Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv
Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (världsarvskonventionen) definierar vilka kulturella och naturliga platser som kan komma in på UNESCO:s världsarvslista och vilka förpliktelser detta medför åt medlemsländerna.
-
Vedtatt
- 16.11.1972
-
Trådt i kraft
- 17.12.1975
-
Les mer på engelsk
- Convention Concerning the Protection of the World Cultural and Natural Heritage
Genom att skriva under världsarvskonventionen förpliktar sig länderna att ta till vara på sina världsarv men också att erkänna och värna sina egna nationella kulturarv. Medlemsländerna måste rapportera regelbundet till världsarvskommittén om tillståndet av sina nationella världsarv så att kommittén kan följa upp.
Det är UNESCO som överser konventionen.
Medlemsländerna uppmanas att upprätta egna program för att beskydda kultur och natur samtidigt som länderna uppmuntras till att göra världsarven kända genom undervisning och information. Konventionen fastställer även världsarvsfonden som ger internationellt stöd till världsarven på listan
Platser kan förlora sin plats på listan om de inte uppnår kommitténs krav.
Slutförande
Tanken om att arbeta internationellt med att bevara viktiga platser för människans kulturarv började redan under perioden efter första världskriget och dess ödeläggelse. Fokuset ökade efter att Egypten på 1950-talet höll på att bygga en fördämning som skulle översvämma Abu Simbel templen (som är daterat till Ramses II, cirka 1200-talet f.kr). UNESCO och medlemsländerna mobiliserade sig och räddade templet. Samtidigt påbörjades förberedelserna för en ny konvention.
År 1972 blev konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv antaget vid FN:s första toppmöte om miljö i Stockholm. Man kombinerade kultur och natur och ville på så sätt visa att människan är i samspel med naturen samt hur naturen och människan lever i en ömsesidig beroendeställning.
Medlemsländer, särskilt utvecklingsländer, får tillgång till världsarvsfonden. Cirka 4 miljoner dollar ges varje år till stater för att identifiera, ta vara på och främja världsarv. Det ges även nödhjälp till platser som är i fara på grund av människoskapad ödeläggelse eller naturkatastrofer.
Platser som är med på listan får även fördelen med att ha en omfattande bevaringsplan, övervakningsmekanismer samt lättillgängliga experter. Dessutom lockar platserna fler turister och besökare, något som kan öka de ekonomiska intäkterna för landet. Paradoxalt nog leder fler besökare till platsen till att platsen blir mer sårbar för förstörelse.
UNESCO:s världsarvslista blev under 1980-talet mycket kritiserad för att ha en stark överrepresentation av historiska kristna platser i Europa trots att konventionen hade som mål att utveckla en lista som speglade det globala mångfalden av kultur- och naturarv. För att tillgodose kritikerna lade UNESCO år 1994 fram en strategi för att identifiera olika typer av arv som tidigare inte funnits på listan och ge listan en större variation. Dessutom får arv från regioner och länder som är underrepresenterade på världsarvslistan förtur i nomineringsprocessen.
Senare har UNESCO utvecklat konventioner på andra områden som immateriell kulturarv, undersjöiska kulturarv och kulturell mångfald. Dessutom finns även konventioner som ska förhindra olaglig försäljning och export av kulturarv samt förstörelse under krigstid.