territoriegränserna i Azovska sjön egentligen går. Myndigheterna i Ukraina reagerade på den tilltagna konflikten med att införa militärt undantagstillstånd i landet, som innebär att normala lagar är åsidosatta för att myndigheterna ska få större spelrum under en kris.
-
Våren 2019 valdes Volodymyr Zelenskij till Ukrainas nya president. Han erbjöd att ingå i nya samtal med Putin för att få ett slut på konflikten. Detta resulterade i att Putin och Zelenskij samtalade på telefon flera gånger under sommaren 2019.
Utgångspunkten för samtalen är parternas positioner från Minsk-avtalet år 2015, där Ryssland menar att Ukraina måste acceptera de pro-ryska separatisternas önskan om ökat självstyre och deras rätt till att tala det ryska språket. Ukraina menar att Ryssland måste sluta stötta separatisterna och dra sig ut från östra Ukraina och att det därefter kan genomföras demokratiska val i området med internationella observatörer.
I december 2019 var Putin inte villig att ge Ukraina kontroll över gränsen förrän lokala val hålls i de separatistkontrollerade områdena, ett krav som Zelenskyy står fast vid. Parterna nådde alltså inte någon överenskommelse om en varaktig fredslösning.
-
Under våren 2021 ökade anspänningarna mellan Ryssland och Ukraina efter att den ryska armen mobiliserat tiotusentals soldater vid gränsen, förflyttat tung vapenarsenal i konfliktområdet och gjort uttalanden som varnade för en förestående militär aktion. Från ryskt håll motiverades mobiliseringen med de risker de ser med det pågående inbördeskriget i Ukraina. -Det är möjligt att det blir en ny mänsklig tragedi, likt den i Srebrenica och den kommer Ryssland göra allt för att stoppa, sade president Vladimir Putins talesperson Dmitrij Peskov. Invasionen motiverades även med den kritiska inställningen gentemot Ukrainas president Zelenskyj. Ryssland hävdade bland annat att Zelenskyj censurerat den rysktalande oppositionen i Ukraina genom att stänga tre av deras Tv-kanaler. Under samma veva hade Ukraina även infört sanktioner mot en pro-rysk politiker och affärsman i februari.
Denna eskalering resulterade i att såväl USA som resten av Nato reagerade. Nato meddelade att man ökat sin militära närvaro i Svartahavsregionen, med fler patruller i luften och en större närvaro till havs. Sedan dess har den ukrainska presidenten Zelenskyj arbetat för att få in Ukraina som medlem i Nato.
Ryssland placerade över 100 000 soldater vid gränsen till Ukraina våren 2021. Många av dem avlägsnades några veckor senare, som ett resultat av samtal mellan Putin och Biden. Men i november omplacerades återigen många ryska styrkor i gränsområdet, vilket bidrog till att konfliktnivån ännu en gång höjdes 2022.
2022: Ryssland invaderar Ukraina
Efter att Ryssland i november 2021 placerat över 100000 militärer vid den ukrainska gränsen ökade anspänningarna. Ryssland krävde bland annat löften om att Ukraina aldrig skulle få ansluta sig till NATO.
NATOs svar var en bibehållen position att det är upp till Ukraina att besluta om och att det inte är något Ryssland kan diktera. Upptrappningen har även inneburit att flera NATO-länder ansamlat trupper i östra Europa, detta trots att Ukraina inte är medlem.
Den 24 februari vaknade den Ukrainska befolkningen upp till en pågående rysk invasion. Aktionen har starkt fördömts av FN, NATO och andra aktörer, invasionen är ett tydligt brott mot folkrätten och den statliga suveräniteten. Efter en dryg veckas krig hade försök till medling initierats. De ryska kraven för fred var däremot långt från acceptabla för Ukraina. Krav på erkännande av Krim som ryskt territorium, acceptera utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk självständighet samt löften om att aldrig gå med i NATO avvisades utan längre betänketid.
Den ryska invasionen gjorde att kriget drabbade mycket större delar av landet direkt, inklusive huvudstaden Kiev. Natoländerna svarade med att införa starka sanktioner mot Ryssland och den ryska regimen och genom att skicka vapen till Ukraina. Även om Ryssland inledningsvis är mycket starkare militärt än Ukraina har de ryska styrkorna stött på mycket motstånd, något Putinregimen förmodligen inte förväntade sig.
