[[suggestion]]
Fördraget om ickespridning av kärnvapen

Vedtatt

01.07.1968

Trådt i kraft

05.03.1970

Les mer på engelsk

Treaty on the non-proliferation of nuclear weapons (engelsk)

Fördraget om ickespridning av kärnvapen antogs år 1968 och trädde i kraft två år senare. Avtalet har tre huvudmål (så kallade pelare); icke-spridning, avväpning och fredligt användande av atomteknik. Medlemsstater som har kärnvapen binder sig att inte sprida dessa vapen till andra stater och att staterna ska ingå förhandlingar om förstörelse av de existerande kärnvapnen. Medlemsstater som inte har kärnvapen förpliktar sig att inte utveckla kärnvapen och att använda eventuella atomresurser åt fredliga ändamål. Genomförandet av avtalet övervakas huvudsakligen av FN:s atomenergibyrå IAEA (International Atomic Energy Agency), men avtalet har ingen formell kommitté. Medlemsländerna möts i tillsynsmöten vart femte år för att diskutera förändringar och justeringar i avtalet. Under ett möte mellan medlemsländerna år 1995 antogs en förlängning av avtalet på obestämd tid.

Slutförande

Endast fyra av världens suveräna stater är inte medlemmar i avtalet. Alla dessa har, eller antas ha, kärnvapen. Nordkorea anslöt sig år 1985 men drog sig ut år 2003 efter anklagelser från USA att Nordkorea utvecklade kärnvapen. Icke-spridningsavtalet ingicks under det så kallade kalla krigets fryspunkt och innehållet i avtalet har påverkats av detta. Länderna som öppet hade kärnvapen ålades inte att förstöra dessa utan förpliktades istället endast att förhandla i god tro. Dessutom har NATO-länderna flera avtal om användning av amerikanska kärnvapen i en krigssituation, avtal som strider mot förbudet för vidare spridning. Särskilt gruppen av alliansfria stater har varit kritiska till avtalens moderata krav på stater som har kärnvapen.

Trots stora brister är och förblir icke-spridningsavtalet det viktigaste internationella avtalet i arbetet med att begränsa spridningen av existerande kärnvapen och förstörelsen av de existerande kärnvapenlagren. Sedan det kalla krigets slut har flera tusen kärnvapenhuvuden förstörts och vapenbaser över hela världen har lagts ned. Parallellt med detta har emellertid en rad kärnvapen från det gamla Sovjetunionen och kärnvapenstater som inte är medlemmar i avtalet kommit på villovägar. Mest känt är troligtvis spridningsringen som etablerades av den pakistanska ingenjören Abdul Khader Khan, där Libyen, Iran och Nordkorea fick tillgång till viktigt material till kärnkraftsteknologi. Icke-spridningsavtalet är dåligt anpassad till icke-statliga hotbilder där hanteringen av kärnvapen ligger utanför staternas kontroll.