Konflikten har inneburit omfattande mänskligt lidande, i skrivande stund uppgår antalet flyktingar till 3,2 miljoner och dödstalen bland civila uppgår till tusental. International Criminal Court of Justice (ICJ), FNs internationella domstol, krävt att Ryssland avslutar sin invasion av Ukraina. Även International Criminal Court (ICC) har inlett utredningar rörande krigsbrott utförda av de Ryska trupperna.
Den humanitära situationen
Sedan kriget började år 2014 och fram till Rysslands storskaliga invasion år 2022, hade över 14 000 människor dött enligt FN. Efter att den ryska invasionen började steg dödssiffran snabbt, men med stor osäkerhet om exakt hur många som hade dödats.
I början av 2021 hade kriget lett till att 734 000 ukrainare fördrevs inom landet och över 56 000 hade tvingats flytt landet, enligt norska flyktingrådet (2022). Dessa siffror steg dramatiskt som konsekvens av den ryska invasionen i februari 2022. Bara under den första veckan hade omkring en miljon ukrainare flytt landet, enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), och flera miljoner människor hade tvingats från sina hem. Antalet ukrainska flyktingar ökade snabbt till flera miljoner.
FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) rapporterade i februari 2021 att 3,4 miljoner människor i Ukraina var i behov av humanitärt bistånd och skydd. Denna siffra har också ökat dramatiskt i kölvattnet av den ryska invasionen som inleddes den 24 februari i år.
Krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna
Som ett resultat av Rysslands attacker i strid med internationell rätt den 24 februari 2022 inrättade FN:s råd för mänskliga rättigheter en oberoende undersökningskommission för att bedöma om andra brott mot internationell rätt också begås i Ukrainakriget.
Kommissionen har rapporterat att krigsförbrytelser, liksom kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt, har begåtts.
I kommissionens första rapport, från den 18 oktober 2022, drogs följande slutsats:
- De ryska styrkorna är ansvariga för de allra flesta av de identifierade kränkningarna.
- De ryska kränkningarna omfattar utomrättsliga avrättningar, tortyr och våldtäkter.
- Rysslands användning av klustervapen, missiler och luftangrepp för att ta över ukrainska städer har lett till de största förlusterna av liv.
- Ukrainska styrkor har brutit mot internationell humanitär rätt i få, vissa fall.
Källa: Kommissionens första rapport om prospekteringen (okt. 2022)
Tystnaden av journalister och aktivister i Ryssland har också ökat sedan den 24 februari. De ryska myndigheternas förtryck utesluter praktiskt taget offentliga protester och allt utbyte av information om kriget i Ukraina, enligt Amnesty International (november 2022).
FN:s roll i konflikten
Runt 13 000 människor har dött sedan kriget började år 2014 enligt FN-observatörer. Kriget har också bidragit till att omkring 800 000 ukrainare är tvingade från sina hem och befinner sig på en annan plats inom landet, medan över 125 000 människor har flytt från Ukraina.
FN:s tidigare generalsekreterare, Ban Ki-moon, varnade länder i väst om att det inte finns en militär lösning på konflikten i Ukraina. 24 september 2014 organiserade FN:s kommissariat för flyktingar (UNHCR) leveranser av nya och moderna byggmaterial till östra Ukraina. Det var menat som en nödlösning för att reparera förstörda hus. FN:s kontor för humanitära insatser (OCHA) meddelade i augusti 2019 att omkring 3,5 miljoner människor har behov av nödhjälp i Ukraina.
Konflikten i Ukraina har diskuterats i FN:s säkerhetsråd. Eftersom Ryssland är både en part i konflikten och har vetorätt i säkerhetsrådet kan inte säkerhetsrådet fungera som ett effektivt politiskt organ som vidtar sanktioner i denna situation. Den främsta funktionen för säkerhetsrådet i denna situation är att vara ett forum för samtal mellan parterna och att utföra symboliska avstämningar.
António Guterres talar om kriget i Ukraina inför FN:s generalförsamling den 28 februari 2022. Foto: UN Photo/Evan Schneider.
Tidslinje för den internationella konflikten om Ukraina
Ukrainakonflikten är inte bara en konflikt mellan ukrainare. Det finns också en internationell konflikt mellan Ryssland och väst. Denna tidslinje visar den maktpolitiska historien mellan dem, bland annat genom att illustrera Nato och EU:s utvidgning österut sedan Sovjetunionens fall. Det kalla krigets historia, och utvecklingen i Europa efter 1990, är viktig för att förstå Rysslands våldsanvändning i Ukraina i strid med internationell rätt sedan 2014.
